Local view for "http://purl.org/linkedpolitics/eu/plenary/2010-06-15-Speech-2-450"
Predicate | Value (sorted: default) |
---|---|
rdf:type | |
dcterms:Date | |
dcterms:Is Part Of | |
dcterms:Language | |
lpv:document identification number |
"en.20100615.28.2-450"6
|
lpv:hasSubsequent | |
lpv:speaker | |
lpv:spoken text |
"Señor Presidente, señor Comisario Barnier, las agencias de calificación no fueron capaces de anticipar la crisis de las hipotecas
el riesgo de los productos financieros estructurados ni el colapso de
.
Debería establecerse un sistema europeo público de calificación, forzar un nuevo papel para las agencias europeas existentes, promover otras nuevas e incluso plantear la necesidad de una calificación global, de acuerdo con nuevos principios.
Esas son las preguntas a las que hay que responder, señor Comisario.
El Reglamento adoptado en abril de 2009 promueve su transparencia, somete a supervisión europea a las propias agencias e inicia el tratamiento de las cuestiones relativas a su responsabilidad y calidad, abordando algunos conflictos de intereses en sus operaciones. La nueva propuesta de la Comisión prosigue en esta dirección.
Estoy convencido de que en el Parlamento vamos a contribuir a que exista supervisión a partir del 1 de enero del año 2011 y, además, a cooperar en sus proyectos, para que exista un nuevo marco regulatorio más estricto.
El papel que ahora están jugando en la crisis de la deuda y del déficit público las agencias regulatorias, poniendo de manifiesto la discrecionalidad de sus calificaciones con relación a los métodos, la elaboración y la comunicación, el elevado impacto procíclico de sus calificaciones —en algunas ocasiones se ha dicho que son bomberos pirómanos, que lo que hacen es avivar todavía los incendios–, su colisión con las posiciones de las principales instituciones financieras internacionales y europeas —hasta el punto de que el Banco Central Europeo ha decidido prescindir de sus calificaciones en operaciones con deuda soberana– exigen replantear más a fondo su papel y confrontarlas con los intereses generales.
Hoy se duda abiertamente si las agencias de calificación están en condiciones de realizar una valoración objetiva y responsable, en particular, del riesgo soberano, y las preguntas que se plantean tienen un carácter más profundo —como usted dijo, un carácter estructural— y afectan a su compatibilidad con los principios democráticos, porque inciden en los esfuerzos que los pensionistas, los trabajadores y la población vulnerable están realizando y que no quieren ver malogrados y pisoteados por la irresponsabilidad en el funcionamiento de los mercados.
Son preguntas que afectan a la independencia. ¿Es compatible la calificación pública con la titularidad privada? ¿Se puede ser juez y parte? ¿Es posible la calificación como un modelo de negocio basado en retribuciones a cargo de los propios actores que hay que examinar? ¿Son los actores los que pueden elegir al examinador?
El Senado de los Estados Unidos ya está abordando estas cuestiones y sería necesario que aquí también las abordáramos. Son cuestiones que afectan a la responsabilidad y sostenibilidad.
¿Puede asegurarse una gobernanza responsable que evite perspectivas a corto plazo y asegure la sostenibilidad? ¿Pueden las agencias permanecer indiferentes a los compromisos de las autoridades europeas y a los esfuerzos de los principales actores públicos internacionales? ¿Van a responder de sus efectos en el mercado, sobre todo de sus consecuencias, que, coincidiendo con usted, pueden calificarse como perniciosas? ¿Van a mantener los privilegios regulatorios y una dependencia regulatoria de las normas que apelan a la utilización de sus calificaciones? ¿Va a continuar la falta de competencia?
Y, en el aspecto de la legitimidad, ¿pueden las agencias mantener tanta influencia sobre nuestras economías con tan escaso control? ¿Es necesario ir más allá del control de supervisión e ir al propio control interno de la estructura de gobernanza e incluso de la propia estructura de negocio?"@es21
|
lpv:spokenAs | |
lpv:translated text |
"Pane předsedající, pane komisaři, ratingové agentury nedokázaly předvídat krizi rizikových hypotečních úvěrů, riziko strukturovaných finančních produktů ani pád banky Lehman Brothers.
Bylo by třeba zavést veřejný evropský systém ratingového hodnocení a stávajícím evropským agenturám zadat novou úlohu, přičemž by zároveň měla být poskytována podpora novým agenturám a zvážena nutnost zavedení celosvětového systému ratingového hodnocení v duchu nových zásad.
To jsou otázky, které si vyžadují odpověď, pane komisaři.
Nařízení přijaté v dubnu 2009 podporuje jejich průhlednost, samotné agentury podřizuje evropskému dohledu a začíná se zabývat otázkami, které souvisejí s jejich odpovědností a kvalitou, a řeší některé střety zájmů v jejich činnosti. Ve stejném duchu navazuje nový návrh Komise.
Jsem přesvědčen, že my v Parlamentu přispějeme k tomu, že dohled začne fungovat k 1. lednu 2011, a kromě toho budeme spolupracovat na projektech dohledu v zájmu přísnějšího regulačního rámce.
Úloha, kterou ratingové agentury sehrávají v dluhové krizi a v krizi schodků veřejných rozpočtů, odhaluje diskreční povahu metod, které agentury používají pro svá ratingová hodnocení, jejich vypracování a sdělování, dále velmi procyklický vliv ratingových hodnocení ze strany agentur někdy přirovnávaných k hasičům-pyromanům, kteří oheň ještě přiživují, a jejich střet s postoji hlavních mezinárodních a evropských finančních institucí v takové míře, že Evropská centrální banka se rozhodla, že při transakcích v oblasti státních dluhů nebude brát jejich ratingová hodnocení v úvahu. To všechno vyvolává potřebu důkladně přehodnotit jejich úlohu a konfrontovat je s obecnými zájmy.
Nyní otevřeně padají otázky, zda jsou ratingové agentury schopné provádět objektivní a odpovědná hodnocení, zejména hodnocení státního dluhu. Kladené otázky jsou dosti zásadní – jak jste prohlásil, jsou strukturální povahy – a ovlivňují jejich soulad s demokratickými zásadami, protože mají dopad na úsilí důchodců, zaměstnanců a zranitelných skupin obyvatelstva, kteří nechtějí být svědkem toho, jak je toto úsilí mařeno a pošlapáváno v důsledku nezodpovědnosti ve způsobu, jakým fungují trhy.
Jsou to otázky, které mají vliv na nezávislost. Jsou veřejné ratingové agentury slučitelné se soukromým vlastnictvím? Je možné, aby byly zároveň soudcem i zúčastněnou stranou? Je možné, aby bylo ratingové hodnocení jako obchodní model založeno na platbách ze strany právě těch subjektů, které mají být předmětem hodnocení? Mohou si subjekty samy vybírat, kdo je bude přezkoumávat?
Senát Spojených států se těmito otázkami již zabývá a musíme se s nimi vypořádat i zde. Jsou to otázky, které mají vliv na odpovědnost a udržitelnost.
Je možné zajistit odpovědnou správu, která upouští od krátkodobých výhledů a zajišťuje stabilitu? Mohou agentury zůstat lhostejné k závazkům evropských orgánů a k úsilí hlavních mezinárodních veřejnoprávních subjektů? Budou reagovat na vlivy trhu, a především jejich důsledky, které by mohly – jak jste uvedl – být označeny za škodlivé? Budou zachovány výsady regulace? Bude regulátor vázán pravidly, která vyžadují jejich ratingová hodnocení? Bude i nadále přetrvávat nedostatek konkurence?
Co se týče legitimity, mohou si agentury zachovat tak velký vliv na naše hospodářství s tak malou mírou kontroly? Není nutné jít nad rámec kontrolního dohledu a zaměřit se na vnitřní kontrolu samotné struktury správy, a dokonce samotného podnikání?"@cs1
"Hr. formand, hr. kommissær! Kreditvurderingsbureauerne kunne ikke forudsige subprime-krisen, risikoen ved strukturerede finansielle produkter eller Lehman Brothers' kollaps.
Der bør indføres et offentligt, europæisk kreditvurderingssystem, og de eksisterende europæiske bureauer bør pålægges en ny rolle, mens nye bureauer bør fremmes, og behovet for et globalt vurderingssystem efter nye principper bør overvejes.
Det er disse spørgsmål, der skal besvares.
Den forordning, der blev vedtaget i april 2009, fremmer deres gennemsigtighed, underlægger bureauerne selv et europæisk tilsyn og begynder at håndtere spørgsmål i tilknytning til deres ansvar og kvalitet, håndtere nogle af interessekonflikterne i deres arbejde. Kommissionens nye forslag fortsætter i denne retning.
Jeg er overbevist om, at vi i Parlamentet vil bidrage til, at der indføres tilsyn fra 1. januar 2011, og endvidere vil samarbejde om tilsynsprojekter, så der kan indføres strammere lovrammer.
Den rolle, som kreditvurderingsbureauerne spiller i gældskrisen og offentlige underskud, afslører, at de metoder, de anvender til deres vurderinger, er skønsmæssige, hvordan de udarbejdes, og hvordan de meddeles. Den yderst procykliske indvirkning af bureauernes vurderinger, idet de nogle gange er blevet beskrevet som pyromanbrandmænd, som gav yderligere næring til ilden. Og deres konflikt med holdningerne i de vigtigste internationale og europæiske finansielle institutioner, der er så stor, at Den Europæiske Centralbank har besluttet at se bort fra deres vurdering, når det gælder statsgældstransaktioner. Alt dette gør det nødvendigt at genoverveje deres rolle mere indgående og at bringe dem på linje med den almene interesse.
Det rejses nu åbent tvivl om, hvorvidt kreditvurderingsbureauerne er i stand til at foretage objektive og ansvarlige vurderinger, navnlig af statsgæld. De spørgsmål, der stilles, er mere dybtgående, og er, som det er blevet sagt af strukturel karakter, og berører deres forenelighed med demokratiske principper, fordi de har betydning for pensionisters, arbejdstageres og sårbare befolkningsgruppers bestræbelser, som de ikke ønsker at se gå til spilde og blive trådt under fode af uansvarlighed for, hvordan markederne fungerer.
Det er spørgsmål, der berører uafhængighed. Er kreditvurderingsbureauerne forenelige med privat ejerskab? Er det muligt at være både dommer og interesseret part? Er det muligt at have kreditvurdering som en virksomhedsmodel baseret på betalinger fra netop de aktører, der skal undersøges? Kan aktørerne selv vælge, hvem der undersøger dem?
USA's senat arbejder allerede på at finde en løsning på disse spørgsmål, og vi må også løse dem. Det er spørgsmål, der berører ansvar og bæredygtighed.
Kan der sikres en ansvarlig styring, der undgår kortsigtede perspektiver og sikrer stabilitet? Kan bureauerne forblive ligeglade med de europæiske myndigheders forpligtelser og de vigtigste internationale offentlige aktørers bestræbelser? Vil de reagere på markedets virkninger, først og fremmest deres konsekvenser, der, som det er blevet sagt, kan betegnes som skadelige? Vil reguleringens privilegier blive opretholdt? Vil lovgiver være bundet af regler, der kræver, at deres vurderinger anvendes? Vil der fortsat være mangel på konkurrence?
Hvad angår legitimitet kan bureauerne da opretholde så stor indflydelse på vores økonomier med så lidt kontrol? Er det nødvendigt at gå videre end tilsyn og gå over til intern kontrol med selve styringens struktur, og endog selve virksomhedens struktur?"@da2
"Herr Präsident, Herr Kommissar, die Rating-Agenturen sind nicht in der Lage gewesen, die Krise bei Hypotheken an Schuldner mit fehlender Bonität, das Risiko der strukturierten Finanzinstrumente oder den Zusammenbruch von Lehman Brothers vorherzusehen.
Es sollte ein europäisches Rating-System eingeführt werden und den bereits existierenden europäischen Agenturen eine neue Rolle zugeschrieben werden, während die neuen Agenturen gefördert werden sollten und über den Bedarf an einem weltweiten Rating-System auf Grundlage der neuen Prinzipien nachgedacht werden sollte.
Dies sind die Fragen, auf die wir eine Antwort brauchen, Herr Kommissar.
Mit der im April 2009 angenommenen Verordnung wird ihre Transparenz gefördert, werden die Agenturen selbst einer europäischen Aufsicht unterstellt und erste Schritte im Hinblick auf Angelegenheiten in Bezug auf ihre Verantwortlichkeit und Qualität unternommen und werden damit einige Interessenkonflikte in ihrem Geschäftsgebaren in Angriff genommen. Mit dem neuen Vorschlag der Kommission wird nun dieser Ansatz fortgesetzt.
Ich bin davon überzeugt, dass wir im Parlament zu der Existenz einer Aufsicht ab dem 1. Januar 2011 beitragen werden und dass wir darüber hinaus bei Aufsichtsprojekten zusammenarbeiten werden, um einen strenger geregelten Rahmen zu schaffen.
Die Rolle, die die Rating-Agenturen in der Schulden- und Staatsdefizitkrise spielen, macht die Willkürlichkeit bei der Verwendung ihrer Methoden für die Ratings, wie sie erstellt und übermittelt werden, deutlich: Die extrem pro-zyklischen Auswirkungen der Ratings von Agenturen, die oftmals als pyromanische Feuerwehrleute beschrieben wurden, die die Brände nur noch weiter entfacht haben. Und ihre Kollision mit den Positionen der großen internationalen und europäischen Finanzinstitutionen in dem Ausmaß, dass die Europäische Zentralbank es vorzieht, ihre Ratings bei Staatsschuldentransaktionen zu ignorieren. All das führt dazu, dass es notwendig ist, ihre Rolle in einer gründlicheren Art und Weise neu zu überdenken und sie insgesamt mit den allgemeinen Interessen zu vereinbaren.
Jetzt werden auch Fragen laut, ob die Rating-Agenturen überhaupt in der Lage sind, objektive und verantwortungsvolle Bewertungen vorzunehmen, insbesondere wenn es um Staatsschulden geht. Die Fragen, die dort laut werden, sind von eingehenderer Natur, oder von struktureller Natur, wie Sie es formuliert haben, und haben Auswirkungen auf ihre Kompatibilität mit den demokratischen Prinzipien, weil sie einen Einfluss auf die von Rentnern, Arbeitern und schwächeren Anteilen der Bevölkerung unternommenen Anstrengungen haben, und die sie nicht durch das unverantwortliche Handeln auf den entsprechenden Märkten vergeudet und niedergemacht sehen wollen.
Das sind Fragen, die sich auf die Unabhängigkeit auswirken. Lassen sich öffentliche Rating-Agenturen überhaupt mit Privatbesitz vereinbaren? Ist es möglich, sowohl Richter als auch Interessenvertreter zu sein? Ist es möglich, ein Rating als Geschäftsmodell auf Grundlage von Zahlungen durch dieselben Akteure zu erstellen, die bewertet werden? Können die Akteure wiederum selbst darüber entscheiden, von wem sie bewertet werden?
Der Senat der Vereinigten Staaten hat sich bereits diesen Themen gewidmet, und das ist es, was wir hier auch tun müssen. Denn dies sind Themen, die die Verantwortlichkeit und die Nachhaltigkeit betreffen.
Kann eine verantwortungsbewusste Leitung gewährleistet werden, bei der auf kurzfristige Perspektiven verzichtet und Stabilität gewährleistet wird? Können die Agenturen auch weiterhin die Interessen der europäischen Behörden und die Bemühungen der großen internationalen öffentlichen Akteure ignorieren? Werden sie überhaupt auf die Effekte am Markt, und vor allem auf ihre Folgen, die, wie Sie gesagt haben, als gefährlich eingestuft werden könnten, reagieren? Werden die Rechte der Verordnung gewahrt bleiben? Wird der Regulator an die Regeln gebunden sein, die besagen, dass ihre Ratings verwendet werden müssen? Wird es auch weiterhin einen Mangel an Wettbewerb geben?
Und in Bezug auf die Legitimität: Können Agenturen auch weiterhin einen so großen Einfluss auf die Wirtschaft haben und dabei so wenig kontrolliert werden? Ist es notwendig, über die Kontrolle durch die Aufsicht hinaus auch eine interne Kontrolle der Leitungsstruktur an sich und sogar der Geschäftsstruktur selbst zu verlangen?"@de9
"Κύριε Πρόεδρε, κύριε Επίτροπε, οι οργανισμοί αξιολόγησης πιστοληπτικής ικανότητας δεν ήταν ικανοί να προβλέψουν την κρίση των ενυπόθηκων στεγαστικών δανείων, τον κίνδυνο από τα δομημένα χρηματοοικονομικά προϊόντα ή την κατάρρευση της Lehman Brothers.
Πρέπει να εγκαθιδρυθεί ευρωπαϊκό δημόσιο σύστημα αξιολόγησης πιστοληπτικής ικανότητας και να επιβληθεί νέος ρόλος στους υφιστάμενους ευρωπαϊκούς οργανισμούς αξιολόγησης, ενώ πρέπει να προωθηθούν νέοι οργανισμοί αξιολόγησης και να εξεταστεί η ανάγκη για ένα παγκόσμιο σύστημα αξιολόγησης σύμφωνα με νέες αρχές.
Αυτά είναι τα ερωτήματα τα οποία χρειάζονται απαντήσεις, κύριε Επίτροπε.
Ο κανονισμός που εγκρίθηκε τον Απρίλιο του 2009 προάγει τη διαφάνειά τους, θέτει τους ίδιους τους οργανισμούς σε ευρωπαϊκή εποπτεία, και αρχίζει να ασχολείται με τα θέματα που σχετίζονται με την ευθύνη τους και την ποιότητά τους, αντιμετωπίζοντας ορισμένες από τις συγκρούσεις συμφερόντων στο πλαίσιο των δραστηριοτήτων τους· η νέα πρόταση της Επιτροπής συνεχίζει κατ’ αυτόν τον τρόπο.
Είμαι πεπεισμένος ότι εμείς στο Κοινοβούλιο θα συμβάλουμε στην ύπαρξη εποπτείας από την 1η Ιανουαρίου 2011 και, επιπλέον, θα συνεργαστούμε όσον αφορά τα προγράμματα εποπτείας για να υπάρξει αυστηρότερο ρυθμιστικό πλαίσιο.
Ο ρόλος τον οποίο διαδραματίζουν οι οργανισμοί αξιολόγησης πιστοληπτικής ικανότητας στην κρίση χρέους και δημοσίων ελλειμμάτων, αποκαλύπτοντας τη διακριτική ευχέρεια των μεθόδων που χρησιμοποιούνται για τις αξιολογήσεις τους, πώς αυτές συντάσσονται και κοινοποιούνται· ο ιδιαίτερα φιλοκυκλικός αντίκτυπος των αξιολογήσεων των οργανισμών που έχουν ορισμένες φορές περιγραφεί ως πυρομανείς πυροσβέστες οι οποίοι τροφοδοτούν τις φωτιές ακόμη περισσότερο· και η σύγκρουσή τους με τις θέσεις των κυριότερων διεθνών και ευρωπαϊκών χρηματοπιστωτικών ιδρυμάτων σε βαθμό που η Ευρωπαϊκή Κεντρική Τράπεζα αποφάσισε να αγνοεί τις αξιολογήσεις τους στις συναλλαγές κρατικού χρέους, όλα αυτά καθιστούν αναγκαίο να επανεξεταστεί ο ρόλος τους βαθύτερα και να εναρμονιστούν με τα γενικότερα συμφέροντα.
Τώρα διατυπώνονται ανοικτά ερωτήματα για το αν οι οργανισμοί αξιολόγησης πιστοληπτικής ικανότητας είναι σε θέση να κάνουν αντικειμενικές και υπεύθυνες αξιολογήσεις, ειδικότερα, του κρατικού χρέους. Τα ερωτήματα τα οποία τίθενται έχουν βαθύτερο χαρακτήρα –όπως είπατε, διαρθρωτικό χαρακτήρα– και αφορούν τη συμβατότητά τους με τις δημοκρατικές αρχές, διότι έχουν σχέση με τις προσπάθειες τις οποίες καταβάλλουν οι συνταξιούχοι, οι εργαζόμενοι και οι ευπαθείς ομάδες του πληθυσμού, και τις οποίες δεν επιθυμούν να δουν να χάνονται και να τσαλαπατιούνται από τον ανεύθυνο τρόπο λειτουργίας της αγοράς.
Υπάρχουν ερωτήματα που αφορούν την ανεξαρτησία. Είναι συμβατοί με την ιδιωτική ιδιοκτησία οι δημόσιοι οργανισμοί αξιολόγησης πιστοληπτικής ικανότητας; Είναι δυνατόν να είναι κανείς και κριτής και ενδιαφερόμενος; Είναι δυνατόν να έχουμε οργανισμό αξιολόγησης πιστοληπτικής ικανότητας ως επιχειρηματικό μοντέλο βασισμένο σε πληρωμές από τους ίδιους τους παράγοντες οι οποίοι πρόκειται να εξεταστούν; Μπορούν οι ίδιοι οι παράγοντες να επιλέγουν ποιος θα τους εξετάσει;
Η Γερουσία των Ηνωμένων Πολιτειών αντιμετωπίζει ήδη αυτά τα θέματα και πρέπει να τα αντιμετωπίσουμε και εμείς εδώ, καθώς είναι θέματα που αφορούν την ευθύνη και τη βιωσιμότητα.
Μπορεί να διασφαλιστεί υπεύθυνη διακυβέρνηση που να αποφεύγει βραχυπρόθεσμες προοπτικές και να διασφαλίζει τη σταθερότητα; Μπορούν οι οργανισμοί αξιολόγησης να παραμένουν αδιάφοροι στις δεσμεύσεις των ευρωπαϊκών αρχών και στις προσπάθειες των κυριότερων διεθνών δημόσιων παραγόντων; Θα ανταποκρίνονται στις επιπτώσεις στην αγορά, κυρίως στις συνέπειές τους οι οποίες θα μπορούσαν –όπως είπατε– να χαρακτηριστούν επιζήμιες; Θα διατηρηθούν τα προνόμια της ρύθμισης; Θα δεσμεύεται η ρυθμιστική αρχή από τους κανόνες που ζητούν να χρησιμοποιούνται οι αξιολογήσεις τους; Θα συνεχιστεί η έλλειψη ανταγωνισμού;
Όσον αφορά τη νομιμότητα, μπορούν οι οργανισμοί αξιολόγησης να έχουν τόση επιρροή στις οικονομίες μας με τόσο λίγο έλεγχο; Είναι απαραίτητο να προχωρήσουμε πέραν του εποπτικού ελέγχου στον εσωτερικό έλεγχο της δομής της ίδιας της διακυβέρνησης, και ακόμη και στη δομή της ίδιας της επιχείρησης;"@el10
"Mr President, Commissioner, the credit rating agencies were not able to anticipate the subprime mortgage crisis, the risk of structured financial products, or the collapse of Lehman Brothers.
A public European credit rating system should be established and a new role imposed on the existing European agencies, while new agencies should be promoted and the need for a global rating system following new principles should be considered.
These are the questions to which answers are needed, Commissioner.
The regulation adopted in April 2009 promotes their transparency, submits the agencies themselves to European supervision, and begins to deal with issues relating to their responsibility and quality, tackling some of the conflicts of interest in their operations; the Commission’s new proposal continues along these lines.
I am convinced that we in Parliament are going to contribute to the existence of supervision from 1 January 2011 and, furthermore, cooperate in supervision projects in order for there to be a stricter regulatory framework.
The role that the credit rating agencies are playing in the debt and public deficit crisis, revealing the discretional nature of the methods used for their ratings, how they are prepared and how they are communicated; the highly pro-cyclical impact of the ratings of agencies that have sometimes been described as pyromaniac firemen who stoke the fires even further; and their clash with the positions of the main international and European financial institutions to the extent that the European Central Bank has decided to disregard their ratings in sovereign debt transactions: all of these make it necessary to reconsider their role in a more in-depth way and match them up to the general interests.
Questions are now being openly raised as to whether the credit rating agencies are capable of making objective and responsible evaluations, in particular, of sovereign debt. The questions that are being asked are of a deeper nature – as you said, a structural nature – and affect their compatibility with democratic principles, because they have a bearing on the efforts that pensioners, workers and vulnerable parts of the population are making, and which they do not wish to see wasted and trampled on by irresponsibility in how the markets operate.
They are questions that affect independence. Are public credit rating agencies compatible with private ownership? Is it possible to be both judge and interested party? Is it possible to have a credit rating as a business model based on payments by the very actors who are to be examined? Can the actors themselves choose who examines them?
The United States Senate is already tackling these issues and we need to tackle them here too; they are issues that affect responsibility and sustainability.
Can responsible governance be ensured, that avoids short-term perspectives and ensures stability? Can the agencies remain indifferent to the commitments of the European authorities and the efforts of the main international public actors? Will they respond to the effects of the market, above all, of their consequences that could – as you have said – be classified as harmful? Will the privileges of regulation be maintained? Will the regulator be bound by the rules that call for their ratings to be used? Will there continue to be a lack of competition?
As far as legitimacy is concerned, can agencies maintain so much influence over our economies with such little control? Is it necessary to go beyond supervisory control and go to the internal control of the structure of governance itself, and even the structure of business itself?"@en4
"Lugupeetud juhataja, austatud volinik! Reitinguagentuurid ei suutnud ette näha kõrge riskitasemega hüpoteeklaenude turu kriisi, struktureeritud finantsinstrumentidega seotud riske ega Lehman Brothersi kokkukukkumist.
Tuleks kehtestada Euroopa avalik krediidireitingute andmise süsteem ja olemasolevatele Euroopa agentuuridele tuleks anda uued ülesanded, samas tuleks luua uusi agentuure ning kaaluda vajadust uusi põhimõtteid järgiva üleilmse reitingute andmise süsteemi järele.
Need, lugupeetud volinik, on küsimused, mis vajavad vastust.
2009. aasta aprillis vastu võetud määrusega suurendatakse reitinguagentuuride läbipaistvust, allutatakse nad Euroopa järelevalvele ja hakatakse käsitlema teemasid, mis on seotud nende vastutuse ja kvaliteediga, püüdes lahendada mõnda nende tegevuses esinevat huvide konflikti. Komisjoni uus ettepanek jätkab sama suunda.
Olen veendunud, et meie siin Euroopa Parlamendis aitame kaasa järelevalve olemasolule alates 1. jaanuarist 2011 ja lisaks hakkame osalema järelevalveprojektides, et tagada rangem õiguslik raamistik.
Roll, mida reitinguagentuurid võlakriisis ja riigieelarve puudujäägi kriisis mängivad ning mis paljastas, et reitinguid valmistatakse ette ja edastatakse agentuuri oma suva järgi; reitingute tugevalt tsüklisoodumuslik mõju, kui nende koostajaks on agentuurid, mida kirjeldatakse mõnikord kui püromaanidest pritsimehi, kes valavad veelgi õli tulle; agentuuride ning peamiste rahvusvaheliste ja Euroopa finantseerimisasutuste seisukohtade konflikt, mis on osutunud nii ulatuslikuks, et Euroopa Keskpank on otsustanud riigivõlakirjadega seotud tehingute puhul nende agentuuride reitinguid mitte arvestada – kõik see tingib vajaduse vaadata reitinguagentuuride roll uuesti põhjalikumalt läbi ja kohandada seda vastavalt üldistele huvidele.
Praegu tõstatatakse avalikult küsimus: kas reitinguagentuurid suudavad anda objektiivseid ja vastutusvõimelisi reitinguid, eriti kui need puudutavad riigivõlakirju? Küsimused, mida esitatakse, on oma olemuselt sügavamad – nagu te ütlesite, struktuurilist laadi – ja puudutavad reitingute vastavust demokraatlikele põhimõtetele, sest neis kajastub mõte pingutustest, mida teevad pensionärid, töölised ja elanikkonna haavatavad osad, kes ei soovi, et vastutusvõimetusega turgude toimimise suhtes lastaks nende pingutused raisku või sõtkutaks jalge alla.
Need küsimused puudutavad sõltumatust. Kas avalik-õiguslikud reitinguagentuurid sobivad ühte eraomandiga? Kas on võimalik olla samal ajal kohtumõistja ja huvitatud pool? Kas krediidireiting saab toimida ärimudelina, mis põhineb maksetel, mida teevad needsamad objektid, keda uuritakse? Kas objektid saavad ise valida, kes neid uurib?
Ameerika Ühendriikide senat juba käsitleb neid küsimusi ja ka meie peame neid käsitlema. Need küsimused puudutavad vastutust ja jätkusuutlikkust.
Kas on võimalik tagada vastutusvõimeline juhtimine, millega välditakse lühiajalisi väljavaateid ja tagatakse stabiilsus? Kas reitinguagentuurid suudavad jääda Euroopa ametiasutuste panuse ja peamiste rahvusvaheliste avalik-õiguslike asjaosaliste jõupingutuste suhtes erapooletuks? Kas nad reageerivad sellele, kuidas mõjutavad turgu nende põhjustatud tagajärjed, mida võib, nagu te ütlesite, liigitada kahjulikeks? Kas reguleerimise eesõigus säilib? Kas reguleerimisasutus hakkab olema seotud eeskirjadega, millega nähakse ette nende reitingute kasutamine? Kas konkurentsi ei tule endiselt?
Mis puudutab õiguspärasust, siis kas agentuurid säilitavad nii vähese kontrolliga nii suure mõju meie majanduse üle? Kas oleks vaja järelevalvest enamat ning tuleks seada sisse juhtimise struktuuri ja isegi äriühingu struktuuri sisekontroll?"@et5
"Arvoisa puhemies, arvoisa komission jäsen, luottoluokituslaitokset eivät osanneet ennakoida subprime-luottokriisiä, strukturoitujen instrumenttien riskiä eivätkä Lehman Brothersin kaatumista.
Julkinen eurooppalainen luottoluokituslaitos on perustettava. Jo olemassa oleville Euroopan unionin erillisvirastoille on luotava uudenlainen asema ja uusia erillisvirastoja on tuettava. Lisäksi on tarkasteltava tarvetta perustaa maailmanlaajuinen, uusia periaatteita noudattava luokitusjärjestelmä.
Näihin kysymyksiin meidän on vastattava, arvoisa komission jäsen.
Huhtikuussa 2009 hyväksytty asetus edistää luottoluokituslaitosten avoimuutta, alisti laitokset eurooppalaiseen valvontaan ja käynnisti niiden vastuuseen ja laatuun liittyvien ongelmien käsittelemisen ratkaisten samalla joitain niiden toimintaan liittyviä eturistiriitoja. Komission uusi ehdotus jatkaa samoilla linjoilla.
Olen vakuuttunut, että me Euroopan parlamentissa voimme osaltamme edistää valvonnan käynnistämistä 1. tammikuuta 2011 ja tehdä valvontahankkeissa yhteistyötä sääntelykehyksen tiukentamiseksi.
Luottoluokituslaitosten osallisuus velkakriisissä ja julkisen talouden alijäämän kriisissä on tuonut esiin niiden käyttämien luokitusmenetelmien mielivaltaisuuden sekä luokitusten laatimis- ja julkistamistavat. Luottoluokituslaitosten julkistamilla luokituksilla on voimakas suhdannevaihteluita vahvistava vaikutus, ja laitoksia onkin kutsuttu pyromaaneiksi palomiehiksi, jotka sammuttamisen sijaan vain lietsovat tulta. Laitokset ovat joutuneet niin ankariin kiistoihin tärkeimpien kansainvälisten ja eurooppalaisten rahoituslaitosten kanssa, että Euroopan keskuspankki on päättänyt jättää niiden valtionvelkoja koskevat luokitukset huomiotta. Kaikkien näiden syiden vuoksi luottoluokituslaitosten asemaa on tarkasteltava nykyistä perusteellisemmin ja niiden toiminta on sovitettava yleisen edun mukaiseksi.
Nyt kysellään jo avoimesti, pystyvätkö luottoluokituslaitokset tekemään riippumattomia ja vastuullisia arvioita erityisesti valtionveloista. Nyt esitettävät kysymykset ovat luonteeltaan syvemmälle pureutuvia – kuten totesitte: rakenteellisia. Kysymykset asettavat kyseenalaiseksi laitosten toiminnan yhteensopivuuden demokratian periaatteiden kanssa, sillä niiden toiminta vaikuttaa eläkkeensaajien, työntekijöiden ja väestön heikommassa asemassa olevien jäsenten työn tuloksiin, jotka eivät saa valua hukkaan markkinoiden vastuuttoman toiminnan vuoksi.
Nämä kysymykset koskevat riippumattomuutta. Ovatko julkiset luottoluokituslaitokset yhteensopivia yksityisen omistajuuden kanssa? Onko mahdollista toimia samanaikaisesti tuomarina ja asianomaisena? Onko luottoluokitusta mahdollista harjoittaa liiketoimintana, jos korvaukset saadaan luokitusten kohteilta itseltään? Voivatko luokituksen kohteet valita, kuka laatia heitä koskevat luokitukset?
Yhdysvaltain senaatti käsittelee näitä kysymyksiä parhaillaan, ja myös meidän on käsiteltävä niitä, sillä kyse on vastuullisuudesta ja vakaudesta.
Voidaanko taata vastuullinen hallinto, joka estää lyhyen aikavälin ajattelun ja varmistaa vakauden? Voivatko laitokset viitata kintaalla eurooppalaisten viranomaisten sitoumuksille ja tärkeimpien kansainvälisten julkisten toimijoiden pyrkimyksille? Reagoivatko ne seurauksiin, joita ennen kaikkea niiden toiminta on aiheuttanut markkinoille ja jotka voidaan – kuten totesitte – luokitella haitallisiksi? Säilytetäänkö sääntelyn etuoikeudet? Sitovatko sääntelijää säännöt, jotka vaativat laitosten luokitusten käyttämistä? Tuleeko kilpailu olemaan riittämätöntä myös jatkossa?
Onko luottoluokituslaitoksilla oikeus pitää edelleen hallussaan huomattavaa vaikutusvaltaa talouksiimme lähes ilman valvontaa? Riittääkö tähän mennessä suunniteltu valvonta vai olisiko tarpeen ryhtyä valvomaan sisäisesti koko hallintorakennetta tai jopa koko toimialan rakennetta?"@fi7
"Monsieur le Président, Monsieur le Commissaire, les agences de notation n’ont été en mesure d’anticiper ni la crise des crédits hypothécaires à risque, ni le risque des produits financiers structurés, ni l’effondrement de Lehman Brothers.
Il faudrait mettre en place un système européen public de notation, et donner un nouveau rôle aux agences européennes existantes, tout en favorisant l’arrivée de nouvelles agences sur le marché et en réfléchissant à la nécessité d’un système de notation mondial conformément à de nouveaux principes.
Monsieur le Commissaire, ce sont des questions qui attendent des réponses.
Le règlement adopté en avril 2009 encourage la transparence, soumet ces agences au contrôle européen et commence par traiter les questions relatives à leur responsabilité et à leur qualité, en abordant certains conflits d’intérêts dans leurs opérations. La nouvelle proposition de la Commission poursuit dans cette direction.
Je suis convaincu que nous allons contribuer, au sein du Parlement, à ce qu’existe une surveillance dès le 1
janvier 2011 et, en outre, coopérer à vos projets de manière à mettre en place un cadre réglementaire plus strict.
Le rôle que les agences de notation jouent dans la crise de la dette et du déficit public, révélant le caractère arbitraire des méthodes utilisées pour leurs notations, la manière dont ces dernières sont préparées et communiquées, l’impact procyclique élevé des notations d’agences, qui quelquefois ont été qualifiées de pompiers pyromanes ne faisant qu’alimenter l’incendie, et leur conflit avec les positions des principales institutions financières internationales et européennes, à tel point que la Banque centrale européenne a décidé de ne tenir aucun compte de leurs notations dans le cadre des transactions de la dette souveraine, tous ces facteurs montrent qu’il est nécessaire de réexaminer leur rôle de manière plus approfondie et de les confronter à l’intérêt général.
Aujourd’hui, on se demande clairement si les agences de notation sont en mesure de faire des évaluations objectives et responsables, en particulier, de la dette souveraine. Les questions que l’on se pose sont de nature plus profonde – comme vous l’avez dit, elles ont un caractère structurel – et concernent la compatibilité de ces agences avec les principes démocratiques, parce qu’elles ont une incidence sur les efforts que les retraités, les travailleurs et les franges vulnérables de la population fournissent et ne veulent pas voir perdus et bafoués par un fonctionnement irresponsable des marchés.
Ce sont des questions qui concernent l’indépendance. La notation publique est-elle compatible avec la propriété privée? Est-il possible d’être à la fois juge et partie? La notation en tant que modèle de transaction basé sur les versements des opérateurs mêmes censés devoir être examinés est-elle possible? Ces opérateurs peuvent-ils eux-mêmes choisir qui les examinera?
Le Sénat américain est déjà en train de traiter ces questions, et il nous faudrait à notre tour les traiter ici: il s’agit de questions concernant la responsabilité et la durabilité.
Est-il possible d’assurer une gouvernance responsable évitant les perspectives à court terme et garantissant la stabilité? Les agences peuvent-elles rester indifférentes aux engagements des autorités européennes et aux efforts des principaux acteurs publics internationaux? Ces agences vont-elles répondre de leurs actes sur le marché, et surtout, en assumeront-elles les conséquences qui – comme vous l’avez dit – pourraient être qualifiées de pernicieuses? Les privilèges réglementaires et une dépendance réglementaire des normes faisant appel à leurs notations seront-ils maintenus? Le manque de compétence va-t-il se perpétuer?
En ce qui concerne la légitimité, les agences peuvent-elles conserver autant d’influence sur nos économies avec un contrôle aussi faible? Est-il nécessaire d’aller au-delà de la simple supervision et d’en arriver au contrôle interne de la structure de gouvernance, ainsi qu’au contrôle de la structure même du commerce?"@fr8
".
Elnök úr, biztos úr, a hitelminősítő intézetek nem tudták előre jelezni a jelzálogpiaci válságot, a strukturált pénzügyi termékek kockázatát vagy a Lehman Brothers összeomlását.
Egy közjogi európai hitelminősítő rendszert kell létrehozni, és új szereppel kell felruházni a már meglévő európai intézeteket, miközben ezeket az új intézeteket elő kell mozdítani, és fontolóra kell venni az új elveket követő, átfogó hitelminősítő rendszer szükségességét.
Ezek a kérdések várnak választ, biztos úr.
A 2009 áprilisában elfogadott rendelet előmozdítja ezek átláthatóságát, magukat az intézeteket európai felügyelet alá vonja, és elkezd foglalkozni az intézetek felelősségével és minőségével kapcsolatos kérdésekkel, kezelve a műveleteikhez kapcsolódó némi összeférhetetlenséget; a Bizottság új javaslata pedig szintén ezen irányvonalakat követi.
Meggyőződésem, hogy mi itt a Parlamentben hozzá fogunk járulni ahhoz, hogy a felügyelet 2011. január 1-jétől életbe lépjen, és ezenfelül együtt fogunk működni a felügyeleti projektekben azért, hogy szigorúbb szabályozási keret jöjjön létre.
A hitelminősítő intézetek által az adósság- és költségvetésihiány-válságban játszott szerep felfedi a hitelminősítések tekintetében általuk alkalmazott módszerek diszkrecionális jellegét; elkészítésük és közlésük módját; az intézetek hitelminősítéseinek erőteljesen prociklusos hatását, amit olykor a piromán tűzoltóhoz hasonlítottak, aki a tüzet még tovább szítja; valamint a főbb nemzetközi és európai pénzintézetek álláspontjával való összeütközésük olyan mértékben, hogy az Európai Központi Bank úgy döntött, hogy az állami adósságokkal kapcsolatos ügyletek során figyelmen kívül hagyja hitelminősítéseiket: mindez azt teszi szükségessé, hogy még mélyebbre hatóan gondoljuk át szerepüket és az általános érdekekhez igazítsuk azokat.
Nyíltan felmerülnek most azok a kérdések, hogy vajon a hitelminősítő intézetek képesek-e objektív és felelős értékeléseket végezni, különösen az államadósságot illetően. Ezek a kérdések jellegüket tekintve mélyebbek – amint azt Önök mondták, strukturális jellegűek –, és érintik a demokratikus elveknek való megfelelésüket, mivel hatással vannak a nyugdíjasok, munkavállalók és a lakosság kiszolgáltatottabb rétegei általi erőfeszítésekre, amelyek nem veszhetnek kárba és nem mehetnek tönkre a piac működésével kapcsolatos felelőtlenség miatt.
Ezek a függetlenséget érintő kérdések. A közjogi hitelminősítő intézetek vajon összeegyeztethetők a magántulajdonnal? Lehetséges egyszerre elbírálónak és érdekelt félnek is lenni? Lehetséges hitelminősítést kapni olyan vállalkozási modellként, amely maguk a vizsgálandó szereplők általi kifizetéseken alapulnak? Kiválaszthatják-e maguk a szereplők, hogy kik vizsgálják át őket?
Az Egyesült Államok szenátusa már foglalkozik ezekkel a kérdésekkel, és nekünk is foglalkozni kell azokkal; ezek azok a kérdések, amelyek a felelősséget és a fenntarthatóságot érintik.
Biztosítható-e az olyan felelősségteljes kormányzás, amely kerüli a rövid távú perspektívákat és a stabilitást biztosítja? Maradhatnak-e ezek az intézetek közömbösek az európai hatóságok által vállalt kötelezettségekkel és a főbb nemzetközi közjogi szereplők erőfeszítéseivel szemben? Reagálni fognak-e mindenekelőtt azon következmények piaci hatásaira, amelyeket – amint azt Önök mondták – károsnak fognak minősíteni? Megmaradnak-e a rendelet privilégiumai? A szabályozót kötni fogják-e azok a szabályok, amelyek a hitelminősítéseik alkalmazására szólítanak fel? Továbbra is a versenyhiány lesz-e a jellemző?
A jogszerűséget illetően: megtarthatnak-e az intézetek a gazdaságaink felett ekkora befolyást ilyen kevés ellenőrzés mellett? Tovább kell-e menni, mint a felügyeleti ellenőrzés és el kell-e jutni magának az irányítási szerkezetnek – és akár a vállalkozási szerkezetnek – a belső ellenőrzéséig?"@hu11
"Signor Presidente, signor Commissario, le agenzie di rating del credito non sono state in grado di prevedere la crisi dei mutui
il rischio dei prodotti finanziari strutturati né il collasso di Lehman Brothers.
Dovrebbe essere creato un nuovo sistema pubblico di rating del credito a livello comunitario, imponendo un nuovo ruolo alle agenzie europee esistenti; al contempo, le nuove agenzie dovrebbero essere promosse e dovrebbe essere presa in considerazione la necessità di un sistema globale di valutazione, che segua i nuovi principi.
Queste sono le domande a cui si deve rispondere, signor Commissario.
Il regolamento adottato nell’aprile del 2009 promuove la trasparenza, sottopone le agenzie al controllo europeo e contiene una prima definizione della loro responsabilità e qualità, occupandosi di alcuni conflitti di interessi nelle loro operazioni; la nuova proposta della Commissione segue questa direzione.
Sono convinto che noi, il Parlamento europeo, contribuiremo alla creazione di opportuni meccanismi di vigilanza dal 1° gennaio 2011 e collaboreremo alla realizzazione dei progetti di controllo affinché vadano a formare un quadro normativo più severo.
Sono vari gli elementi che rendono necessari una valutazione più approfondita del ruolo delle agenzie di rating del credito e un loro allineamento agli interessi generali: il ruolo nella crisi del debito e del deficit pubblico, che ha dimostrato la discrezionalità dei metodi adottati nell’elaborazione e pubblicazione dei rating; le conseguenze altamente procicliche delle valutazioni delle agenzie di rating, a volte descritte come vigili del fuoco piromani che ravvivano le fiamme; lo scontro con le principali istituzioni finanziarie internazionali e comunitarie, tanto che la Banca centrale europea ha deciso di ignorare i loro rating nelle operazioni di debito pubblico.
Si dubita apertamente della capacità delle agenzie di rating del credito di fornire valutazioni obiettive e responsabili, particolarmente in materia di debito pubblico. I dubbi sollevati sono profondi (strutturali, per riprendere le sue parole) e riguardano la stessa compatibilità delle agenzie con i principi democratici, considerando la loro incidenza sugli sforzi che i pensionati, i lavoratori e le categorie più vulnerabili della popolazione compiono e che non vogliono certo vedere rovinati e calpestati dall’irresponsabilità dei mercati.
Sono dubbi che riguardano l’indipendenza. Le agenzie di rating del credito pubbliche sono compatibili con la proprietà privata? É possibile essere contemporaneamente giudice e parte in causa? É possibile considerare il rating del credito un modello aziendale affidabile quando a pagarlo sono gli stessi oggetti della valutazione? Possono essere gli attori stessi a scegliere chi deve valutarli?
Il Senato degli Stati Uniti sta già affrontando queste tematiche e anche noi dobbiamo farlo: è una questione di responsabilità e sostenibilità.
É possibile garantire una gestione responsabile, che sfugga alle prospettive a breve termine e assicuri la sostenibilità? Le agenzie possono rimanere indifferenti agli impegni delle autorità europee e agli sforzi dei principali attori pubblici internazionali? Si assumeranno la responsabilità dei loro effetti sul mercato, particolarmente delle conseguenze che potrebbero essere considerate, come ha affermato lei, dannose? Manterranno i privilegi concessi loro dalla legislazione e le norme che impongono l’utilizzo delle valutazioni? Continuerà a esservi una mancanza di concorrenza?
Per quanto concerne la legittimità, è possibile che le agenzie conservino tanta influenza sulle nostre economie con un così scarso controllo? É necessario andare oltre la vigilanza e controllare dall’interno la struttura della governance, nonché la struttura stessa dell’impresa?"@it12
"Pone pirmininke, Komisijos nary, kreditų reitingų agentūros negalėjo numatyti antrinių būsto paskolų hipotekos krizės, struktūrizuotų finansinių produktų rizikos arba
žlugimo.
Reikėtų sukurti viešą Europos kreditų reitingų vertinimo sistemą ir naujai apibrėžti dabartinių Europos agentūrų vaidmenį, turėtų būti skatinamos naujos agentūros ir reikėtų apsvarstyti, ar nereikia pasaulinės reitingų vertinimo sistemos, paremtos naujais principais.
Komisijos nary, tai – klausimai, į kuriuos reikia atsakymų.
2009 m. balandžio mėn. priimtu reglamentu skatinamas jų skaidrumas, remiantis juo pačios agentūros yra prižiūrimos Europos ir jame pradedami nagrinėti klausimai, susiję su jų atsakomybe ir kokybe, sprendžiant kai kuriuos jų veiklos interesų konfliktus; Komisijos naujajame pasiūlyme šios pozicijos toliau laikomasi.
Esu įsitikinęs, kad mes, Parlamento nariai, prisidėsime prie to, kad nuo 2011 m. sausio 1 d. būtų užtikrinama priežiūra, ir, be to, bendradarbiausime vykdant priežiūrą, kad reguliavimo sistema būtų griežtesnė.
Įsiskolinimo ir valstybės deficito krizėje kredito reitingų agentūrų atliekamas vaidmuo, atskleidžiantis savo nuožiūra pasirinktus savų reitingų nustatymo metodus, jų rengimo ir jų paskelbimo būdus; labai cikliškas agentūrų, kurios kartais apibūdinamos kaip piromanija sergantys ugniagesiai, kurie dar labiau pakurstė ugnį, reitingų poveikis; ir jų nederėjimas su pagrindinių tarptautinių ir Europos finansų institucijų pozicijomis tokiu mastu, kad Europos centrinis bankas nusprendė neatsižvelgti į jų reitingus valstybės skolos sandoriuose: atsižvelgiant į visus šiuos veiksnius reikia nuodugniau išnagrinėti jų vaidmenį ir nukreipti jų veiklą visuotiniams interesams tenkinti.
Dabar atvirai keliami klausimai dėl to, ar kreditų reitingų agentūros gali atlikti objektyvius ir patikimus vertinimus, visų pirma vertinant valstybės skolą. Keliami dar labiau esminio pobūdžio klausimai – kaip sakėte, struktūrinio pobūdžio – ir yra susiję su jų derėjimu su demokratiniais principais, nes jie svarbūs pensininkų, darbininkų ir pažeidžiamų visuomenės sluoksnių pastangų atžvilgiu, kurių jos nenori paleisti vėjais ir paminti dėl neatsakingo rinkų veikimo.
Tai su nepriklausomumu susiję klausimai. Ar viešosios kreditų reitingų agentūros dera su privačiąja nuosavybe? Ar galima vienu metu būti teisėju ir suinteresuotąja šalimi? Ar galima kreditų reitingų vertinimu užsiimti kaip verslo forma, grindžiama iš pačių subjektų, kurių veikla nagrinėjama, gaunamais mokėjimais? Ar subjektai gali pasirinkti, kas nagrinės jų veiklą?
Jungtinių Valstijų Senatas jau nagrinėja šiuos klausimus ir mums taip pat reikia juos nagrinėti; tai su atsakomybe ir tvarumu susijusios problemos.
Ar galima užtikrinti atsakingą valdymą, kuriuo būtų išvengiama trumpalaikių perspektyvų ir užtikrinamas stabilumas? Ar agentūros gali nepaisyti Europos valdžios institucijų įsipareigojimų ir pagrindinių tarptautinių viešųjų subjektų pastangų? Ar jos atsižvelgs į rinkos poveikį, visų pirma į jų sukeliamus padarinius, kurie, kaip jūs sakėte, gali būti laikomi kenksmingais? Ar bus išlaikytos reguliavimo privilegijos? Ar reguliavimo institucijai bus privalomos taisyklės, kuriomis raginama naudotis jų reitingais? Ar ir toliau nebus konkurencijos?
Dėl teisėtumo keltinas klausimas, ar agentūros gali toliau turėti tiek daug įtakos mūsų ekonomikai, kai jos tiek mažai kontroliuojamos? Ar būtina imtis platesnio masto kontrolės už prižiūrimąją kontrolę ir pereiti prie vidinės pačios valdymo struktūros ir netgi įmonės struktūros kontrolės?"@lt14
"Señor Presidente, señor Comisario Barnier, las agencias de calificación no fueron capaces de anticipar la crisis de las hipotecas
el riesgo de los productos financieros estructurados ni el colapso de
.
Debería establecerse un sistema europeo público de calificación, forzar un nuevo papel para las agencias europeas existentes, promover otras nuevas e incluso plantear la necesidad de una calificación global, de acuerdo con nuevos principios.
Ésas son las preguntas a las que hay que responder, señor Comisario.
El Reglamento adoptado en abril de 2009 promueve su transparencia, somete a supervisión europea a las propias agencias e inicia el tratamiento de las cuestiones relativas a su responsabilidad y calidad, abordando algunos conflictos de intereses en sus operaciones. La nueva propuesta de la Comisión prosigue en esta dirección.
Estoy convencido de que en el Parlamento vamos a contribuir a que exista supervisión a partir del 1 de enero del año 2011 y, además, a cooperar en sus proyectos, para que exista un nuevo marco regulatorio más estricto.
El papel que ahora están jugando en la crisis de la deuda y del déficit público las agencias regulatorias, poniendo de manifiesto la discrecionalidad de sus calificaciones con relación a los métodos, la elaboración y la comunicación, el elevado impacto procíclico de sus calificaciones –en algunas ocasiones se ha dicho que son bomberos pirómanos, que lo que hacen es avivar todavía los incendios–, su colisión con las posiciones de las principales instituciones financieras internacionales y europeas –hasta el punto de que el Banco Central Europeo ha decidido prescindir de sus calificaciones en operaciones con deuda soberana– exigen replantear más a fondo su papel y confrontarlas con los intereses generales.
Hoy se duda abiertamente si las agencias de calificación están en condiciones de realizar una valoración objetiva y responsable, en particular, del riesgo soberano, y las preguntas que se plantean tienen un carácter más profundo –como usted dijo, un carácter estructural– y afectan a su compatibilidad con los principios democráticos, porque inciden en los esfuerzos que los pensionistas, los trabajadores y la población vulnerable están realizando y que no quieren ver malogrados y pisoteados por la irresponsabilidad en el funcionamiento de los mercados.
Son preguntas que afectan a la independencia. ¿Es compatible la calificación pública con la titularidad privada? ¿Se puede ser juez y parte? ¿Es posible la calificación como un modelo de negocio basado en retribuciones a cargo de los propios actores que hay que examinar? ¿Son los actores los que pueden elegir al examinador?
El Senado de los Estados Unidos ya está abordando estas cuestiones y sería necesario que aquí también las abordáramos. Son cuestiones que afectan a la responsabilidad y sostenibilidad.
¿Puede asegurarse una gobernanza responsable que evite perspectivas a corto plazo y asegure la sostenibilidad? ¿Pueden las agencias permanecer indiferentes a los compromisos de las autoridades europeas y a los esfuerzos de los principales actores públicos internacionales? ¿Van a responder de sus efectos en el mercado, sobre todo de sus consecuencias, que, coincidiendo con usted, pueden calificarse como perniciosas? ¿Van a mantener los privilegios regulatorios y una dependencia regulatoria de las normas que apelan a la utilización de sus calificaciones? ¿Va a continuar la falta de competencia?
Y, en el aspecto de la legitimidad, ¿pueden las agencias mantener tanta influencia sobre nuestras economías con tan escaso control? ¿Es necesario ir más allá del control de supervisión e ir al propio control interno de la estructura de gobernanza e incluso de la propia estructura de negocio?"@lv13
"Señor Presidente, señor Comisario Barnier, las agencias de calificación no fueron capaces de anticipar la crisis de las hipotecas
el riesgo de los productos financieros estructurados ni el colapso de
.
Debería establecerse un sistema europeo público de calificación, forzar un nuevo papel para las agencias europeas existentes, promover otras nuevas e incluso plantear la necesidad de una calificación global, de acuerdo con nuevos principios.
Ésas son las preguntas a las que hay que responder, señor Comisario.
El Reglamento adoptado en abril de 2009 promueve su transparencia, somete a supervisión europea a las propias agencias e inicia el tratamiento de las cuestiones relativas a su responsabilidad y calidad, abordando algunos conflictos de intereses en sus operaciones. La nueva propuesta de la Comisión prosigue en esta dirección.
Estoy convencido de que en el Parlamento vamos a contribuir a que exista supervisión a partir del 1 de enero del año 2011 y, además, a cooperar en sus proyectos, para que exista un nuevo marco regulatorio más estricto.
El papel que ahora están jugando en la crisis de la deuda y del déficit público las agencias regulatorias, poniendo de manifiesto la discrecionalidad de sus calificaciones con relación a los métodos, la elaboración y la comunicación, el elevado impacto procíclico de sus calificaciones –en algunas ocasiones se ha dicho que son bomberos pirómanos, que lo que hacen es avivar todavía los incendios–, su colisión con las posiciones de las principales instituciones financieras internacionales y europeas –hasta el punto de que el Banco Central Europeo ha decidido prescindir de sus calificaciones en operaciones con deuda soberana– exigen replantear más a fondo su papel y confrontarlas con los intereses generales.
Hoy se duda abiertamente si las agencias de calificación están en condiciones de realizar una valoración objetiva y responsable, en particular, del riesgo soberano, y las preguntas que se plantean tienen un carácter más profundo –como usted dijo, un carácter estructural– y afectan a su compatibilidad con los principios democráticos, porque inciden en los esfuerzos que los pensionistas, los trabajadores y la población vulnerable están realizando y que no quieren ver malogrados y pisoteados por la irresponsabilidad en el funcionamiento de los mercados.
Son preguntas que afectan a la independencia. ¿Es compatible la calificación pública con la titularidad privada? ¿Se puede ser juez y parte? ¿Es posible la calificación como un modelo de negocio basado en retribuciones a cargo de los propios actores que hay que examinar? ¿Son los actores los que pueden elegir al examinador?
El Senado de los Estados Unidos ya está abordando estas cuestiones y sería necesario que aquí también las abordáramos. Son cuestiones que afectan a la responsabilidad y sostenibilidad.
¿Puede asegurarse una gobernanza responsable que evite perspectivas a corto plazo y asegure la sostenibilidad? ¿Pueden las agencias permanecer indiferentes a los compromisos de las autoridades europeas y a los esfuerzos de los principales actores públicos internacionales? ¿Van a responder de sus efectos en el mercado, sobre todo de sus consecuencias, que, coincidiendo con usted, pueden calificarse como perniciosas? ¿Van a mantener los privilegios regulatorios y una dependencia regulatoria de las normas que apelan a la utilización de sus calificaciones? ¿Va a continuar la falta de competencia?
Y, en el aspecto de la legitimidad, ¿pueden las agencias mantener tanta influencia sobre nuestras economías con tan escaso control? ¿Es necesario ir más allá del control de supervisión e ir al propio control interno de la estructura de gobernanza e incluso de la propia estructura de negocio?"@mt15
"Mijnheer de Voorzitter, mijnheer de commissaris, de ratingbureaus wisten noch de hypotheekcrisis, noch het risico van gestructureerde financiële producten, noch het omvallen van Lehman Brothers te voorspellen.
Er moet een openbaar Europees ratingsysteem komen, de bestaande Europese ratingbureaus moeten een andere rol krijgen, de komst van nieuwe bureaus moet worden bevorderd, en men zou zelfs de oprichting van een mondiaal ratingsysteem met nieuwe beginselen moeten overwegen.
Dit zijn de vragen die een antwoord behoeven, mijnheer de commissaris.
De verordening die in april 2009 is aangenomen, vergroot hun transparantie, onderwerpt de bureaus zelf aan Europees toezicht, en maakt een begin met het aanpakken van kwaliteits- en aansprakelijkheidsvraagstukken door het stellen van regels met betrekking tot potentiële belangenconflicten bij de uitoefening van hun activiteiten. Het voorstel van de Commissie ligt in het verlengde hiervan.
Ik ben ervan overtuigd dat het Parlement eraan zal bijdragen dat vanaf 1 januari 2011 sprake is van toezicht en gaat meewerken aan toezichtprojecten om te komen tot een strenger toezicht- en regelgevingskader.
De rol die de ratingbureaus nu spelen in de schuldencrisis en in de precaire situatie rond de overheidstekorten, waaruit het discretionaire karakter blijkt van hun ratingmethoden en van de wijze waarop ze de ratings vaststellen en communiceren; het grote procyclische effect van hun ratings – ratingbureaus zijn wel eens omschreven als pyromane brandweerlieden, die het vuurtje nog wat aanwakkeren; en hun botsing met de belangrijkste internationale en Europese financiële instellingen, die dusdanige vormen heeft aangenomen dat de Europese Centrale Bank bij transacties in staatsschulden niet langer om een rating vraagt, zijn allemaal factoren die het noodzakelijk maken de rol van ratingbureaus aan een grondige herbeoordeling te onderwerpen en die rol meer in overeenstemming te brengen met het algemeen belang.
Er worden nu openlijk vraagtekens gesteld bij het vermogen van ratingbureaus om objectieve en verantwoorde ratings te geven, met name van staatsschulden. De vragen van de afgevaardigden gaan echter verder en raken aan een fundamentele kwestie, namelijk de verenigbaarheid met democratische beginselen, omdat de ratings gevolgen hebben voor de inspanningen van gepensioneerden, arbeiders en kwetsbare groepen in de samenleving, die zien dat hun jarenlange inspanningen door onverantwoord gedrag op de markten voor niets zijn geweest.
De vragen raken aan de onafhankelijkheid van ratingbureaus. Kunnen ratingbureaus wel in particuliere handen zijn? Kan iemand tegelijkertijd rechter en partij zijn? In hoeverre is het mogelijk een bedrijfsmodel te hanteren waarbij men voor zijn inkomsten afhankelijk is van degene die men beoordeelt? Is het wel redelijk dat organisaties zelf kunnen bepalen door wie ze worden beoordeeld?
De Verenigde Staten hebben die vragen al opgepakt, en wij moeten dat ook doen. Het gaat om vragen die raken aan aansprakelijkheid en duurzaamheid.
Kan een verantwoord bestuur worden gegarandeerd, een bestuur dat verder kijkt dan de korte termijn en zorgt voor stabiliteit? Kunnen de bureaus onverschillig blijven tegenover de toezeggingen van de Europese autoriteiten en de inspanningen van de belangrijkste internationale instanties? Zullen ze reageren op de effecten die hun ratings op de markt hebben, met name op die effecten die als “schadelijk” kunnen worden gekwalificeerd, een kwalificatie die ik van u overneem? Blijft de geprivilegieerde behandeling van ratingbureaus door toezichthouders bestaan en blijven de toezichthouders gebonden aan de regels die het gebruik van hun ratings voorschrijven? Zal het gebrek aan concurrentie blijven bestaan?
Met betrekking tot rechtmatigheid moeten we ons de vraag stellen of het verantwoord is dat de bureaus zo’n grote invloed op onze economieën uitoefenen, terwijl ze aan zo weinig toezicht zijn onderworpen. En moeten we verder gaan dan extern toezicht en ook de bestuurs- en zelfs de bedrijfsstructuur controleren?"@nl3
"Señor Presidente, señor Comisario Barnier, las agencias de calificación no fueron capaces de anticipar la crisis de las hipotecas
el riesgo de los productos financieros estructurados ni el colapso de
.
Debería establecerse un sistema europeo público de calificación, forzar un nuevo papel para las agencias europeas existentes, promover otras nuevas e incluso plantear la necesidad de una calificación global, de acuerdo con nuevos principios.
Ésas son las preguntas a las que hay que responder, señor Comisario.
El Reglamento adoptado en abril de 2009 promueve su transparencia, somete a supervisión europea a las propias agencias e inicia el tratamiento de las cuestiones relativas a su responsabilidad y calidad, abordando algunos conflictos de intereses en sus operaciones. La nueva propuesta de la Comisión prosigue en esta dirección.
Estoy convencido de que en el Parlamento vamos a contribuir a que exista supervisión a partir del 1 de enero del año 2011 y, además, a cooperar en sus proyectos, para que exista un nuevo marco regulatorio más estricto.
El papel que ahora están jugando en la crisis de la deuda y del déficit público las agencias regulatorias, poniendo de manifiesto la discrecionalidad de sus calificaciones con relación a los métodos, la elaboración y la comunicación, el elevado impacto procíclico de sus calificaciones –en algunas ocasiones se ha dicho que son bomberos pirómanos, que lo que hacen es avivar todavía los incendios–, su colisión con las posiciones de las principales instituciones financieras internacionales y europeas –hasta el punto de que el Banco Central Europeo ha decidido prescindir de sus calificaciones en operaciones con deuda soberana– exigen replantear más a fondo su papel y confrontarlas con los intereses generales.
Hoy se duda abiertamente si las agencias de calificación están en condiciones de realizar una valoración objetiva y responsable, en particular, del riesgo soberano, y las preguntas que se plantean tienen un carácter más profundo –como usted dijo, un carácter estructural– y afectan a su compatibilidad con los principios democráticos, porque inciden en los esfuerzos que los pensionistas, los trabajadores y la población vulnerable están realizando y que no quieren ver malogrados y pisoteados por la irresponsabilidad en el funcionamiento de los mercados.
Son preguntas que afectan a la independencia. ¿Es compatible la calificación pública con la titularidad privada? ¿Se puede ser juez y parte? ¿Es posible la calificación como un modelo de negocio basado en retribuciones a cargo de los propios actores que hay que examinar? ¿Son los actores los que pueden elegir al examinador?
El Senado de los Estados Unidos ya está abordando estas cuestiones y sería necesario que aquí también las abordáramos. Son cuestiones que afectan a la responsabilidad y sostenibilidad.
¿Puede asegurarse una gobernanza responsable que evite perspectivas a corto plazo y asegure la sostenibilidad? ¿Pueden las agencias permanecer indiferentes a los compromisos de las autoridades europeas y a los esfuerzos de los principales actores públicos internacionales? ¿Van a responder de sus efectos en el mercado, sobre todo de sus consecuencias, que, coincidiendo con usted, pueden calificarse como perniciosas? ¿Van a mantener los privilegios regulatorios y una dependencia regulatoria de las normas que apelan a la utilización de sus calificaciones? ¿Va a continuar la falta de competencia?
Y, en el aspecto de la legitimidad, ¿pueden las agencias mantener tanta influencia sobre nuestras economías con tan escaso control? ¿Es necesario ir más allá del control de supervisión e ir al propio control interno de la estructura de gobernanza e incluso de la propia estructura de negocio?"@pl16
"Señor Presidente, señor Comisario Barnier, las agencias de calificación no fueron capaces de anticipar la crisis de las hipotecas
el riesgo de los productos financieros estructurados ni el colapso de
.
Debería establecerse un sistema europeo público de calificación, forzar un nuevo papel para las agencias europeas existentes, promover otras nuevas e incluso plantear la necesidad de una calificación global, de acuerdo con nuevos principios.
Ésas son las preguntas a las que hay que responder, señor Comisario.
El Reglamento adoptado en abril de 2009 promueve su transparencia, somete a supervisión europea a las propias agencias e inicia el tratamiento de las cuestiones relativas a su responsabilidad y calidad, abordando algunos conflictos de intereses en sus operaciones. La nueva propuesta de la Comisión prosigue en esta dirección.
Estoy convencido de que en el Parlamento vamos a contribuir a que exista supervisión a partir del 1 de enero del año 2011 y, además, a cooperar en sus proyectos, para que exista un nuevo marco regulatorio más estricto.
El papel que ahora están jugando en la crisis de la deuda y del déficit público las agencias regulatorias, poniendo de manifiesto la discrecionalidad de sus calificaciones con relación a los métodos, la elaboración y la comunicación, el elevado impacto procíclico de sus calificaciones –en algunas ocasiones se ha dicho que son bomberos pirómanos, que lo que hacen es avivar todavía los incendios–, su colisión con las posiciones de las principales instituciones financieras internacionales y europeas –hasta el punto de que el Banco Central Europeo ha decidido prescindir de sus calificaciones en operaciones con deuda soberana– exigen replantear más a fondo su papel y confrontarlas con los intereses generales.
Hoy se duda abiertamente si las agencias de calificación están en condiciones de realizar una valoración objetiva y responsable, en particular, del riesgo soberano, y las preguntas que se plantean tienen un carácter más profundo –como usted dijo, un carácter estructural– y afectan a su compatibilidad con los principios democráticos, porque inciden en los esfuerzos que los pensionistas, los trabajadores y la población vulnerable están realizando y que no quieren ver malogrados y pisoteados por la irresponsabilidad en el funcionamiento de los mercados.
Son preguntas que afectan a la independencia. ¿Es compatible la calificación pública con la titularidad privada? ¿Se puede ser juez y parte? ¿Es posible la calificación como un modelo de negocio basado en retribuciones a cargo de los propios actores que hay que examinar? ¿Son los actores los que pueden elegir al examinador?
El Senado de los Estados Unidos ya está abordando estas cuestiones y sería necesario que aquí también las abordáramos. Son cuestiones que afectan a la responsabilidad y sostenibilidad.
¿Puede asegurarse una gobernanza responsable que evite perspectivas a corto plazo y asegure la sostenibilidad? ¿Pueden las agencias permanecer indiferentes a los compromisos de las autoridades europeas y a los esfuerzos de los principales actores públicos internacionales? ¿Van a responder de sus efectos en el mercado, sobre todo de sus consecuencias, que, coincidiendo con usted, pueden calificarse como perniciosas? ¿Van a mantener los privilegios regulatorios y una dependencia regulatoria de las normas que apelan a la utilización de sus calificaciones? ¿Va a continuar la falta de competencia?
Y, en el aspecto de la legitimidad, ¿pueden las agencias mantener tanta influencia sobre nuestras economías con tan escaso control? ¿Es necesario ir más allá del control de supervisión e ir al propio control interno de la estructura de gobernanza e incluso de la propia estructura de negocio?"@pt17
"Señor Presidente, señor Comisario Barnier, las agencias de calificación no fueron capaces de anticipar la crisis de las hipotecas
el riesgo de los productos financieros estructurados ni el colapso de
.
Debería establecerse un sistema europeo público de calificación, forzar un nuevo papel para las agencias europeas existentes, promover otras nuevas e incluso plantear la necesidad de una calificación global, de acuerdo con nuevos principios.
Ésas son las preguntas a las que hay que responder, señor Comisario.
El Reglamento adoptado en abril de 2009 promueve su transparencia, somete a supervisión europea a las propias agencias e inicia el tratamiento de las cuestiones relativas a su responsabilidad y calidad, abordando algunos conflictos de intereses en sus operaciones. La nueva propuesta de la Comisión prosigue en esta dirección.
Estoy convencido de que en el Parlamento vamos a contribuir a que exista supervisión a partir del 1 de enero del año 2011 y, además, a cooperar en sus proyectos, para que exista un nuevo marco regulatorio más estricto.
El papel que ahora están jugando en la crisis de la deuda y del déficit público las agencias regulatorias, poniendo de manifiesto la discrecionalidad de sus calificaciones con relación a los métodos, la elaboración y la comunicación, el elevado impacto procíclico de sus calificaciones –en algunas ocasiones se ha dicho que son bomberos pirómanos, que lo que hacen es avivar todavía los incendios–, su colisión con las posiciones de las principales instituciones financieras internacionales y europeas –hasta el punto de que el Banco Central Europeo ha decidido prescindir de sus calificaciones en operaciones con deuda soberana– exigen replantear más a fondo su papel y confrontarlas con los intereses generales.
Hoy se duda abiertamente si las agencias de calificación están en condiciones de realizar una valoración objetiva y responsable, en particular, del riesgo soberano, y las preguntas que se plantean tienen un carácter más profundo –como usted dijo, un carácter estructural– y afectan a su compatibilidad con los principios democráticos, porque inciden en los esfuerzos que los pensionistas, los trabajadores y la población vulnerable están realizando y que no quieren ver malogrados y pisoteados por la irresponsabilidad en el funcionamiento de los mercados.
Son preguntas que afectan a la independencia. ¿Es compatible la calificación pública con la titularidad privada? ¿Se puede ser juez y parte? ¿Es posible la calificación como un modelo de negocio basado en retribuciones a cargo de los propios actores que hay que examinar? ¿Son los actores los que pueden elegir al examinador?
El Senado de los Estados Unidos ya está abordando estas cuestiones y sería necesario que aquí también las abordáramos. Son cuestiones que afectan a la responsabilidad y sostenibilidad.
¿Puede asegurarse una gobernanza responsable que evite perspectivas a corto plazo y asegure la sostenibilidad? ¿Pueden las agencias permanecer indiferentes a los compromisos de las autoridades europeas y a los esfuerzos de los principales actores públicos internacionales? ¿Van a responder de sus efectos en el mercado, sobre todo de sus consecuencias, que, coincidiendo con usted, pueden calificarse como perniciosas? ¿Van a mantener los privilegios regulatorios y una dependencia regulatoria de las normas que apelan a la utilización de sus calificaciones? ¿Va a continuar la falta de competencia?
Y, en el aspecto de la legitimidad, ¿pueden las agencias mantener tanta influencia sobre nuestras economías con tan escaso control? ¿Es necesario ir más allá del control de supervisión e ir al propio control interno de la estructura de gobernanza e incluso de la propia estructura de negocio?"@ro18
"Vážený pán predsedajúci, pán komisár, úverové ratingové agentúry neboli schopné predpokladať krízu rizikových hypoték, riziko štruktúrovaných finančných produktov ani pád banky Lehman Brothers.
Mal by sa vytvoriť verejný európsky úverový ratingový systém a existujúce európske agentúry by mali dostať novú úlohu. Mali by sa podporiť nové agentúry a zvážiť by sa mala potreba globálneho ratingového systému, ktorý by sa riadil novými zásadami.
Toto sú otázky, na ktoré potrebujeme odpovede, pán komisár.
Nariadenie, ktoré bolo prijaté v apríli 2009, podporuje ich transparentnosť, predpisuje agentúram európsky dohľad a začína riešiť záležitosti týkajúce sa ich zodpovednosti a kvality, pričom sa zaoberá niektorými konfliktmi záujmov v ich činnosti; nový návrh Komisie pokračuje týmto smerom.
Som presvedčený, že my v Parlamente prispejeme k existencii dohľadu od 1. januára 2011 a okrem toho budeme spolupracovať na projektoch dohľadu, aby sa dosiahol prísnejší regulačný rámec.
Úloha, ktorú úverové ratingové agentúry zohrávajú v kríze dlhu a v kríze verejného deficitu, odhaľujúca svojvoľný charakter metód, ktoré používali pri tvorbe svojich ratingov, a to, ako sa pripravujú a ako sa oznamujú; vysoko cyklický dosah ratingov agentúr, ktoré boli niekedy opísané ako hasiči–pyromani, ktorí ešte viac prilievajú olej do ohňa; a ich zrážka so stanoviskami hlavných medzinárodných a európskych finančných inštitúcií do takej miery, že sa Európska centrálna banka rozhodla ignorovať ich ratingy pri transakciách štátnych dlhopisov: z tohto všetkého vyplýva nevyhnutnosť opätovného hlbšieho prehodnotenia ich úlohy a zaradenia v rámci všeobecných záujmov.
V súčasnosti sa otvorene vynárajú otázky, či sú úverové ratingové agentúry schopné produkovať objektívne a zodpovedné hodnotenia, predovšetkým štátnych dlhopisov. Kladené otázky sú hlbšieho charakteru – ako ste povedali, štrukturálneho charakteru – a týkajú sa ich kompatibility s demokratickými zásadami, pretože súvisia s úsilím, ktoré vynakladajú dôchodcovia, robotníci a zraniteľné časti obyvateľstva a ktoré títo nechcú vidieť premárnené a pošliapané nezodpovednosťou, s akou trhy konajú.
Sú to otázky, ktoré sa týkajú nezávislosti. Sú verejné ratingové agentúry zlučiteľné so súkromným vlastníctvom? Je možné byť naraz sudcom aj zainteresovanou stranou? Je možné mať úverový rating ako obchodný model založený na poplatkoch samotných aktérov, ktorí majú byť hodnotení? Môžu si samotní aktéri vybrať, kto ich bude hodnotiť?
Senát Spojených štátov už rieši tieto otázky a my ich tu tiež musíme riešiť; sú to otázky, ktoré sa týkajú zodpovednosti a udržateľnosti.
Je možné zaistiť zodpovedné riadenie, ktoré sa vyvaruje krátkodobých perspektív a zaistí stabilitu? Je možné, že agentúry ostanú ľahostajné voči záväzkom európskych orgánov a úsiliu hlavných medzinárodných verejných aktérov? Budú reagovať na vplyv trhu, predovšetkým svojich následkov, ktoré – ako ste povedali – by sa dali klasifikovať ako škodlivé? Bude zachované výhradné právo regulácie? Bude regulátor viazaný pravidlami, ktoré žiadajú, aby sa použili ich ratingy? Bude pokračovať nedostatočná hospodárska súťaž?
Čo sa týka legitimity, môžu si agentúry uchovať toľko vplyvu na naše hospodárstva pri takej malej kontrole? Je nevyhnutné prekročiť kontrolu dohľadu a ísť do vnútornej kontroly štruktúry samotného riadenia, či až do štruktúry samotného podniku?"@sk19
".
Gospod predsednik, komisar, bonitetne agencije niso uspele predvideti hipotekarne krize, tveganja strukturnih finančnih produktov ali propada Lehman Brothers.
Vzpostaviti moramo javni evropski sistem bonitetnih ocen in uveljaviti novo vlogo za obstoječe evropske agencije, prav tako pa je treba razmisliti o spodbujanju novih agencij in potrebi po globalnem bonitetnem sistemu, ki bo upošteval nova načela.
To so vprašanja, na katera potrebujemo odgovore, komisar.
Uredba, sprejeta aprila 2009, spodbuja njihovo preglednost, podreja agencije evropskemu nadzoru in obravnava vprašanja, ki se nanašajo na njihovo odgovornost in kakovost, ter pri tem skuša odpraviti nekatera nasprotja interesov pri njihovem delovanju; nov predlog Komisije nadaljuje v tej smeri.
Prepričan sem, da bomo v Parlamentu prispevali k izvajanju nadzora od 1. januarja 2011 dalje in sodelovali v nadzornih projektih, da bi tako zagotovili strožji regulativni okvir.
Vloga, ki jo igrajo bonitetne agencije v krizi javnih dolgov in dolžniški krizi, razkriva samovoljno naravo metod, ki so jih uporabljale pri bonitetnih ocenah, kako so jih pripravljale in posredovale; močan procikličen vpliv bonitetnih ocen agencij, ki jih včasih opisujemo kot gasilce piromane, ki še razpihujejo ogenj; ter njihovo navzkrižje s stališči glavnih mednarodnih in evropskih finančnih institucij v takšnem obsegu, da se je Evropska centralna banka odločila, da njihovih bonitetnih ocen ne bo upoštevala pri transakcijah državnega dolga: zaradi vsega tega moramo ponovno poglobljeno razmisliti o njihovi vlogi in jih uskladiti s splošnimi interesi.
Sedaj se zastavljajo vprašanja ali so bonitetne agencije sposobne pripraviti objektivne in odgovorne ocene, predvsem v zvezi z državnim dolgom. Zastavljena vprašanja so globlje narave – kot ste omenili, strukturne narave – in vplivajo na njihovo skladnost z demokratičnimi načeli, saj učinkujejo na prizadevanja upokojencev, delavcev in ranljivih delov prebivalstva, ki pa si ne želijo, da bi bila zaman in poteptana zaradi neodgovornega delovanja trgov.
Gre za vprašanja, ki vplivajo na neodvisnost. Ali so javne bonitetne ocene skladne z zasebnih lastništvom? Ali je mogoče hkrati biti razsodnik in zainteresirana stranka? Ali je mogoče, da bonitetna ocena predstavlja poslovni model, ki temelji na plačilih s strani akterjev, ki bodo pregledani? Ali lahko akterji sami izberejo, kdo jih bo pregledal?
Združene države Amerike že rešujejo ta vprašanja, z njimi pa se moramo spopasti tudi tu; gre za vprašanja, ki vplivajo na odgovornost in trajnost.
Ali je mogoče zagotoviti odgovorno vodenje, kjer se ne upoštevajo kratkoročne perspektive in ki zagotavlja stabilnost? Ali lahko agencije ostanejo brezbrižne do obveznosti evropskih organov in prizadevanj glavnih mednarodnih javnih akterjev? Ali se bodo odzvale na vplive trgov, predvsem na njihove posledice, ki jih lahko – kot ste povedali – opredelimo kot škodljive? Ali bodo privilegiji uredbe ohranjeni? Ali bo regulator zavezan k uporabi pravil, ki pozivajo k uporabi njihovih bonitetnih ocen? Ali bo še vedno premalo konkurence?
Ali lahko agencije v zvezi z legitimnostjo ohranijo tolikšen vpliv na naša gospodarstva s tako malo nadzora? Ali potrebujemo več kot le nadzorno kontrolo ter moramo preiti na interno kontrolo strukture upravljanja in celo na strukturo podjetja samega?"@sl20
"Herr talman, herr kommissionsledamot! Kreditvärderingsinstituten kunde inte förutse krisen på bolånemarknaden, risken för strukturerade finansiella produkter eller Lehman Brothers kollaps.
Ett offentligt europeiskt kreditvärderingssystem bör införas och de befintliga europeiska instituten ges en ny roll. Uppkomsten av nya institut bör främjas och införandet av ett globalt värderingssystem som bygger på nya principer övervägas.
Det är dessa frågor vi behöver svar på, herr kommissionsledamot.
Den förordning som antogs i april 2009 ökar insynen i instituten, underställer dem tillsyn på EU-nivå och är ett första steg för att komma till rätta med frågor som har med deras ansvar och kvalitet att göra och lösa en del av intressekonflikterna i deras verksamhet. I kommissionens nya förslag bygger man vidare på detta.
Jag är övertygad om att vi i parlamentet kommer att bidra till att tillsyn införs från och med den 1 januari 2011, liksom att vi kommer att samarbeta om tillsynsprojekt i syfte att införa en striktare rättslig ram.
Den roll som kreditvärderingsinstituten spelar i krisen på kreditmarknaden och för statsfinanserna visar vilka godtyckliga metoder de använder vid sina värderingar, hur värderingarna tas fram och hur de kommuniceras. Institutens värderingar har oerhört procykliska effekter och de har ofta beskrivits som pyromaner till brandmän som underblåser elden ännu mer. Deras ståndpunkter skiljer sig så mycket från de stora internationella och europeiska finansinstitutens att Europeiska centralbanken har beslutat att bortse från deras värderingar av utlandsskulderna. Alla dessa faktorer gör att deras roll måste ses över mer ingående och att de måste ligga i linje med allmänintresset.
Nu ställs det öppet frågor om huruvida kreditvärderingsinstituten klarar att göra objektiva och ansvarsfulla värderingar, särskilt av utlandsskulder. De frågor som ställs har en djupare natur – en strukturell natur som ni sade – och har att göra med deras förenlighet med demokratiska principer, för de har en inverkan på det som pensionärer, arbetstagare och utsatta befolkningsgrupper gör och som dessa inte vill ska vara förgäves och omintetgöras genom att marknaderna fungerar på ett oansvarigt sätt.
Det är frågor som har att göra med deras självständighet. Är offentliga kreditvärderingsinstitut förenliga med privat ägande? Är det möjligt att vara både domare och berörd part? Kan man ha en affärsmodell där kreditvärderingar bygger på betalningar från samma aktörer som ska granskas? Kan aktörerna själva välja vilka som ska granska dem?
Förenta staternas senat arbetar redan med dessa frågor och vi måste ta itu med dem här också. Det är frågor som har att göra med ansvarstagande och hållbarhet.
Kan man säkerställa en ansvarsfull styrning, som leder till stabilitet utan kortsiktiga perspektiv? Kan instituten fortsätta att förhålla sig likgiltiga till de europeiska myndigheternas åtaganden och de stora internationella offentliga aktörernas bemödanden? Kommer de att svara för sina effekter på marknaden, framför allt de konsekvenser som – som ni har sagt – kan klassificeras som skadliga? Kommer regleringsprivilegierna att bibehållas? Kommer tillsynsmyndigheten att vara bunden av regler som kräver att deras värderingar ska användas? Kommer bristen på konkurrens att bestå?
När det gäller legitimiteten undrar man om instituten kan behålla ett så stort inflytande på våra ekonomier med så lite kontroll? Är det nödvändigt att inte nöja sig med tillsyn utan att införa intern kontroll av själva lednings- och verksamhetsstrukturen?"@sv22
|
lpv:unclassifiedMetadata |
"Antolín Sánchez Presedo,"18,15,16,13,17
"Lehman Brothers"18,15,16,13,17
"en nombre del Grupo S&D"18,15,16,13,17
"er"8
"subprime"18,15,16,13,17
|
lpv:videoURI |
Named graphs describing this resource:
The resource appears as object in 2 triples