Local view for "http://purl.org/linkedpolitics/eu/plenary/2010-02-10-Speech-3-232"
Predicate | Value (sorted: default) |
---|---|
rdf:type | |
dcterms:Date | |
dcterms:Is Part Of | |
dcterms:Language | |
lpv:document identification number |
"en.20100210.25.3-232"6
|
lpv:hasSubsequent | |
lpv:speaker | |
lpv:spoken text |
"Mr President, let me tell you the story of two African countries. In 1978, Kenya banned the hunting of elephants and that decision was followed by an almost total destruction of elephant herds in Kenya. Round about the same time – in 1979 – Rhodesia, as it was still called, made elephants the property of whoever’s land they were roaming on. Result – explosion of elephant numbers.
We in this House do not think of the elephant in the way that the African does. We are not threatened by it; it does not trample our crops; it does not destroy our villages; and it does not damage human health. The only way to prevent local populations from doing the logical thing, which is to eliminate a dangerous menace, is by giving them an incentive in treating it as a renewable resource. This, of course, is what Rhodesia – now Zimbabwe – successfully did. Environmental policy should recognise the basic Aristotelian wisdom that that which nobody owns, nobody will care for."@en4
|
lpv:spokenAs | |
lpv:translated text |
"Pane předsedající, dovolte mi uvést příběh dvou afrických zemí. Keňa v roce 1978 zakázala lov slonů, což vedlo k tomu, že byla prakticky všechna stáda slonů v Keni vybita. Zhruba ve stejné době – v roce 1979 – Rhodésie, což byl tehdejší název země, prohlásila slony za vlastnictví toho, na jehož půdě se potulují. Výsledek – prudký nárůst počtů slonů.
My v této sněmovně se nad slony nezamýšlíme tak, jak to činí Afričané. Neohrožují nás, nedupají v našem obilí, nepoškozují naše vesnice ani naše zdraví. Jediným způsobem, jak lze místním populacím zabránit v logických úkonech k odstranění nebezpečné hrozby, je dát jim pobídky k tomu, aby s věcmi nakládali jako s obnovitelnými zdroji. To je samozřejmě to, co úspěšně zrealizovala Rhodésie – dnešní Zimbabwe. Environmentální politika by se měla řídit základní aristotelskou moudrostí, že o věci, které nikomu nepatří, se nikdo nestará."@cs1
"Hr. formand! Jeg vil fortælle historien om to afrikanske lande. I 1978 forbød Kenya elefantjagt, og den beslutning blev efterfulgt af en næsten total udryddelse af elefantflokkene i Kenya. På omtrent samme tidspunkt – i 1979 – besluttede Rhodesia, som det stadig hed dengang, at elefanterne tilhørte den ejendom, som de strejfede om på. Resultatet var, at antallet af elefanter eksploderede.
I Parlamentet opfatter vi ikke elefanten på samme måde som afrikanerne. Vi er ikke truede af den, den tramper ikke vores afgrøder ned, den ødelægger ikke vores landsbyer, og den skader ikke menneskers sundhed. Den eneste måde, hvorpå lokalbefolkningerne kan hindres i at gøre det logiske, som er at fjerne en farlig trussel, er at give dem et incitament til at behandle den som en vedvarende ressource. Det var jo det, som Rhodesia – det nuværende Zimbabwe – gjorde med held. Miljøpolitikken bør anerkende den grundlæggende aristoteliske visdom om, at hvad ingen ejer, bryder ingen sig om."@da2
"Herr Präsident! Lassen Sie mich die Geschichte zweier afrikanischer Länder erzählen. Im Jahr 1978 verbot Kenia die Jagd auf Elefanten. Diesem Beschluss folgte eine fast vollständige Ausrottung der Elefantenherden in Kenia. Ungefähr zur gleichen Zeit – 1979 – machte Rhodesien, damals hieß es noch so, alle Elefanten zum Eigentum der Person, auf deren Land sie sich aufhielten. Das Ergebnis – ein explosionsartiger Anstieg der Elefantenzahlen.
Wir in diesem Plenum denken über den Elefanten nicht so, wie ein Afrikaner. Wir werden nicht von Elefanten bedroht, unsere Ernte wird von ihnen nicht niedergetrampelt und sie zerstören auch nicht unsere Städte oder schädigen unsere Gesundheit hierzulande. Der einzige Weg zur Vermeidung, dass die Bevölkerung vor Ort das Logische tut – nämlich die tödliche Bedrohung zu beseitigen – ist, ihnen einen Weg zu zeigen, die Bedrohung als erneuerbare Ressource zu sehen. Das ist genau das, was Rhodesien – Simbabwe heute – erfolgreich durchgesetzt hat. Die Umweltpolitik sollte die zugrundeliegende Weisheit von Aristoteles anerkennen: etwas, das keinem gehört, wird auch von keinem gepflegt."@de9
"Κύριε Πρόεδρε, επιτρέψτε μου να σας αφηγηθώ την ιστορία δύο αφρικανικών χωρών. Το 1978, η Κένυα απαγόρευσε το κυνήγι ελεφάντων και μετά την απόφαση αυτή ακολούθησε σχεδόν ολοκληρωτικός αφανισμός των κοπαδιών ελεφάντων στην Κένυα. Περίπου την ίδια εποχή –το 1979–, η Ροδεσία, όπως ονομαζόταν τότε, θέσπισε ότι οι ελέφαντες θα ανήκαν στον ιδιοκτήτη της γης στην οποία περιφέρονταν. Το αποτέλεσμα; Εκρηκτική αύξηση του αριθμού των ελεφάντων.
Εμείς εδώ στο Κοινοβούλιο δεν εκλαμβάνουμε τους ελέφαντες με τον ίδιο τρόπο όπως στην Αφρική. Δεν μας απειλούν· δεν ποδοπατούν τις καλλιέργειές μας· δεν καταστρέφουν τα χωριά μας· και δεν βλάπτουν την υγεία του ανθρώπου. Ο μόνος τρόπος να αποτρέψουμε τους τοπικούς πληθυσμούς από το να κάνουν αυτό που είναι λογικό, δηλαδή να εξαλείψουν αυτήν την επικίνδυνη απειλή, είναι να τους παράσχουμε κίνητρα για να την αντιμετωπίσουν ως ανανεώσιμο πόρο. Αυτό, φυσικά, έπραξε επιτυχώς η Ροδεσία – νυν Ζιμπάμπουε. Η περιβαλλοντική πολιτική πρέπει να αναγνωρίζει τη βασική αριστοτελική σοφία ότι κανένας δεν θα ενδιαφερθεί για κάτι που δεν είναι ιδιοκτησία κανενός."@el10
"Señor Presidente, permítame narrar la historia de dos países africanos. En 1978, Kenia prohibió la caza de elefantes, y a esa decisión siguió la exterminación casi total de las manadas de elefantes en Kenia. En la misma época, en 1979, el país que entonces se denominaba Rodesia convirtió a los elefantes en propiedad del país en cuyas tierras se encontraran. El resultado: una explosión en el número de elefantes.
En esta Cámara no pensamos en los elefantes del mismo modo que los africanos. Para nosotros no son una amenaza, no pisotean nuestros cultivos, no destruyen nuestros pueblos y no causan daños a la salud humana. La única manera de impedir que las poblaciones locales hagan lo que resulta lógico —eliminar una amenaza peligrosa— es ofreciéndoles un incentivo para tratar a los elefantes como un recurso renovable. Evidentemente, esto es lo que hizo Rodesia —hoy Zimbabue— con éxito. La política ambiental debe reconocer el sabio principio básico aristotélico según el cual nadie cuidará lo que a nadie pertenece."@es21
"Lugupeetud juhataja! Lubage mul rääkida üks lugu kahe Aafrika riigi kohta. 1978. aastal keelustati Kenyas elevantide jahtimine; selle otsuse tulemusena hävisid sealsed elevandikarjad peaaegu täielikult. Umbes samal ajal, 1979. aastal, otsustati Rodeesias – nagu seda riiki tollal nimetati –, et elevandid on selle inimese omand, kelle maadel nad rändavad. Selle tulemusena kasvas elevantide arv plahvatuslikult.
Meie siin Euroopa Parlamendis ei mõtle elevantidest nii nagu aafriklased. Elevandid ei ähvarda meid, nad ei sõtku jalge alla meie saaki, nad ei lõhu meie külasid ega ohusta inimeste tervist. Ainus viis tagada, et kohalikud elanikud ei käituks loogiliselt ega likvideeriks ohtlikku nuhtlust, on anda neile stiimul käsitada seda taastuva loodusvarana. See ongi see, millega Rodeesia – nüüdne Zimbabwe – edukalt hakkama sai. Keskkonnapoliitika peaks tunnistama Aristotelese põhilist mõttetarkust, et sellest, mis ei kuulu kellelegi, ei hooli keegi."@et5
"Arvoisa puhemies, haluan kertoa teille tarinan kahdesta Afrikan maasta. Vuonna 1978 Kenia kielsi elefanttien metsästyksen. Päätös johti Kenian elefanttilaumojen lähes täydelliseen tuhoutumiseen. Suunnilleen samoihin aikoihin – vuonna 1979 – silloinen Rhodesia teki elefanteista sen omaisuutta, jonka mailla ne sattuivat kuljeskelemaan. Tulos – elefanttien määrä lisääntyi räjähdysmäisesti.
Me täällä parlamentissa emme ajattele elefanteista samalla tavalla kuin afrikkalaiset. Ne eivät uhkaa meitä, ne eivät tallo satoamme, ne eivät tuhoa kyliämme ja ne eivät vahingoita ihmisten terveyttä. Ainoa tapa estää paikallista väestöä toimimasta loogisesti eli poistamasta vaarallista uhkaa, on antaa heille kannustin kohdella sitä uusiutuvana luonnonvarana. Juuri näin Rhodesia – nykyinen Zimbabwe – toimi ja tuloksekkaasti. Ympäristöpolitiikassa pitäisi tunnustaa Aristoteleen perusviisaus: siitä, mitä kukaan ei omista, ei kukaan välitä."@fi7
"Monsieur le Président, permettez-moi de vous raconter l’histoire de deux pays d’Afrique. En 1978, le Kenya a interdit la chasse à l’éléphant et cette décision a été suivie par la destruction quasi totale des troupeaux d’éléphants dans le pays. À la même époque – en 1979 –, la Rhodésie, comme on l’appelait encore, a décidé que les éléphants appartenaient au propriétaire des terres sur lesquelles ils se trouvaient, avec pour résultat une explosion du nombre d’éléphants.
Au sein de ce Parlement, nous n’envisageons pas l’éléphant de la même manière que les Africains. Ces animaux ne nous menacent pas; ils ne piétinent pas nos cultures; ils ne détruisent pas nos villages; et ils ne nuisent pas à la santé de l’homme. La seule manière d’empêcher les populations locales d’agir logiquement, c’est-à-dire en éliminant une dangereuse menace, c’est de proposer quelque chose qui les inciterait à considérer les éléphants comme une ressource renouvelable. C’est bien entendu ce que la Rhodésie – aujourd’hui Zimbabwe – a réalisé avec succès. La politique environnementale devrait admettre le principe aristotélicien suivant: ce que personne ne possède, personne ne s’en soucie."@fr8
". – Elnök úr, hadd meséljem el Önöknek két afrikai ország történetét. 1978-ban Kenya betiltotta az elefántok vadászatát, és ezt a döntést a kenyai elefántcsordák majdnem teljes kiirtása követte. Nagyjából ezzel egy időben, 1979-ben Rhodesia, ahogyan akkor nevezték, azok tulajdonának nyilvánította az elefántokat, akiknek a földjén kóborolnak. Az eredmény: az elefántok létszámának robbanásszerű növekedése.
Ebben a Házban mi nem úgy gondolunk az elefántokra, mint az afrikaiak. Minket nem fenyegetnek; nem tapossák le a vetésünket; nem rombolják le a falvainkat; nem károsítják az emberek egészségét. Ha a helyi lakosságot meg akarjuk akadályozni abban, hogy az egyetlen logikus dolgot tegye, vagyis megszüntesse a veszélyt, akkor arra kell ösztönöznünk, hogy kezelje azt megújuló forrásként. Pontosan ez az, amit Rhodesia – ma már Zimbabwe – sikeresen megvalósított. A környezetvédelmi politikában figyelembe kell venni azt az alapvető arisztotelészi igazságot, hogy aminek nincs gazdája, azzal senki sem törődik."@hu11
"Signor Presidente, vorrei raccontarvi la storia di due paesi africani. Nel 1978, il Kenya ha vietato la caccia agli elefanti, decisione seguita da una distruzione pressoché totale dei branchi di elefanti in Kenya. Grossomodo negli stessi anni, era il 1979, in Rhodesia, come ancora veniva chiamata, gli elefanti sono stati dichiarati appartenenti al terreno sul quale si muovevano, prescindendo da chi ne fosse il proprietario. Risultato? Numericamente gli elefanti sono esplosi.
Noi in quest’Aula non vediamo l’elefante come lo vedono gli africani. Noi non siamo minacciati dall’elefante; l’elefante non calpesta i nostri raccolti, non distrugge i nostri villaggi, non arreca danno alla salute umana. L’unico modo per impedire alle popolazioni locali di reagire in maniera logica, vale a dire eliminare una pericolosa minaccia, consiste nel fornire loro un incentivo affinché la trattino come risorse rinnovabile. Questo è ovviamente ciò che la Rhodesia – ora Zimbabwe – è riuscita a fare. La politica ambientale dovrebbe riconoscere la saggezza aristotelica di base secondo cui per occuparsi di qualcosa occorre esserne proprietari."@it12
"Pone pirmininke, papasakosiu jums su dviem Afrikos šalimis susijusią istoriją. 1978 m. Kenija uždraudė medžioti dramblius, tačiau po šio sprendimo priėmimo beveik visiškai sunaikintos dramblių bandos Kenijoje. Beveik tuo pačiu metu, 1979 m., tuo metu vadinamoje Rodezijoje drambliai priklausė tiems, kurių žemėse jie klaidžiojo. To rezultatas – staigus dramblių skaičiaus padidėjimas.
Šiuose Rūmuose negalvojame apie dramblius taip, kaip galvoja afrikiečiai. Mes neturime jų bijoti; jie nesumindžioja mūsų pasėlių; jie nesunaikina mūsų kaimų; jie nedaro žalos žmonių sveikatai. Vienintelis būdas išvengti galimų vietinių gyventojų logiškų veiksmų, t. y., pavojingos grėsmės pašalinimo, tai paskatinti juos laikyti dramblius atsinaujinančiu ištekliumi. Žinoma, būtent tai Rodezija – dabar Zimbabvė – sėkmingai padarė. Aplinkos apsaugos politikoje turėtų būti pripažinta esminė Aristotelio išmintis, kad tuo, kas niekam nepriklauso, niekas ir nesirūpina."@lt14
"Priekšsēdētāja kungs, ļaujiet man pastāstīt jums stāstu par divām Āfrikas valstīm. Kenija 1978. gadā aizliedza ziloņu medības, un šis lēmums sekoja pēc gandrīz pilnīgas ziloņu ganāmpulku iznīcināšanas Kenijā. Aptuveni tajā pašā laikā — 1979. gadā — Rodēzijā (toreiz vēl pastāvēja šāds nosaukums) ziloņi tika padarīti par to personu īpašumiem, pa kuru zemēm tie klejoja. Rezultātā strauji pieauga ziloņu skaits.
Mēs Parlamentā par ziloņiem nedomājam tā, kā to dara afrikāņi. Tie mūs neapdraud, tie nenomīda mūsu labību, tie nesagrauj mūsu ciematus un nekaitē cilvēku veselībai. Vienīgais veids, kā panākt, lai vietējie iedzīvotāji neveic šo saprotamo pasākumu — bīstamā traucēkļa likvidēšanu — ir motivēt viņus uzskatīt to par atjaunināmu resursu. To Dienvidrodēzija, tagadējā Zimbabve, protams, ir veiksmīgi darījusi. Apkārtējās vides politikai ir jāatzīst aristoteliešu pamatgudrība, ka par to, kas nevienam nepieder, neviens arī nerūpējas."@lv13
"Mr President, let me tell you the story of two African countries. In 1978 Kenya banned the hunting of elephants and that decision was followed by an almost total destruction of elephant herds in Kenya. Round about the same time – in 1979 – Rhodesia, as it was still called, made elephants the property of whoever’s land they were roaming on. Result – explosion of elephant numbers.
We in this House do not think of the elephant in the way that the African does. We are not threatened by it; it does not trample our crops; it does not destroy our villages; and it does not damage human health. The only way to prevent local populations from doing the logical thing, which is to eliminate a dangerous menace, is by giving them an incentive in treating it as a renewable resource. This, of course, is what Rhodesia – now Zimbabwe – successfully did. Environmental policy should recognise the basic Aristotelian wisdom that that which nobody owns, nobody will care for."@mt15
"Mijnheer de Voorzitter, staat u mij toe dat ik u het verhaal vertel van twee Afrikaanse landen. In 1978 verbood Kenia de jacht op olifanten en dat besluit werd gevolgd door de bijna algehele uitroeiing van de olifantenkudden in dat land. Rond diezelfde tijd, in 1979, werd in Rhodesië, zoals het land toen nog heette, besloten olifanten tot eigendom te verklaren van degene op wiens land ze verbleven. Het gevolg was een explosie van het aantal olifanten.
In het Parlement denken wij niet over olifanten zoals ze dat in Afrika doen. Wij worden er niet door bedreigd, onze gewassen worden er niet door vertrapt, onze dorpen worden er niet door verwoest, en onze menselijke gezondheid wordt er niet door geschaad. De enige manier waarop wij kunnen voorkomen dat de plaatselijke bevolking doet wat in de lijn der logica ligt, namelijk het wegnemen van een ernstige dreiging, is door hen een prikkel te geven om deze dreiging juist als hernieuwbare hulpbron te beschouwen. Dit is uiteraard wat Rhodesië, het huidige Zimbabwe, met succes heeft gedaan. Milieubeleid moet wel uitgaan van de Aristotelische oerwijsheid dat wat niemands eigendom is, ook door niemand wordt verzorgd."@nl3
"Panie przewodniczący! Pozwolę sobie przytoczyć opowieść o dwóch afrykańskich krajach. W roku 1978 Kenia wprowadziła zakaz polowania na słonie; decyzja ta spowodowała niemal całkowite wyniszczenie stad słoni w Kenii. Mniej więcej w tym samym czasie, w roku 1979, Rodezja – wtedy jeszcze pod tą nazwą – postanowiła, że słonie są własnością osoby, do której należy ziemia, po której wędrują. Doprowadziło to do zwiększenia liczby narodzin wśród słoni.
W tej Izbie nie patrzymy na słonie jak mieszkańcy Afryki. Nie są dla nas zagrożeniem; nie tratują naszych zbiorów; nie niszczą naszych wiosek i nie niszczą naszego zdrowia. Ludność lokalną można powstrzymać od logicznego postępowania, czyli od likwidacji niebezpiecznych zagrożeń, jedynie poprzez zapewnienie im bodźca, który pozwoli traktować lokalne zagrożenie jako źródło zasobów odnawialnych. Tak właśnie postąpiła Rodezja, czyli dzisiejsze Zimbabwe. Polityka ochrony środowiska powinna uznawać podstawową mądrość arystotelesową, że rzeczą nienależącą do nikogo nikt się nie zaopiekuje."@pl16
"Senhor Presidente, permitam-me que vos conte a história de dois países africanos. Em 1978, a Quénia proibiu a caça a elefantes e esta decisão levou a uma destruição quase total das manadas de elefantes naquele país. Aproximadamente na mesma altura – em 1979 – a Rodésia, como ainda se chamava à época, passou a considerar os elefantes propriedade daqueles em cujo terreno se encontravam. O resultado foi um aumento exponencial do número de elefantes.
Nós, nesta Câmara, não vemos os elefantes como os africanos. Eles não nos ameaçam, não espezinham as nossas colheitas, não destroem as nossas aldeias e não prejudicam a saúde humana. A única maneira de impedir as populações locais de fazer aquilo que é lógico, isto é, eliminar uma ameaça perigosa, consiste em dar-lhes um incentivo para a tratar como um recurso renovável. Foi isto que a Rodésia – agora, Zimbabué – fez com sucesso, como é óbvio. A política ambiental deveria reconhecer a sabedoria aristotélica básica, segundo a qual ninguém cuida daquilo que não pertence a ninguém."@pt17
"Dle preşedinte, permiteţi-mi să vă spun povestea a două ţări africane. În 1978, Kenya a interzis vânătoarea de elefanţi şi această decizie a fost urmată de o distrugere aproape totală a turmelor de elefanţi din ţara respectivă. Aproximativ la aceeaşi dată – în 1979 – Rodezia, pe numele ei de atunci, a dat elefanţii în proprietatea deţinătorilor terenurilor pe care hoinăreau. Rezultatul – explozia numărului de elefanţi.
Noi nu ne gândim în această Cameră la elefanţi în modul în care o fac africanii. Noi nu suntem ameninţaţi de aceştia; nu ne zdrobesc sub tălpi culturile; nu ne distrug satele; şi nu sunt un pericol pentru sănătatea oamenilor. Singurul mod de a preveni populaţiile locale să facă ceea ce este logic, adică să elimine o ameninţare, este acela de a le oferi un stimulent pentru a o trata ca pe o resursă regenerabilă. Aceasta este, bineînţeles, ceea ce Rodezia – acum Zimbabwe – a făcut cu succes. Politica de mediu trebuie să recunoască maxima aristoteliană de bază conform căreia nimeni nu va avea grijă de ceea ce nu este proprietatea lui."@ro18
"Vážený pán predsedajúci, dovoľte mi porozprávať príbeh dvoch afrických krajín. V roku 1978 Keňa zakázala poľovanie na slony a za týmto rozhodnutím nasledovalo takmer úplné vyhubenie sloních stád v Keni. V približne rovnakom čase – v roku 1979 – urobila Rodézia, ako sa vtedy ešte volala, slony vlastníctvom toho, komu patrili pozemky, na ktorých sa slony potulovali. Výsledkom bola explózia počtu slonov.
My v tomto Parlamente nezmýšľame o slonoch rovnako ako Afričania. Neohrozujú nás, nešliapu našu úrodu, neničia naše dediny a neškodia ľudskému zdraviu. Jedinou cestou, ako zabrániť miestnym obyvateľom, aby nerobili logickú vec, ktorou je odstránenie nebezpečenstva, je dať im podnet, aby so slonmi zaobchádzali ako s obnoviteľným zdrojom. To je, samozrejme, to, čo Rodézia – teraz Zimbabwe – úspešne urobila. Environmentálna politika by mala uznať základnú aristotelovskú múdrosť, že o to, čo nikto nevlastní, sa nikto nebude starať."@sk19
"Gospod predsednik, lahko vam povem zgodbo o dveh afriških državah. Leta 1978 je Kenija prepovedala lov na slone, odločitev, kateri je sledilo skoraj popolno uničenje slonjih čred v Keniji. Približno v istem času – leta 1979 – je Rodezija, kot se je takrat imenovala, razglasila slone za premoženje tistega, na čigar zemlji se nahajajo. Posledica – izbruh števila slonov.
Mi v tem parlamentu ne razmišljamo o slonu na enak način kot v Afriki. Nas ne ogroža, ne uničuje našega pridelka, ne uničuje naših vasi in ne uničuje človekovega življenja. Edini način preprečiti lokalnemu prebivalstvu, da ukrepajo logično, to je da odstranijo nevarnost, je, da se jim da spodbuda, da z njim ravnajo kot z obnovljivim virom. To je seveda Rodezija, sedaj Zimbabve, uspešno izvedla. Okoljska politika mora prepoznati osnovno aristotelsko modrost, da nihče ne bo skrbel za tisto, kar ni od nikogar."@sl20
"Herr talman! Låt mig berätta historien om två afrikanska länder. År 1978 förbjöd Kenya jakten på elefanter och detta beslut följdes av ett närmast totalt utplånande av elefanthjordarna i Kenya. Ungefär samtidigt – 1979 – införde Rhodesia, som landet då fortfarande hette, en bestämmelse som innebar att den vars mark elefanter strövade omkring på blev ägare till elefanterna. Resultatet blev en explosion av antalet elefanter.
Vi i parlamentet ser inte på elefanten på samma sätt som afrikanerna gör. Vi hotas inte av den, den trampar inte på våra grödor, den förstör inte våra byar och den skadar inte våra folks hälsa. Det enda sättet att förhindra lokalbefolkningen från att göra det mest logiska, dvs. att utrota ett farligt hot, är att ge dem ett incitament genom att behandla den som en förnybar resurs. Det var naturligtvis detta Rhodesia – nuvarande Zimbabwe – gjorde med framgång. Miljöpolitiken bör erkänna Aristoteles grundläggande kloka ord om att det som ingen äger kommer ingen heller att ta hand om."@sv22
|
lpv:unclassifiedMetadata |
"Daniel Hannan (ECR )."18,5,20,1,19,14,16,13,4,21,9,8
|
lpv:videoURI |
Named graphs describing this resource:
The resource appears as object in 2 triples