Local view for "http://purl.org/linkedpolitics/eu/plenary/2009-02-03-Speech-2-271"
Predicate | Value (sorted: default) |
---|---|
rdf:type | |
dcterms:Date | |
dcterms:Is Part Of | |
dcterms:Language | |
lpv:document identification number |
"en.20090203.20.2-271"6
|
lpv:hasSubsequent | |
lpv:speaker | |
lpv:spoken text |
"Mr President, when Senator Obama became President Obama, we all heaved a sigh of relief. The axis of evil, regime change, the war on terror: European citizens yearn to see those euphemisms consigned to history, along with the people who invented them.
But breaking with the past and reverting to the rule of law take guts and grit, so I congratulate the new President. He was right to condemn waterboarding as torture, right to call a halt to the flawed military trials at Guantánamo Bay, and right to signal his determination to close the camp completely within a year. I welcome the assurance of the Council Presidency today that the US has now disowned all the squalid practices that have tarnished its Government over recent years, including torture in third countries and extraordinary rendition, in order to put an end to the axis of illegality.
However, Europe cannot stand back, shrug its shoulders and say that these things are for America alone to sort out. We lack the open debate and the collective change of will which American democracy allows. Yet, too often, Member States from our Union were complicit in what the Bush Administration did. If the 43
President taught us anything, it is this: that in the administration of international justice, the ‘go it alone’ mentality ends in a cul-de-sac of failure.
So the challenge of Guantánamo, the problem posed by 245 suspects floating outwith the justice system, is not an issue for America alone. It is a conundrum we must solve together. The United States must prosecute suspects, where sound evidence exists and in accordance with the rule of law. America must free those suspects against whom there is insufficient evidence and defend them if they are likely to face torture at home.
But what about those who are released, who pose no threat, but who have no wish to remain in a country that wrongly imprisoned them? If asked, should not Europe offer those few citizens the rights and freedoms that no other country will? We cannot forever balance the Council’s assertion that it is for individual Member States to decide with the Council’s stated desire for a coordinated European position. Europe has to speak with one voice and play its part in ending this affront to justice. Many of us have criticised America in the past for its failure to work with others. We were right to do so, but our help may now be sought and we would be wrong to say ‘no’."@en4
|
lpv:spokenAs | |
lpv:translated text |
"Pane předsedající, když se senátor Obama stal prezidentem Obamou, všichni jsme si oddechli. Osa zla, změna režimu, válka proti teroru: evropští občané touží po tom, aby tyto eufemismy zmizely v historii, spolu s lidmi, kteří je vymysleli.
Ale rozloučení s minulostí a návrat k právnímu státu se uskutečňuje, takže blahopřeji novému prezidentovi. Učinil správně, když odsoudil waterboarding jako mučení, když požadoval zastavení nesprávných vojenských soudů v zátoce Guantánamo a když dával najevo své rozhodnutí o kompletním uzavření věznice do jednoho roku. Vítám dnešní ujištění předsednictví Rady, že USA nyní odmítají všechny špinavé praktiky, které jejich vládu poškozovaly v posledních letech, včetně mučení ve třetích zemích a zvláštního zacházení, aby ukončily osu nezákonnosti.
Avšak Evropa nemůže zůstat pozadu, krčit rameny a tvrdit, že tyto věci si musí Američané vyřešit sami. Postrádáme otevřenou diskusi a kolektivní změnu vědomí, které umožňuje americká demokracie. Kromě toho příliš často souhlasily členské státy Unie s tím, co dělala Bushova administrativa. Pokud nás má 43. prezident něco naučit, pak toto: řízení mezinárodní spravedlnosti, mentalita samostatného postupu končí ve slepé uličce neúspěchu.
Takže problém Guantánama, problém představovaný 245 podezřelými stojícími mimo soudní systém, není pouze záležitostí Ameriky. Je to hlavolam, který musíme vyřešit společně. Spojené státy musí stíhat podezřelé v případech existence jasných důkazů a v souladu se zásadami právního státu. Američané musí propustit ty podezřelé, proti nimž mají nedostatečné důkazy, a chránit je, pokud je doma čeká pravděpodobné mučení.
Ale co s těmi, kteří budou propuštěni, kteří nepředstavují žádnou hrozbu, ale kteří si nepřejí zůstat v zemi, jež je tak zle věznila? Pokud o to bude Evropa požádána, neměla by těmto několika málo osobám práva a svobody, když to neučiní žádná jiná země? Nemůžeme pořád rozvažovat nad prohlášením Rady, že se rozhodnutí o deklarované žádosti Rady o koordinovaný evropský postoj týká jednotlivých členských států. Evropa musí hovořit jedním hlasem a ukončit tuto urážku spravedlnosti. Mnoho z nás kritizovalo v minulosti Ameriku za její neschopnost spolupracovat s ostatními. Měli jsme na to právo, ale nyní možná bude třeba naší pomoci a udělali bychom špatně, kdybychom řekli „ne“."@cs1
"Hr. formand! Da senator Obama blev til præsident Obama, udstødte vi alle et lettelsens suk. Ondskabet, det ændrede regime, kampen mod terror - de europæiske borgere længes efter at lade disse eufemismer overgå til historien sammen med de mennesker, der opfandt dem.
At bryde med fortiden og vende tilbage til retsstatsprincipperne kræver imidlertid mod og mandshjerte, så jeg vil gerne takke den nye præsident. Han gjorde ret i at fordømme simuleret drukning som tortur, ret i at suspendere de militære retssager i Guantánamo Bay og ret i at vise sin beslutsomhed med hensyn til at lukke lejren fuldstændig inden for et år. Jeg glæder mig over, at rådsformanden i dag har forsikret os om, at USA nu har nægtet at anerkende alle de tarvelige fremgangsmåder, der har plettet landets regering i de senere år, herunder tortur i tredjelande og ekstraordinære udleveringer, for at bringe ulovligheden til ophør.
Europa må imidlertid ikke træde tilbage, trække på skuldrene og sige, at amerikanerne selv må ordne disse ting. Vi mangler den åbne debat og den kollektive holdningsændring, som det amerikanske demokrati baner vejen for. Ikke desto mindre var vores Unions medlemsstater alt for ofte medskyldige i de ting, Bushregeringen foretog sig. Hvis den 43. præsident lærte os noget, er det, at i forvaltningen af international retfærdighed ender "klar det selv"-mentaliteten i en blindgyde af fiasko.
Så Guantánamoudfordringen, problemet med de 245 mistænkte, der flyder rundt uden for retssystemet, er ikke kun et amerikansk anliggende. Det er en gåde, som vi skal løse sammen. USA skal retsforfølge de mistænkte, når der foreligger fornuftige beviser og i henhold til retsstatsprincipperne. Amerika skal løslade de mistænkte, der ikke foreligger tilstrækkelige beviser imod og forsvare dem, hvis de risikerer at blive udsat for tortur i hjemlandet.
Men hvad med dem, der løslades, som ikke udgør nogen trussel, men som ikke ønsker at blive i et land, der fængslede dem uberettiget? Bør Europa ikke, hvis det bliver bedt om det, tilbyde disse få borgere de rettigheder og frihedsrettigheder, som ingen andre lande vil tilbyde dem? Vi kan ikke for evigt balancere mellem Rådets påstand om, at det er op til de enkelte medlemsstater at træffe en beslutning, og Rådets erklærede ønske om en koordineret europæisk holdning. Europa skal tale med en stemme og spille sin rolle med hensyn til at få afsluttet denne retfærdighedskrænkelse. Mange af os har tidligere kritiseret Amerika for landets manglende evne til at arbejde sammen med andre. Det gjorde vi ret i, men nu har man måske brug for vores hjælp, og det ville være forkert at sige nej."@da2
"Herr Präsident, als Senator Obama Präsident Obama wurde, stießen wir alle einen Seufzer der Erleichterung aus. Die Achse des Bösen, Regimewechsel, der Krieg gegen den Terror: Die Bürger Europas sehnen sich danach, dass solche Euphemismen endlich der Vergangenheit angehören – zusammen mit den Leuten, die sie erfunden haben.
Um mit der Vergangenheit zu brechen und zu rechtstaatlichen Methoden zurückzukehren, braucht es allerdings Mut und Entschlossenheit. Dazu gratuliere ich dem neuen Präsidenten. Er hatte Recht, Waterboarding als Folter zu verurteilen, er hatte Recht, den unseligen Militärgerichten in Guantánamo Bay ein Ende zu bereiten, und er hatte Recht, seine Entschlossenheit zu signalisieren, das Gefangenenlager innerhalb eines Jahres zu schließen. Ich begrüße die heutige Zusicherung des Ratsvorsitzes, dass die Vereinigten Staaten nun gewillt sind, von all den schmutzigen Praktiken abzulassen, die in den vergangenen Jahren einen düsteren Schatten über ihre Regierung geworfen haben – dazu zählen auch Folteraktionen in Drittländern und die Praxis der außerordentlichen Überstellungen – auf das diese Achse des Unrechts nun ein Ende hat.
Allerdings kann sich Europa jetzt nicht achselzuckend zurücklehnen und sagen, dass Amerika all diese Dinge nun selbst wieder in Ordnung bringen muss. Uns fehlt es an der offenen Debatte und der kollektiven Willensänderung, den die amerikanische Demokratie zulässt. Nur allzu oft haben sich die Mitgliedstaaten unserer Union zum Komplizen der Bush-Administration gemacht. Wenn uns der 43. Präsident der Vereinigten Staaten etwas gelehrt hat, dann ist es dies: Bei der Durchsetzung internationalen Rechts endet die Mentalität eines „Dann ziehen wir das Ding eben alleine durch“ in einer Sackgasse.
Die Herausforderung, die Guantánamo darstellt, das Problem, dass 245 Terrorverdächtige in einer Art rechtsfreiem Raum schweben, ist nicht nur eine Angelegenheit Amerikas. Diese vertrackte Situation müssen wir gemeinsam lösen. Die Vereinigten Staaten müssen verdächtige Personen strafrechtlich verfolgen, wenn stichhaltige Beweise auf deren Schuld hindeuten. Dies muss aber nach rechtstaatlichen Grundsätzen erfolgen. Die Amerikaner müssen jene Verdächtigen freilassen, gegen die keine hinreichenden Beweise vorliegen und sie schützen, wenn Gefahr besteht, dass sie in ihren Heimatländern gefoltert werden.
Was aber ist mit denjenigen, die keine Gefahr darstellen, die aber nicht in einem Land bleiben wollen, das sie zu Unrecht eingesperrt hat? Sollte nicht Europa, soweit der Wunsch an es herangetragen wird, den wenigen Freigelassenen, die kein anderes Land gewillt ist aufzunehmen, diese bürgerlichen Rechte und Freiheiten gewähren? Wir können nicht ewig zwischen der Versicherung des Rates, die Entscheidung läge bei jedem einzelnen Mitgliedstaat, und dem erklärten Wunsch desselben Rates nach einer koordinierten europäischen Position hin und her jonglieren. Europa muss mit einer gemeinsamen Stimme sprechen und seinen Teil dazu beitragen, diesen Affront gegen die Gerechtigkeit zu beenden. Viele von uns haben Amerika in der Vergangenheit dafür kritisiert, dass es mit anderen nicht zusammengearbeitet hat. Die Kritik war berechtigt. Aber unsere Hilfe wird nun gebraucht, und es wäre falsch, wenn wir jetzt nein sagten."@de9
". – Κύριε Πρόεδρε, όταν ο Γερουσιαστής Obama έγινε Πρόεδρος Obama, όλοι αναστενάξαμε με ανακούφιση. Ο άξονας του κακού, η αλλαγή καθεστώτων, ο πόλεμος κατά της τρομοκρατίας: Οι Ευρωπαίοι πολίτες λαχταρούν να δουν εκείνους τους ευφημισμούς να μείνουν στην ιστορία, μαζί με τους ανθρώπους που τους επινόησαν.
Όμως η ρήξη με το παρελθόν και η επιστροφή στο κράτος δικαίου απαιτούν κότσια και αποφασιστικότητα, έτσι συγχαίρω τον καινούργιο πρόεδρο. Είχε δίκιο που καταδίκασε την προσομοίωση πνιγμού ως βασανιστήριο, που σταμάτησε τις ελαττωματικές στρατιωτικές δίκες στο Γκουαντάναμο και που επισήμανε την αποφασιστικότητά του να κλείσει τελείως το στρατόπεδο μέσα σε ένα χρόνο. Χαιρετίζω τη διαβεβαίωση της Προεδρίας του Συμβουλίου σήμερα, ότι οι ΗΠΑ έχουν τώρα αποκηρύξει όλες τις άθλιες πρακτικές που αμαύρωσαν την κυβέρνησή τους τα τελευταία χρόνια, συμπεριλαμβανομένων των βασανιστηρίων σε τρίτες χώρες και της έκτακτης έκδοσης κρατουμένων, προκειμένου να θέσουν τέλος στον άξονα της παρανομίας.
Όμως η Ευρώπη δεν μπορεί να σταθεί πίσω, να σηκώσει του ώμους της και να πει ότι αυτά τα πράγματα πρέπει να τακτοποιηθούν από την Αμερική μόνη της. Μας λείπουν η ανοικτή συζήτηση και η συλλογική αλλαγή θέλησης τις οποίες επιτρέπει η αμερικανική δημοκρατία. Ωστόσο, πολύ συχνά, κράτη μέλη της Ένωσής μας ήταν συνένοχα σε όσα έκανε η κυβέρνηση Bush. Αν ο 43
Πρόεδρος μας δίδαξε κάτι, αυτό είναι το εξής: ότι στην απονομή της διεθνούς δικαιοσύνης, η νοοτροπία «προχώρα μόνος σου» καταλήγει σε αδιέξοδο αποτυχίας.
Έτσι η πρόκληση του Γκουαντάναμο, το πρόβλημα που δημιουργούν 245 ύποπτοι που αιωρούνται εκτός του δικαστικού συστήματος, δεν είναι ζήτημα για την Αμερική μόνη της. Είναι ένα αίνιγμα που πρέπει να λύσουμε μαζί. Οι Ηνωμένες Πολιτείες πρέπει να ασκήσουν δίωξη κατά των υπόπτων, εκεί όπου υπάρχουν σαφείς αποδείξεις και σύμφωνα με το κράτος δικαίου. Η Αμερική πρέπει να ελευθερώσει αυτούς τους υπόπτους εναντίον των οποίων υπάρχουν ανεπαρκή αποδεικτικά στοιχεία και να τους υπερασπιστεί αν είναι πιθανό να αντιμετωπίσουν βασανιστήρια στην πατρίδα τους.
Τι γίνεται όμως με αυτούς που έχουν απελευθερωθεί, δεν αποτελούν απειλή, αλλά δεν έχουν καμία επιθυμία να παραμείνουν σε μια χώρα που τους φυλάκισε άδικα; Αν ερωτηθεί, η Ευρώπη δεν πρέπει να προσφέρει σε εκείνους τους λίγους πολίτες τα δικαιώματα και τις ελευθερίες τα οποία καμία άλλη χώρα δεν θα προσφέρει; Δεν μπορούμε για πάντα να ισορροπούμε τον ισχυρισμό του Συμβουλίου ότι εναπόκειται στα μεμονωμένα κράτη μέλη να αποφασίσουν με τη δηλωμένη επιθυμία του Συμβουλίου για μια συντονισμένη ευρωπαϊκή θέση. Η Ευρώπη πρέπει να μιλήσει με μία φωνή και να διαδραματίσει το ρόλο της στον τερματισμό αυτής της προσβολής για τη δικαιοσύνη. Πολλοί από εμάς έχουμε επικρίνει την Αμερική κατά το παρελθόν για την παράλειψή της να συνεργαστεί με άλλους. Είχαμε δίκιο που το κάναμε, αλλά η βοήθειά μας μπορεί τώρα να ζητηθεί και θα είχαμε άδικο αν λέγαμε «όχι»."@el10
"Señor Presidente, cuando el Senador Obama se convirtió en Presidente Obama, todos tuvimos una sensación de alivio. El eje del mal, el cambio de régimen, la lucha contra el terror: los ciudadanos europeos anhelan ver cómo esos eufemismos pasan a la historia, junto con las personas que los inventaron.
Sin embargo, romper con el pasado y regresar al Estado de Derecho cuesta mucho trabajo, por lo que felicito al nuevo Presidente. Ha hecho bien en condenar el «submarino» como técnica de tortura, en pedir el fin de los juicios militares defectuosos en la Bahía de Guantánamo y en señalar su determinación de cerrar definitivamente el centro en el plazo de un año. Acojo con satisfacción el hecho de que la Presidencia del Consejo haya asegurado hoy que los Estados Unidos ya han abandonado todas las prácticas viles que han deslustrado a su Gobierno en los últimos años, incluyendo la tortura en terceros países y las entregas extraordinarias, al objeto de poner fin al eje de ilegalidad.
No obstante, Europa no puede mantenerse al margen, encogerse de hombros y decir que Norteamérica tiene que resolver sola estas cosas. Carecemos de un debate abierto y del cambio colectivo de voluntad que la democracia norteamericana permite. Sin embargo, con mucha frecuencia, los Estados miembros de nuestra Unión fueron cómplices de las actuaciones de la Administración Bush. Si el 43º Presidente nos enseñó algo, es lo siguiente: que en la administración de la justicia internacional, la mentalidad de «hacer las cosas por su cuenta» conduce al callejón sin salida del fracaso.
Por lo tanto, el desafío de Guantánamo, el problema que suponen 245 sospechosos fuera de los límites del sistema judicial, no es solamente un problema de Norteamérica. Es un enigma que debemos resolver juntos. Los Estados Unidos deben procesar a los sospechosos, cuando existan pruebas sólidas y de acuerdo con el Estado de Derecho. Por otra parte, deben liberar a los sospechosos contra los que no existan pruebas suficientes y defenderlos si es probable que se enfrenten a torturas en su país de origen.
Pero, ¿qué ocurre con los liberados, que no suponen ninguna amenaza, pero que no desean permanecer en un país que los ha encarcelado injustamente? Si se le pide, ¿no debería Europa ofrecer a esos pocos ciudadanos los derechos y las libertades que ningún otro país les ofrecerá? No podemos equilibrar para siempre la afirmación del Consejo de que le corresponde decidir a los Estados miembros con el deseo expresado por el Consejo de una postura europea coordinada. Europa tiene que hablar con una sola voz y cumplir su parte para poner fin a esta afrenta a la justicia. Muchos de nosotros hemos criticado a Norteamérica en el pasado porque no ha trabajado con los demás. Teníamos razón al hacerlo, pero ahora puede que necesiten nuestra ayuda y nos equivocaríamos si se la negásemos."@es21
"Härra juhataja, kui senaator Obama sai president Obamaks, siis hingasime kergendunult. Kurjuse telg, riigikorra muutus, sõda terrorismiga: Euroopa kodanikud igatsevad näha nende eufemismide jäämist minevikku koos inimestega, kes need välja mõtles.
Kuid minevikust eemaldumiseks ning naasmiseks õigusriigi juurde on vaja tahtejõudu ja meelekindlust, seega õnnitlen uut presidenti. Tal oli õigus uppumistunnet tekitavat piinamisviisi hukka mõista, õigus peatada ebakorrektsed sõjaväelised kohtuprotsessid Guantánamo lahes ning õigus teavitada oma otsusekindlusest sulgeda asutus täielikult ühe aasta jooksul. Tervitan nõukogu eesistujariigi tänast kinnitust, et USA on nüüd lahti öelnud kõikidest halbadest praktikatest, mis on viimaste aastate jooksul riigi valitsuse mainet kahjustanud, sh piinamise kolmandates riikides ja erandliku väljaandmise, et lõpetada ebaseaduslikkuse telje olemasolu.
Samas ei saa Euroopa tagaplaanil seista, õlgu kehitada ning öelda, et ainult Ameerika ülesanne on need probleemid lahendada. Meil puudub avalik arutelu ning kollektiivne tahtevõime muutus, mida Ameerika demokraatia võimaldab. Ometi olid liiga sageli meie liidu liikmesriigid kaasosalised selles, mida Bushi administratsioon korda saatis. Kui 43. president meile midagi õpetas, siis seda, et rahvusvahelise õiguse administreerimises lõpeb „tee seda üksi” mentaliteet ummikseisus ebaõnnestumisega.
Seega pole Guantánamo väljakutse, mille keskmes on väljaspool õigussüsteemi asuvad 245 kahtlustatavat, mitte ainult Ameerika probleem. See on pähkel, mille peame koos katki murdma. Ameerika Ühendriigid peavad kindlate asitõendite korral õigusriigist lähtuvalt kahtlusalustele süüdistuse esitama. Ameerika peab vabastama need kahtlusalused, kelle vastu pole kogutud piisavalt tõendeid ning neid kaitsma, kui on tõenäosus, et kodus hakataks neid piinama.
Kuid mis saab nendest, kes vabastatakse, kes pole ohtlikud, kuid kes ei soovi jääda riiki, mis neid ebaõiglaselt kinni pidas? Kui küsitakse, siis kas Euroopa ei peaks pakkuma neile mõnele kodanikule õigusi ja vabadusi, mida ükski teine riik ei paku? Me ei saa lõpmatuseni balansseerida nõukogu väitel, et otsustamine on iga liikmesriigi asi, samas kui nõukogu on selgesti sõnastanud soovi jõuda ühtsele Euroopa positsioonile. Euroopa peab rääkima ühel häälel ning mängima oma osa õiguse teotamise lõpetamisel. Mitmed meist kritiseerisid varem Ameerikat tema soovimatuse pärast teistega koostööd teha. Meil oli õigus nii käituda, kuid praegu otsitakse võib-olla meie abi ning meist oleks vale öelda ei."@et5
".
Arvoisa puhemies, kun senaattori Obamasta tuli presidentti Obama, me kaikki huokaisimme helpotuksesta. Pahan akseli, hallinnonvaihdos, terrorismin vastainen sota: EU:n kansalaiset toivovat hartaasti, että nämä kiertoilmaukset kuuluvat menneisyyteen yhdessä ne keksineiden ihmisten kanssa.
Menneisyydestä irtautuminen ja oikeusvaltioksi palaaminen vaatii kuitenkin rohkeutta ja päättäväisyyttä, joten onnittelen uutta presidenttiä. Hän teki oikein tuomitessaan hukkumista jäljittelevän kuulustelumenetelmän (vesikidutuksen) kidutukseksi, keskeyttäessään puutteelliset sotilasoikeudenkäynnit Guantánamo Bayssa ja viestittäessään päättäväisyyttään sulkea leiri kokonaan vuoden kuluessa. Pidän myönteisenä neuvoston puheenjohtajavaltion tämänpäiväistä vakuutusta siitä, että Yhdysvallat on nyt hylännyt kaikki alhaiset käytännöt, jotka ovat tahranneet sen hallinnon mainetta viime vuosina, kolmansissa maissa harjoitettu kidutus ja poikkeukselliset luovutukset mukaan luettuina, tehdäkseen lopun laittomuuden akselista.
EU ei kuitenkaan voi pysytellä taka-alalla, kohauttaa olkapäitään ja sanoa, että nämä asiat amerikkalaisten on itse selvitettävä. Meiltä puuttuvat avoin keskustelu ja kollektiivinen tahdonmuutos, jotka amerikkalainen demokratia mahdollistaa. EU:n jäsenvaltiot olivat silti liian usein Bushin hallinnon rikoskumppaneita. Yhdysvaltojen 43. presidentti opetti meille ainakin sen, että kansainvälisen oikeuden käytössä "sooloilu"-mentaliteetti johtaa epäonnistumisen umpikujaan.
Guantánamon aiheuttama haaste, toisin sanoen ongelma, jonka oikeusjärjestelmän ulkopuolelle jääneet 245 epäiltyä aiheuttavat, ei siten ole pelkästään Amerikan asia. Se on ongelma, joka meidän on ratkaistava yhdessä. Yhdysvaltojen on oikeusvaltioperiaatteen mukaisesti asetettava epäillyt syytteeseen, jos heitä vastaan on vankkaa näyttöä. Yhdysvaltojen on vapautettava ne epäillyt, joita vastaan ei ole riittävää näyttöä, ja puolustettava heitä, jos heitä odottaa kotimaassa todennäköisesti kidutus.
Entä ne vangit, jotka vapautetaan eivätkä muodosta uhkaa mutta jotka eivät halua jäädä maahan, joka vangitsi heidät väärin perustein? Eikö EU:n pitäisi pyydettäessä tarjota näille muutamille kansalaisille oikeudet ja vapaudet, joita yksikään muu maa ei tarjoa? Emme voi harkita loputtomiin neuvoston vakuutusta, jonka mukaan siitä päättäminen on yksittäisten jäsenvaltioiden asia, ja neuvoston toivetta EU:n yhteen sovitetusta kannasta. EU:n on puhuttava yhdellä äänellä ja tehtävä osansa tämän oikeuden häpäisemisen lopettamisessa. Monet meistä ovat arvostelleet Amerikkaa aiemmin siitä, ettei se tee yhteistyötä muiden kanssa. Arvostelu oli perusteltua, mutta Amerikka saattaa nyt pyytää apuamme, ja tekisimme väärin evätessämme sen."@fi7
"Monsieur le Président, lorsque le sénateur Obama est devenu président, nous avons tous poussé un soupir de soulagement. L’axe du mal, le changement de régime, la guerre contre le terrorisme: autant d’euphémismes que les citoyens européens ont hâte de voir relégués au passé, et avec eux les personnes qui les ont inventés.
Mais pour rompre avec le passé et revenir à l’État de droit, il faut du cran, et c’est pourquoi je félicite le nouveau président. Il a eu raison de condamner la simulation de noyade en tant que moyen de torture, raison de réclamer la cessation des faux procès militaires à Guantánamo Bay et raison d’exprimer sa détermination à fermer totalement le camp d’ici un an. Je me réjouis que la présidence du Conseil ait assuré aujourd’hui que les États-Unis désavouent à présent toutes les pratiques ignobles qui ont terni leur gouvernement ces dernières années, en ce compris la torture dans des pays tiers et les transferts exceptionnels, afin de mettre un terme à l’axe de l’illégalité.
L’Europe ne peut toutefois pas rester en retrait, hausser les épaules et dire que c’est aux Américains et à eux seuls de régler ces histoires. Nous n’avons pas le débat ouvert et le changement collectif de volonté que la démocratie américaine permet. Pourtant, trop souvent, les États membres de notre Union ont été complices des actes de l’administration Bush. Si le 43
président nous a appris une chose, c’est ceci: dans l’administration de la justice internationale, la mentalité du «cavalier seul» est une voie sans issue ne menant qu’à l’échec.
Par conséquent, le défi de Guantánamo, le problème posé par les 245 suspects qui errent en dehors du système juridique, n’est pas un problème que les Américains doivent résoudre seuls. C’est une énigme que nous devons résoudre tous ensemble. Les États-Unis doivent poursuivre les suspects, lorsqu’il existe des éléments de preuve solides, dans le respect de l’État de droit. L’Amérique doit libérer les suspects contre lesquels les preuves sont insuffisantes et les défendre s’ils risquent de subir des tortures dans leurs pays.
Mais que faire de ceux qui sont relâchés, qui ne posent pas de menace, mais qui ne souhaitent pas rester dans un pays qui les a emprisonnés à tort? Si on le lui demande, l’Europe ne devrait-elle pas offrir à ces quelques citoyens les droits et les libertés qu’aucun autre pays ne leur offrira? Nous ne pouvons mettre continuellement en balance l’affirmation du Conseil selon laquelle c’est à chaque État membre de décider et le souhait exprimé par le Conseil d’une position européenne coordonnée. L’Europe doit parler d’une seule voix et contribuer à mettre un terme à cet affront à la justice. Nous avons été nombreux par le passé à critiquer les États-Unis pour leur manque de coopération. Nous avions raison de le faire, mais il est possible qu’ils cherchent à présent notre aide, et nous aurions tort de la leur refuser."@fr8
"Elnök úr, amikor Obama szenátort elnökké választották, mindannyian megkönnyebbülten sóhajtottunk fel. A gonosz tengelye, a rezsimváltás, a terror elleni háború: ezek mind olyan kifejezések, amelyeket az európai polgárok már csak a történelemkönyvekben szeretnének viszontlátni, azokkal az emberekkel együtt, akik kitalálták őket.
De a múlttal való szakításhoz és a jogállamisághoz bátorság és kitartás kell. Éppen ezért az új elnök elismerést érdemel. Joggal ítélte el a „waterboarding” nevű vallatási módszert, joggal állította le a guantánamói katonai bíróságok előtt zajló szabálytalan pereket, és jogosan jelezte, hogy elhatározta, hogy egy éven belül teljesen bezárja a tábort. Örömmel vettem, hogy a Tanács elnöksége ma biztosított mindenkit arról, hogy Amerika szakít a becstelen gyakorlatokkal, amelyek az utóbbi években a kormány szégyenei voltak: vége lesz a harmadik országokban zajló kínzásoknak és a rendkívüli kiadatásoknak, a törvénytelenségek tengelyének.
De Európa nem húzódhat a háttérbe, nem vonhatja meg a vállát és nem mondhatja, hogy ezeket a dolgokat Amerikának kell rendbe tennie. Nálunk nincs meg az a nyitott vita és kollektív változtatási szándék, amit az amerikai demokrácia megenged. De sok esetben az Unió tagállamai is cinkosok voltak a Bush-kormányzat tetteiben. Ha tanultunk valamit a 43. amerikai elnök időszakából, az a következő: a nemzetközi igazságszolgáltatásban a „majd egyedül megoldjuk” elve csak zsákutcába, kudarchoz vezethet.
Guantánamo kihívása, a 245, az igazságszolgáltatáson kívül rekedt gyanúsított problémája nem csak Amerika problémája. Ezt a helyzetet együtt kell megoldanunk. Az Egyesült Államoknak vádat kell emelnie a gyanúsítottak ellen, és a megalapozott bizonyítékok alapján, a jogállamiság elvei szerint kell lefolytatni az eljárást. Amerikának szabadon kell engednie azokat a gyanúsítottakat, akik ellen nincs kielégítő bizonyíték, és ha hazájukban kínzás fenyegeti őket, védelmet kell biztosítania számukra.
De mi legyen azokkal akiket elengednek, akik nem jelentenek veszélyt, de nem kívánnak abban az országban maradni, ahol igazságtalanul bebörtönözték őket? Ha Európát erre felkérik, nem kellene ennek a néhány embernek megadnia azokat a jogokat és azt a szabadságot, amit semelyik másik ország nem hajlandó? Nem lehet örökké megpróbálni összehangolni a Tanács azon álláspontját, hogy az egyes tagállamoknak kell dönteniük, azzal, hogy ugyanaz a Tanács összehangolt európai álláspontot szeretne látni. Európának közös hangot kell megütnie, és részt kell vállalnia ennek az igazságtalanságnak a felszámolásában. Sokan kritizáltuk Amerikát amiatt, hogy nem működött együtt más országokkal. Ezt jogosan tettük, de most a mi segítségünkre lehet szükség, és nem lenne helyes, ha azt megtagadnánk."@hu11
".
Signor Presidente, quando il senatore Obama è diventato il presidente Obama, abbiamo tutti tirato un sospiro di sollievo. Asse del male, cambiamento di regime, guerra al terrorismo: i cittadini europei si augurano con tutto il loro cuore di vedere questi eufemismi finalmente consegnati alla storia, insieme a chi li ha inventati.
Ma per rompere con il passato e ritornare allo stato di diritto ci vuole coraggio; mi congratulo pertanto con il nuovo presidente. Ha fatto bene a condannare il ricorso all’annegamento simulato come forma di tortura, a chiedere di porre fine ai processi militari truccati a Guantanamo Bay e a esprimere la propria determinazione a chiudere completamente il campo entro un anno. Accolgo con favore le parole rassicuranti pronunciate oggi dalla presidenza del Consiglio, secondo cui gli Stati Uniti hanno sconfessato tutte le sordide pratiche che hanno infangato il loro governo negli ultimi anni, compresa la tortura in paesi terzi e i trasferimenti e le detenzioni illegali ad opera della CIA, per porre fine all’asse dell’illegalità.
Tuttavia, l’Europa non può stare a guardare, scrollare le spalle e dire che sono cose che deve risolvere da sola l’America. A noi manca il dibattito aperto e il cambiamento di mentalità collettiva consentiti dalla democrazia americana. Troppo spesso però, gli Stati membri della nostra Unione sono stati complici delle azioni del governo Bush. Se il 43
presidente ci ha insegnato qualcosa è che nell’amministrazione della giustizia internazionale, la mentalità del “fai da te” conduce a un fallimento senza via d’uscita.
Di conseguenza, la sfida di Guantanamo e il problema posto dai 245 sospetti che restano esclusi dal normale sistema giudiziario non sono problemi che riguardano solo l’America. Si tratta di un enigma che dobbiamo risolvere insieme. Gli Stati Uniti devono perseguire i sospetti, laddove ci siano prove fondate, nel pieno rispetto dello stato di diritto. L’America deve liberare i sospetti contro i quali ci sono prove insufficienti e difenderli, se esiste l'eventualità che nel loro paese rischino di essere sottoposti a tortura.
Ma i prigionieri che vengono rilasciati, che non costituiscono alcuna minaccia, ma che non vogliono rimanere in un paese che li ha incarcerati ingiustamente? Se le venisse chiesto, non dovrebbe l’Europa offrire a questi cittadini i diritti e le libertà che nessun altro paese offrirà loro? Non possiamo continuare ad accettare sia l’asserzione del Consiglio secondo cui la decisione spetta ai singoli Stati, sia la volontà dichiarata del Consiglio di individuare una posizione europea coordinata. L’Europa deve parlare all’unisono e fare la propria parte nel porre fine a questo affronto alla giustizia. Molti di noi hanno criticato l’America in passato per non essere stata in grado di lavorare con gli altri. Abbiamo fatto bene a farlo, ma ora è possibile che ci venga chiesto aiuto e sbaglieremmo se rispondessimo con un “no”."@it12
"Gerb. pirmininke, visi su palengvėjimu atsidusome, kai senatorius B. Obama tapo prezidentu B. Obama. Blogio ašis, režimo permainos, karas dėl teroro – Europos piliečiai trokšta pamatyti, kaip šie eufemizmai kartu su juos sumaniusiais žmonėmis tampa istorija.
Naująjį prezidentą vertinu teigiamai, nes nutraukti visus saitus su praeitimi ir grįžti prie teisinės valstybės principų pareikalavo didžiulės drąsos ir ryžto. Jis buvo teisus tardymą purškiant vandenį (angl.
) pripažindamas kankinimu, buvo teisus ragindamas sustabdyti Gvantanamo įlankos kalėjime ne be trūkumų vykdomus kariuomenės teismo procesus ir buvo teisus parodydamas savo pasiryžimą iki šių metų pabaigos visiškai uždaryti stovyklą. Palankiai vertinu ES pirmininkaujančios šalies šiandien išreikštą patikinimą, jog siekdamos padaryti galą neteisėtiems veiksmams Jungtinės Valstijos atsisakė visų niekingų pastaraisiais metais jų vyriausybę juodinusių veiksmų, įskaitant kankinimus trečiosiose šalyse ir ypatingąjį įtariamųjų perdavimą.
Tačiau Europa negali laikytis nuošaliai, gūžčioti pečiais ir sakyti, kad su šiais reikalais Amerika turi susitvarkyti pati. Mums trūksta atvirų diskusijų ir bendro pokyčių troškimo, kuriems sudaro sąlygas Amerikos demokratija. Vis dėlto pernelyg dažnai mūsų Sąjungos valstybės narės prisidėjo prie G. Busho administracijos veiklos. Jei 43-iasis prezidentas mus ko nors išmokė, tai tik vieno dalyko: pagal tarptautinio teisingumo valdymo principus „visko imuosi vienas“ filosofija pagrįsta galvosena baigiasi nesėkmės aklaviete.
Taigi, Gvantanamo iššūkis – dėl 245 už teisingumo sistemos ribų atsidūrusių įtariamųjų kilusi problema – nėra klausimas, kurį Amerika turi spręsti viena. Tai – paini problema, kurią išspręsti privalome kartu. Jungtinės Valstijos įtariamuosius baudžiamojon atsakomybėn turi patraukti vadovaudamosi pagrįstais įrodymais ir teisinės valstybės principais. Amerika privalo paleisti į laisvę įtariamuosius, prieš kuriuos neturi pakankamai tinkamų įrodymų, ir juos apginti, jei namuose jiems gali grėsti kankinimai.
O kas bus su paleistaisiais? Su tais, kurie nekelia jokios grėsmės, tačiau neturi nei menkiausio noro pasilikti neteisingai juos įkalinusioje šalyje? Jei jos paprašys, ar neturėtų Europa pasiūlyti tiems keliems piliečiams teisių ir laisvių, kurių jokia kita šalis jiems nepasiūlys? Negalėsime amžinai gretinti Tarybos pareiškimo, kad tik pačios valstybės narės gali priimti šio klausimo sprendimą su aiškiai Tarybos išreikštu suderintos Europos pozicijos troškimu. Europa privalo kalbėti vienu balsu ir vaidinti savo vaidmenį šį viešą įžeidimą užbaigiant teisingumu. Daugelis mūsų praeityje kritikavo Ameriką dėl jos nesugebėjimo dirbti išvien su kitais. Buvome teisūs taip elgdamiesi, tačiau galbūt dabar mūsų pagalba reikalinga, ir pasakyti „ne“ būtų neteisinga."@lt14
". – Priekšsēdētāja kungs, kad senators
kļuva par prezidentu
mēs visi atviegloti nopūtāmies. Ļaunuma sakne, režīma maiņa, karš pret terorismu. Eiropas iedzīvotāji ilgojas redzēt šos eifēmismus, ierakstītus vēsturē, kopā ar cilvēkiem, kuri tos. izgudroja.
Bet pagātnes pārtraukšana un atgriešanās pie tiesiskuma prasa drosmi un rakstura stingrību, tādēļ es apsveicu jauno prezidentu. Viņam bija tiesības aizliegt slīkšanas simulāciju
kā spīdzināšanas veidu, prasīt apšaubāmo kara tribunālu procesu izbeigšanu Gvantanamo līcī un darīt zināmu savu apņēmību gada laikā pilnībā slēgt nometni. Es augstu novērtēju Padomes prezidentūras pārliecību, ka ASV ir atteikusies no visiem zemiskajiem pasākumiem, kas ir aptraipījuši tās valdību pēdējos gados, tostarp spīdzināšanu trešās valstīs un ārkārtas pārvietošanu, lai izbeigtu prettiesiskumu.
Tomēr Eiropa nevar palikt malā, paraustīt plecus un teikt, ka Amerikai pašai jātiek ar šīm lietām galā. Mums trūkst atklātu debašu un kolektīvu gribas maiņu, ko pieļauj Amerikas demokrātija. Tomēr pārāk bieži Savienības dalībvalstis līdzdarbojās
administrācijai. 43. Prezidents mums ir iemācījis: ka starptautiskajā tiesvedībā „tiec galā pats” mentalitāte noved pie neveiksmes strupceļā.
Tādēļ arī Gvantanamo problēma, kuru veido 245 ieslodzītie, kas iznāk no tieslietu sistēmas, nav tikai Amerikas jautājums. Tā ir āķīga mīkla, kas mums jārisina kopā. Amerikas Savienotajām Valstīm jāierosina lieta pret apsūdzētajiem saskaņā ar tiesību aktiem, ja pastāv droši pierādījumi. Amerikai jāatbrīvo gūstekņi, pret kuriem nav pietiekamu pierādījumu, un jāaizstāv viņi, ja tiem draud spīdzināšana mājās.
Bet ko darīt tiem, kuri ir atbrīvoti, nerada draudus, bet kuriem nav vēlēšanās palikt valstī, kura nepamatoti apcietināja viņus? Ja jautātu, vai Eiropa nevar piedāvāt šiem dažiem iedzīvotājiem tiesības un brīvības, kuras cita valsts viņiem nepiedāvās? Mēs nevaram mūžīgi balansēt starp Padomes apgalvojumu, ka katras dalībvalsts ziņā ir pieņemt lēmumu, un Padomes pausto vēlmi pēc Eiropas koordinētas nostājas. Eiropai jārunā vienā balsī un jāpilda savs uzdevums, likvidējot šo apvainojumu tiesiskumam. Mēs daudzi esam agrāk kritizējuši Ameriku par tās nespēju sadarboties ar citiem. Mums bija tiesības to darīt, bet tagad palīdzību var lūgt mums, un mēs kļūdītos, ja teiktu „nē”."@lv13
"Mr President, when Senator Obama became President Obama, we all heaved a sigh of relief. The axis of evil, regime change, the war on terror: European citizens yearn to see those euphemisms consigned to history, along with the people who invented them.
But breaking with the past and reverting to the rule of law take guts and grit, so I congratulate the new President. He was right to condemn waterboarding as torture, right to call a halt to the flawed military trials at Guantánamo Bay, and right to signal his determination to close the camp completely within a year. I welcome the assurance of the Council Presidency today that the US has now disowned all the squalid practices that have tarnished its Government over recent years, including torture in third countries and extraordinary rendition, in order to put an end to the axis of illegality.
But Europe cannot stand back, shrug its shoulders and say that these things are for America alone to sort out. We lack the open debate and the collective change of will which American democracy allows. Yet, too often, Member States from our Union were complicit in what the Bush Administration did. If the 43rd President taught us anything, it is this: that in the administration of international justice, the ‘go it alone’ mentality ends in a cul-de-sac of failure.
So the challenge of Guantánamo, the problem posed by 245 suspects floating outwith the justice system, is not an issue for America alone. It is a conundrum we must solve together. The United States must prosecute suspects, where sound evidence exists and in accordance with the rule of law. America must free those suspects against whom there is insufficient evidence and defend them if they are likely to face torture at home.
But what about those who are released, who pose no threat, but who have no wish to remain in a country that wrongly imprisoned them? If asked, should not Europe offer those few citizens the rights and freedoms that no other country will? We cannot forever balance the Council’s assertion that it is for individual Member States to decide with the Council’s stated desire for a coordinated European position. Europe has to speak with one voice and play its part in ending this affront to justice. Many of us have criticised America in the past for its failure to work with others. We were right to do so, but our help may now be sought and we would be wrong to say ‘no’."@mt15
".
Mijnheer de Voorzitter, toen senator Obama tot president werd gekozen, sloegen we allemaal een zucht van verlichting. De as van het kwaad, de regimewisseling, de oorlog tegen terrorisme: het is een grote opluchting voor de Europese burgers dat deze eufemismen samen met hun uitvinders tot het verleden behoren.
Maar wie met het verleden wil breken en de rechtsstaat wil herstellen, heeft moed en lef nodig, en daarom wil ik de nieuwe president feliciteren. Hij heeft zeer juist gehandeld door schijnverdrinking tot foltering te verklaren, door de militaire rechtszaken in Guantánamo Bay stop te zetten en te beloven het gevangeniskamp binnen een jaar volledig te sluiten. Ik ben verheugd dat het voorzitterschap van de Raad heeft verzekerd dat de VS alle laaghartige praktijken die de afgelopen jaren een smet hebben geworpen op de regering, zoals foltering in derde landen en ‘bijzondere uitleveringen’, heeft afgezworen en daarmee een einde heeft gemaakt aan de as van de onrechtvaardigheid.
Maar Europa kan niet gewoon zijn schouders ophalen en zeggen dat de Amerikanen zelf de kastanjes uit het vuur moeten halen. Ook bij ons is behoefte aan het open debat en de collectieve koerswijziging die in de Amerikaanse democratie mogelijk zijn. Te vaak zijn lidstaten medeschuldig geweest aan de praktijken van de regering van Bush. Als de 43ste president ons iets heeft geleerd, is het dit: wie denkt de handhaving van het internationaal recht in zijn eentje aan te kunnen, bereikt niets dan mislukkingen.
Dus de kwestie Guantánamo, het probleem van de 245 verdachten die zich buiten het rechtsstelsel bevinden, is niet alleen een Amerikaanse aangelegenheid. Er moet een gezamenlijke oplossing komen. De VS moet verdachten op een rechtvaardige manier vervolgen en alleen als gegronde bewijzen voorhanden zijn. De VS moet verdachten vrijlaten indien onvoldoende bewijs tegen hen beschikbaar is en hen beschermen als ze in hun thuisland het risico lopen om gefolterd te worden.
Maar wat te doen met vrijgelaten gevangenen die geen bedreiging vormen, maar niet in een land willen blijven waar ze ten onrechte gevangen hebben gezeten? Moet Europa deze mensen niet de rechten en vrijheden geven die ze in andere landen niet krijgen, als dit ons wordt gevraagd? We kunnen de verklaring van de Raad dat de lidstaten hierover moeten beslissen niet eeuwig afwegen tegen het verzoek van de Raad om een gecoördineerd Europees standpunt. Europa moet met één stem spreken en zich inzetten voor het stoppen van deze rechtsschendingen. Velen van ons hebben Amerika in het verleden ervan beschuldigd slecht met anderen samen te werken. Dat was terecht, maar nu worden wij om hulp gevraagd en het zou fout zijn als we nu nee zeiden."@nl3
"Panie przewodniczący! Kiedy senator Obama został prezydentem Obamą, wszyscy odetchnęliśmy z ulgą. Oś zła, zmiana reżimu, wojna z terroryzmem – obywatele Europy pragną, aby te eufemizmy przeszły do historii wraz z ludźmi, którzy je wymyślili.
Zerwanie z przeszłością i powrót do rządów prawa wymaga jednak odwagi i charakteru, dlatego też składam gratulacje nowemu prezydentowi. Miał rację potępiając podtapianie wodą jako formę tortur, wzywając do zawieszenia haniebnych sądów wojskowych w Guantanamo i sygnalizując własną determinację co do całkowitego zamknięcia obozu w ciągu roku. Z zadowoleniem przyjmuję dzisiejsze zapewnienie prezydencji Rady, że USA wyrzekły się obecnie wszystkich podejrzanych praktyk, które szargały reputację ich rządu w ostatnich latach, łącznie z torturami w krajach trzecich oraz wydaniem w trybie nadzwyczajnym, aby położyć kres tej osi nielegalnych działań.
Ale Europa nie może stanąć z boku, wzruszyć ramionami i powiedzieć, że Ameryka ma sama zająć się tymi sprawami. Brakuje nam otwartej debaty i wspólnej zmiany zamiarów, na którą pozwala demokracja amerykańska. Zbyt często zaś państwa członkowskie naszej Unii były współwinne tego, co robiła administracja Busha. Jeśli czterdziesty trzeci prezydent nauczył nas czegoś, to tego, że w wymierzaniu międzynarodowej sprawiedliwości podejście „zrób to sam” prowadzi do ślepego zaułku, na końcu którego czeka nas porażka.
Tak więc wyzwanie Guantanamo, problem, który tworzy 245 podejrzanych przebywających poza systemem sprawiedliwości, nie jest tylko problemem samej Ameryki. Jest to łamigłówka, którą musimy razem rozwiązać. Stany Zjednoczone muszą wnieść oskarżenie przeciwko podejrzanym zgodnie z zasadą prawa, tam gdzie istnieją mocne dowody. Ameryka musi uwolnić tych podejrzanych, przeciwko którym nie istnieją wystarczające dowody, i obronić ich, jeśli istnieje prawdopodobieństwo, że w ojczystym kraju czekają ich tortury.
Co jednak z tymi uwolnionymi, którzy nie stanowią zagrożenia, ale nie chcą pozostać w kraju, który niesłusznie ich uwięził? Czy Europa, jeśli się do niej o to zwrócą, nie powinna zaproponować tym niewielu obywatelom praw i wolności, których żaden inny kraj im nie zaoferuje? Nie możemy wiecznie przeciwstawiać stwierdzenia Rady, że to państwa członkowskie indywidualnie podejmują decyzję, potrzebie skoordynowanego stanowiska europejskiego wyrażonej przez Radę. Europa musi mówić jednym głosem i odegrać swoją rolę w zakończeniu tego znieważania wymiaru sprawiedliwości. Wielu z nas w przeszłości krytykowało Amerykę za nieumiejętność pracy z innymi. Mieliśmy słuszność, ale nasza pomoc może być teraz potrzebna i błędem byłoby powiedzieć „nie”."@pl16
".
Senhor Presidente, quando o Senador Obama se tornou Presidente Obama, todos suspirámos de alívio. O eixo do mal, a mudança de regime, a guerra ao terror: os cidadãos europeus querem ver estes eufemismos e as pessoas que os inventaram remetidos para a história.
Mas para romper com a história e retornar ao Estado de direito é necessária coragem e firmeza, qualidades pelas quais felicito o novo Presidente. O Presidente Obama esteve certo ao condenar o “afogamento” como tortura, esteve certo ao suspender os famigerados julgamentos militares na Baía de Guantânamo e esteve certo ao mostrar-se determinado em encerrar completamente o campo dentro de um ano. Congratulo-me com as garantias dadas hoje pela Presidência do Conselho de que os Estados Unidos repudiaram todas as práticas repulsivas associadas ao seu Governo nos últimos anos, incluindo a tortura em países terceiros e as entregas extraordinárias, visando pôr termo ao eixo da ilegalidade.
Mas a Europa não pode ficar para trás, encolher os ombros e dizer que os americanos têm de resolver estas coisas sozinhos. Carecemos do debate aberto e da mudança de rumo colectiva que a democracia americana permite. No entanto, Estados-Membros da nossa União foram, demasiadas vezes, cúmplices daquilo que a Administração Bush fez. Se o 43.º Presidente nos ensinou alguma coisa, foi que, na administração da justiça internacional, a mentalidade “contra tudo e contra todos” conduz a um irremediável fracasso.
Por isso, o desafio de Guantânamo, o problema colocado por 245 suspeitos mantidos à margem do sistema judiciário, não diz respeito apenas à América. É um quebra-cabeças que devemos resolver em conjunto. Os Estados Unidos devem julgar os suspeitos contra os quais existem provas sólidas, de acordo com o Estado de direito. A América deve libertar os suspeitos contra os quais não impendem provas suficientes e defendê-los se existir a possibilidade de estes virem a enfrentar tortura nos seus países de origem.
E que fazer com aqueles que vão ser libertados, que não representam uma ameaça, mas que não querem permanecer num país que os aprisionou injustamente? Se solicitada nesse sentido, não deve a Europa oferecer a esses cidadãos os direitos e as liberdades que nenhum outro país lhes poderá oferecer? Não podemos conciliar eternamente a declaração do Conselho segundo a qual incumbe aos Estados-Membros decidir com o desejo expresso pelo Conselho de uma posição europeia coordenada. A Europa tem de falar a uma voz e de contribuir para o fim desta afronta à justiça. Muitos de nós criticaram, no passado, a América, pela sua incapacidade de cooperar. Tivemos razão quando o fizemos, mas agora, que podem pedir a nossa ajuda, não devemos dizer “não”."@pt17
"Domnule preşedinte, atunci când senatorul Obama a devenit preşedintele Obama, am răsuflat cu toţii uşuraţi. Axa răului, schimbarea de regim, războiul împotriva terorii: cetăţenii europeni doresc ca aceste eufemisme să fie consfinţite în istorie, alături de oamenii care le-au inventat.
Dar este nevoie de mult curaj pentru a se desprinde de trecut şi a reveni la statul de drept, aşa că îl felicit pe noul preşedinte. Acesta a avut dreptate să condamne simularea înecului ca mijloc de tortură, să pună capăt proceselor militare eronate din golful Guantánamo şi să îşi facă cunoscută hotărârea de a închide complet centrul în termen de un an. Salut faptul că astăzi Preşedinţia Consiliului a garantat faptul că Statele Unite au renegat toate practicile meschine care i-au defăimat guvernul în ultimii ani, inclusiv tortura în ţările terţe şi extrădarea extraordinară, pentru a pune capăt axei inegalităţii.
Cu toate acestea, Europa nu poate să nu acţioneze, să ignore situaţia şi să spună că aceste lucruri sunt numai la latitudinea Americii. Nu dispunem de dezbaterea deschisă şi de schimbarea colectivă a voinţei pe care le permit democraţia americană. Cu toate acestea, prea adesea, statele membre din Uniunea noastră au fost complice la acţiunile administraţiei Bush. Cel de-al 43-lea preşedinte ne-a învăţat următoarele: în administrarea justiţiei internaţionale, mentalitatea de a acţiona independent se sondează cu un eşec.
Astfel, provocarea de la Guantánamo, problema celor 245 de suspecţi care se află în afara sistemului de justiţie, nu este o problemă care trebuie soluţionată numai de America. Este o dilemă pe care trebuie să o soluţionăm împreună. Statele Unite trebuie să urmărească în justiţie suspecţi acolo unde există dovezi şi potrivit statului de drept. America trebuie să elibereze suspecţii împotriva cărora nu există suficiente dovezi şi să-i apere dacă există posibilitatea ca aceştia să fie supuşi torturii acasă.
Dar cum rămâne cu cei care sunt eliberaţi, care nu constituie o ameninţare, dar care nu doresc sa rămână într-o ţară care i-a trimis la închisoare pe nedrept? Dacă este solicitată, Europa nu ar trebui să le ofere acestor câtorva cetăţeni drepturile şi libertăţile pe care nicio altă ţară nu le-ar oferi? Nu putem căuta la nesfârşit echilibrul între afirmaţia Consiliului conform căreia statele membre individuale trebuie să hotărască şi voinţa declarată a Consiliului legată de o poziţie europeană coordonată. Europa trebuie să se exprime unilateral şi să joace un rol în oprirea acestui afront la adresa justiţiei. Mulţi dintre noi au criticat America în trecut pentru eşecul său de a lucra cu ceilalţi. Am avut dreptate, dar acum ni s-ar putea solicita ajutorul şi ar fi greşit să spunem „nu”."@ro18
"Gospod predsednik, ko je senator Obama postal predsednik Obama, smo si vsi oddahnili. Os zla, sprememba režima, vojna proti terorju: evropski državljani hrepenijo po tem, da bi te evfemizme izbrisali iz spomina skupaj z ljudmi, ki so si jih izmislili.
Toda za to, da prelomiš s preteklostjo in se obrneš k načelom pravne države, je potreben pogum, zato novemu predsedniku čestitam. Upravičeno je obsodil simulacijo utapljanja kot obliko mučenja, upravičeno je ukinil neprimerne vojaške sodne procese v Gvantanamu in upravičeno je naznanil svojo odločenost, da v enem letu center popolnoma zapre. Pozdravljam zagotovilo predsedstva Sveta, ki smo ga danes slišali, da so ZDA odpravile vse umazane prakse, ki so v preteklih letih očrnile njihovo vlado, vključno z mučenjem v tretjih državah in izrednimi izročitvami, da bi se končno naredil konec navezi nezakonitosti.
Vendar pa Evropa ne more stati v ozadju, skomigniti z rameni in reči, da mora to Amerika rešiti sama. Primanjkuje nam odprtih razprav in kolektivne spremembe volje, ki jih ameriška demokracija omogoča. Vendar so države članice naše Unije prepogosto bile sokrive tega, kar je storila Busheva administracija. Če nas je 43. predsednik česar koli naučil, potem nas je naučil naslednje: da se v administraciji mednarodnega pravosodja razmišljanje, da je stvari treba početi po svoje, konča v slepi ulici poraza.
Zato izziv, ki ga predstavlja Gvantanamo, problem, ki ga predstavlja 245 osumljenih, ki so zunaj pravosodnega sistema, ni vprašanje, ki bi ga morala Amerika reševati sama. To je uganka, ki jo moramo rešiti skupaj. Združene države morajo soditi tistim osumljencem, za katere obstajajo trdni dokazi, to pa morajo storiti v skladu z načeli pravne države. Tiste osumljence, za katere ni dovolj dokazov, pa morajo osvoboditi in jih braniti pred morebitnim mučenjem, ki bi jih čakalo doma.
Ampak kaj storiti s tistimi, ki so izpuščeni, ki ne predstavljajo nikakršne nevarnosti, ki pa se ne želijo vrniti v državo, ki jih je po krivem zaprla? Mar Evropa na njihovo prošnjo ne bi smela tem nekaj državljanom nuditi pravic in svoboščin, ki jim jih odklanjajo vse druge države? Izjave Sveta, da se mora o tem odločati vsaka posamezna država članica, ne moremo ves izenačevati z željo Sveta po usklajenem evropskem stališču. Evropa mora biti enoglasna in odigrati svojo vlogo, da se konča ta razžalitev pravice. Mnogi izmed nas smo v preteklosti Ameriki očitali njeno nesposobnost, da sodeluje z drugimi. Imeli smo prav, toda zdaj nas prosijo za pomoč in bilo bi narobe, če bi rekli „ne“."@sl20
"Herr talman! När senator Obama blev president Obama upphävde vi alla en suck av lättnad. Ondskans axel, regimförändring, kampen mot terrorism: europeiska medborgare längtar efter att se dessa eufemismer förpassas till historien tillsammans med de människor som uppfann dem.
Men att bryta med det förflutna och återvända till rättsstaten fordrar mod och beslutsamhet, så jag gratulerar den nye presidenten. Han gjorde rätt i att fördöma skendränkning som tortyr, rätt i att sätta stopp för de felaktiga militärrättegångarna i Guantánamo Bay och rätt i att meddela sin avsikt att stänga lägret fullständigt inom ett år. Jag välkomnar att rådets ordförandeskap i dag försäkrar att Förenta staterna nu har förkastat alla de smutsiga metoder som har fläckat dess regering under senare år, inbegripet tortyr i tredjeländer och extraordinära överlämnanden, för att göra slut på olaglighetens axel.
Men Europa kan inte ta ett steg tillbaka, rycka på axlarna och säga att dessa förhållanden är Förenta staternas egen sak att komma till rätta med. Vi saknar den öppna debatt och den gemensamma förändring av viljeinriktningen som finns i amerikansk demokrati. Ändå har medlemsstaterna i vår gemenskap alltför ofta varit delaktiga i det som Bushadministrationen gjort. Om den 43:e presidenten lärt oss något är det följande: i internationell rättskipning leder mentaliteten att ta saken i egna händer till en återvändsgränd av misslyckade försök.
Därför är utmaningen Guantánamo, det problem som 245 misstänkta som flyter utanför rättssystemet utgör, inte en fråga för enbart Förenta staterna. Det är ett besvärligt problem som vi måste lösa tillsammans. Förenta staterna måste åtala misstänkta när det finns välgrundade bevis och i enlighet med rättsstatens principer. Förenta staterna måste frige de misstänkta som det finns otillräckliga bevis mot och försvara dem om de riskerar att utsättas för tortyr i hemlandet.
Men vad ska vi göra med dem som har frigetts, som inte utgör ett hot, men som inte har någon önskan att stanna kvar i ett land som fängslat dem på felaktiga grunder? Om Europa får frågan, borde vi inte erbjuda dessa få medborgare de fri- och rättigheter som inget annat land är villigt att göra? Vi kan inte för evigt tveka mellan rådets försäkran att det är den enskilda medlemsstatens sak att avgöra och rådets uttalade önskan om ett gemensamt europeiskt ställningstagande. Europa måste uppträda enat och ta sitt ansvar för att få slut på denna skymf mot rättvisan. Många av oss har tidigare kritiserat Förenta staterna för dess brist på samarbetsvilja. Det gjorde vi rätt i, men nu kanske vår hjälp behövs och det vore fel av oss att säga ”nej”."@sv22
|
lpv:unclassifiedMetadata |
"(waterboarding)"13
"G.Bush"13
"Graham Watson,"18,5,20,15,1,19,14,16,11,10,13,4,21,9
"e"8
"rd"4
"ος"10
|
lpv:videoURI |
Named graphs describing this resource:
The resource appears as object in 2 triples