Local view for "http://purl.org/linkedpolitics/eu/plenary/2008-12-18-Speech-4-252"
Predicate | Value (sorted: default) |
---|---|
rdf:type | |
dcterms:Date | |
dcterms:Is Part Of | |
dcterms:Language | |
lpv:document identification number |
"en.20081218.33.4-252"6
|
lpv:hasSubsequent | |
lpv:speaker | |
lpv:spoken text |
".
Sendo impossível comentar a amálgama (intencional) que é este relatório, apenas nos centramos naquele que consideramos ser o seu principal objectivo: branquear a ingerência das grandes potências da UE em países terceiros, a coberto do conceito "responsabilidade de proteger".
O relatório, sublinhando a soberania dos Estados, logo considera que, "contudo, (...) nos casos em que os governos se revelam incapazes de ou se recusam a garantir essa protecção, a responsabilidade de tomar medidas adequadas torna-se uma responsabilidade colectiva a nível de toda a comunidade internacional", devendo estas "ter um carácter preventivo, bem como reactivo, e implicar o uso de força militar coerciva", referindo que esta última será usada "apenas em última instância", não vá a linguagem trair a intenção.
E, na mesma linha, não vá restarem dúvidas, "reclama" que "o princípio de não intervenção cede perante a responsabilidade internacional de proteger", considerando que "o restabelecimento da paz e a edificação do Estado se processam em duas fases: a fase de estabilização em que é colocada a ênfase na segurança, lei e ordem e prestação de serviços básicos; e a segunda fase de construção estatal que se concentra na governação e nas instituições que a executarão".
E, assim, temos o bê-á-bá da cartilha que abre as portas à ingerência e ao colonialismo."@pt17
|
lpv:spokenAs | |
lpv:translated text |
".
Jelikož není možné se vyjádřit k (úmyslné) směsici, již tato zpráva zahrnuje, budeme se soustředit na to, co považujeme za její hlavní cíl: omezit zasahování hlavních velmocí EU ve třetích zemích pod hlavičkou koncepce „odpovědnosti chránit“.
Ačkoli zpráva zdůrazňuje svrchovanost států, uvádí, že „pokud nejsou vlády schopné či ochotné poskytovat tuto ochranu, stává se odpovědnost podniknout přiměřené kroky kolektivní odpovědností širšího mezinárodního společenství“. Dále konstatuje, že „tyto kroky by měly představovat prevenci, ale i reakci a měly by zahrnovat použití donucovací vojenské síly pouze jako zcela krajní prostředek“. Použitý jazyk neprozrazuje záměr zcela jednoznačně.
Nelze však mít v tomto ohledu pochybnosti, neboť zpráva „požaduje“, aby „zásada nevměšování ustoupila mezinárodní odpovědnosti chránit“, a domnívá se, že „existují dvě fáze budování míru a státu: stabilizační fáze, která klade důraz na bezpečnost, právo a pořádek a na poskytování základních služeb, a druhá fáze budování státu, jež se zaměřuje na správu věcí veřejných a instituce, které ji zajišťují“.
Tato zpráva proto představuje základ pro vměšování a kolonialismus."@cs1
"Da det er umuligt at kommentere den (bevidste) blanding, som denne betænkning omfatter, vil vi koncentrere os om dens primære målsætning, nemlig at bagatellisere, at de store lande i EU griber ind i tredjelande under dække af princippet om "beskyttelsesansvar".
I betænkningen fremhæves staternes suverænitet, men samtidig konstateres det, "at hvor regeringerne er ude af stand eller uvillige til at give en sådan beskyttelse, da bliver ansvaret for at træffe passende foranstaltninger det internationale samfunds kollektive ansvar". Det fastslås derefter, at en sådan indsats "bør være både forebyggende og reaktiv og bør kun indebære tvangsindgreb ved anvendelse af militær magt som en absolut sidste udvej". Ordvalget forråder bestemt ikke hensigten.
Der kan imidlertid ikke herske tvivl i den henseende, eftersom man i betænkningen "kræver", at "ikkeinterventionsprincippet viger for det internationale ansvar for beskyttelse" og mener, at "der er to faser i fredprocessen og statsopbygningen: stabiliseringsfasen, hvor der er fokus på sikkerhed, lov og orden og tilvejebringelse af grundlæggende tjenesteydelser, og statsopbygningens anden fase, der fokuserer på forvaltning og de institutioner, der står for den".
Denne betænkning skaber derfor basis for indblanding og kolonialisme."@da2
".
Da es unmöglich ist, sich zu der (absichtlichen) engen Verbindung zu äußern, die dieser Bericht enthält, werden wir uns darauf konzentrieren, was wir als sein Hauptziel ansehen: Herunterspielen der Einmischung der EU-Großmächte in Drittländern unter dem Deckmantel des Konzepts der Schutzverantwortung.
Obwohl der Bericht die Souveränität von Staaten hervorhebt, heißt es „wenn jedoch Regierungen nicht in der Lage oder nicht bereit sind, solch einen Schutz zu bieten, wird die Verantwortung, entsprechende Maßnahmen zu ergreifen, zur kollektiven Verantwortung der größeren internationalen Gemeinschaft“. Weiter heißt es, dass solche Maßnahmen „sowohl präventiv als auch reaktiv sein sollten und den Einsatz militärischer Gewalt nur als absolut letztes Mittel vorsehen sollten“. Die Sprache lässt eindeutig die dahinter stehende Absicht nicht erkennen.
Es kann jedoch kein Zweifel in dieser Hinsicht bestehen, da der Bericht „fordert“, dass „das Prinzip der Nichteinmischung hinter der internationalen Schutzverantwortung zurücktritt“, und davon ausgeht, dass „es zwei Phasen der Friedensschaffung und Staatenbildung gibt: die Stabilisierungsphase, in welcher der Schwerpunkt auf Sicherheit, Recht und Ordnung sowie Grundversorgung liegt, und die zweite Phase der Staatenbildung, in welcher der Schwerpunkt auf Staatsführung und den dafür zuständigen Institutionen liegt“.
Dieser Bericht ist deshalb ein Paradebeispiel für Eimischung und Kolonialismus."@de9
".
Καθώς είναι αδύνατον να διατυπώσουμε παρατηρήσεις σχετικά με αυτό το (διεθνές) αμάλγαμα που περιέχεται στην παρούσα έκθεση, θα επικεντρωθούμε σε αυτό που θεωρούμε τον κύριο στόχο της: την υποτίμηση της παρέμβασης των μεγάλων δυνάμεων της ΕΕ σε τρίτες χώρες, υπό το πρόσχημα της έννοιας του «καθήκοντος προστασίας».
Ενώ υπογραμμίζει την κυριαρχία των κρατών, η έκθεση θεωρεί «ωστόσο ότι, όταν οι κυβερνήσεις αδυνατούν ή δεν επιθυμούν να προσφέρουν παρόμοια προστασία, η ευθύνη της ανάληψης κατάλληλης δράσης γίνεται συλλογική ευθύνη της ευρύτερης διεθνούς κοινότητας». Στη συνέχεια επισημαίνει ότι η δράση αυτή «πρέπει να είναι τόσο προληπτική όσο και διορθωτική, και δεν πρέπει να περιλαμβάνει τη χρήση καταναγκαστικής στρατιωτικής βίας παρά μόνον ως απολύτως εσχάτη διέξοδο». Είναι φανερό ότι η διατύπωση δεν προδίδει τις προθέσεις.
Ωστόσο, δεν υπάρχει αμφιβολία σχετικά, καθώς η έκθεση «ζητεί» «να κυριαρχεί το διεθνές καθήκον προστασίας έναντι της αρχής της μη επέμβασης» και πιστεύει ότι «υπάρχουν δύο φάσεις οικοδόμησης της ειρήνης και οικοδόμησης ενός κράτους: η φάση της σταθεροποίησης κατά την οποία δίνεται έμφαση στην ασφάλεια, στη νομοθεσία και στην τάξη καθώς και στην παροχή βασικών υπηρεσιών και η δεύτερη φάση της οικοδόμησης του κράτους κατά την οποία δίνεται έμφαση στη διακυβέρνηση και στους θεσμούς που την αναλαμβάνουν».
Ως εκ τούτου, η παρούσα έκθεση αποτελεί προάγγελο της παρέμβασης και της αποικιοκρατίας."@el10
".
As it is impossible to comment on the (intentional) amalgam that this report comprises, we will concentrate on what we regard as its main objective: to downplay the interference of the EU’s major powers in third countries, under cover of the ‘Responsibility to Protect’ concept.
While underlining the sovereignty of states, the report considers, ‘however, that where governments are unable or unwilling to provide such protection then the responsibility to take appropriate action becomes the collective responsibility of the wider international community’. It then notes that such action ‘should be preventive as well as reactive, and should only involve the use of coercive military force as an absolute last resort’. The language clearly does not betray the intention.
However, there can be no doubt in this respect as the report ‘demands’ that ‘the principle of non-intervention yields to the international Responsibility to Protect’ and believes that ‘there are two phases of peace-building and state-building: the stabilisation phase where the emphasis is on security, law and order and provision of basic services; and the second phase of state-building which focuses on governance and the institutions which will deliver it’.
This report therefore constitutes a primer for interference and colonialism."@en4
".
Resulta imposible comentar todos los aspectos relativos a la amalgama internacional que menciona este informe, por lo que nos centraremos en el que consideramos el objetivo principal: limitar la interferencia de las principales potencias europeas en terceros países con la excusa de una «responsabilidad de proteger».
Socavando la soberanía de los Estados, el informe considera que, en aquellos casos en que los gobiernos no tengan capacidad o voluntad de proporcionar dicha protección, la responsabilidad de tomar las medidas apropiadas pasa a ser una responsabilidad colectiva de la comunidad internacional. También indica que esta acción debe ser preventiva y reactiva y que el uso de la fuerza militar debe ser el último recurso. En ningún caso se oculta esa intención.
Sin embargo, no cabe duda a este respecto de que el informe también dice que «la responsabilidad internacional de proteger tendrá prioridad sobre el principio de no intervención» y que considera que «existen dos fases de consolidación de la paz y construcción del Estado: la fase de estabilización, en la que se hace hincapié en la seguridad, la ley y el orden y la prestación de los servicios básicos, y la segunda fase de construcción del Estado, que se centra en la gobernanza y las instituciones que la harán posible».
Por tanto, este informe abre las puertas al colonialismo."@es21
".
Kuna ei ole võimalik kommenteerida kõnealuses raportis sisalduvat (tahtlikku) segu, keskendume sellele, mida peame raporti põhieesmärgiks: vähendada Euroopa Liidu suurte jõudude sekkumise tähtsust kolmandates riikides kontseptsiooni „vastutus kaitsta“ nimetuse all.
Rõhutades riikide suveräänsust, kaalutletakse raportis, et „aga kui valitsused ei suuda või ei taha vajalikku kaitset pakkuda, saab vastutus sobiva tegevuse eest laiema rahvusvahelise kogukonna kollektiivvastutuseks“. Siis märgitakse, et selline tegevus „peaks olema ennetav ja ka vastumõju osutav ning peaks sundiva sõjalise jõu kasutamist hõlmama vaid täiesti viimase õlekõrrena“. Keel ei reeda loomulikult kavatsust.
Ent selles suhtes ei ole kahtlustki, sest raportis „nõutakse”, et „mittesekkumise põhimõte annaks teed rahvusvahelisele kohustusele kaitsta” ning usutakse, et „on kaks rahu saavutamise ja riigi ülesehitamise etappi: stabiliseerimisetapp, kus rõhk on turvalisusel, õiguskorral ja põhiteenuste osutamisel, ning teine on riigi ülesehitamise etapp, mis keskendub valitsemisele ja seda elluviivatele asutustele“.
Seega moodustab kõnealune raport sekkumise ja kolonialismi aluskihi."@et5
".
Koska tämän mietinnön (tarkoituksellisesti) sekavaa sisältöä on mahdotonta kommentoida, keskitymme siihen, minkä katsomme olevan sen päätavoite, eli siihen, että mietinnössä pyritään vähättelemään EU:n suurvaltojen sekaantumista kolmansien maiden asioihin "suojeluvelvollisuuden" käsitteen varjolla.
Vaikka mietinnössä korostetaan valtioiden suvereniteettia, siinä kuitenkin todetaan, että "jos hallitukset eivät pysty tai ole halukkaita antamaan tällaista suojelua, laajempi kansainvälinen yhteisö on kollektiivisesti vastuussa tarvittaviin toimiin ryhtymisestä". Tämän jälkeen mietinnössä todetaan, että "tällaisiin toimiin olisi sisällyttävä sekä ennaltaehkäisevää toimintaa että vastatoimia ja että sotilaallisen pakkovoiman käytön olisi ehdottomasti oltava viimesijainen keino". Näillä ilmaisuilla pyritään selvästikin salaamaan päämäärä.
Päämäärä käy kuitenkin täysin selväksi, kun mietinnössä todetaan, että "sisäisiin asioihin puuttumattomuuden periaate väistyy kansainvälisen suojeluvelvollisuuden tieltä" ja että "rauhanrakentamisessa ja valtiorakenteiden kehittämisessä on kaksi vaihetta: vakautusvaihe, jossa pääpaino on turvallisuudella, yleisellä järjestyksellä ja peruspalvelujen tuottamisella, ja valtiorakenteiden kehittämisen toinen vaihe, jossa keskitytään hallintoon ja siihen liittyviin instituutioihin".
Tällä mietinnöllä pohjustetaan siis sekaantumista ja kolonialismia."@fi7
".
Puisqu’il est impossible de commenter l’amalgame (intentionnel) que comporte ce rapport, nous nous concentrerons sur ce que nous considérons comme son principal objectif: minimiser l’ingérence des grandes puissances de l’UE dans des pays tiers en se cachant derrière le concept du «devoir de protection».
Tout en insistant sur la souveraineté des États, le rapport considère «toutefois que, lorsque les gouvernements ne peuvent ou ne veulent pas fournir une telle protection, la responsabilité de prendre les mesures appropriées devient la responsabilité collective de la communauté internationale au sens large». Il fait ensuite observer que ces mesures «devraient être aussi bien préventives que réactives, et qu’elles ne devraient comporter l’usage de la force militaire qu’en dernier recours». La forme ne trahit en aucun cas l’intention.
Il ne peut cependant y avoir de doute à cet égard puisque le rapport «réclame» que «le devoir international de protection prend le pas sur le principe de non-intervention» et considère «qu’il y a deux phases dans la consolidation de la paix et la construction de l’État: la phase de stabilisation lorsque l’accent est mis sur la sécurité, l’ordre public et la prestation de services de base, et la deuxième phase de construction de l’État qui porte sur la gouvernance et les institutions qui la prendront en charge».
Ce rapport équivaut par conséquent à un manuel d’ingérence et de colonialisme."@fr8
".
Mivel lehetetlen bármit mondani arról a (szándékosan) zavaros keverékről, amelyből a jelentés összeáll, csupán arra szorítkozunk, amit a jelentés fő céljának tartunk: ez a cél pedig annak elbagatellizálása, hogy az EU fő hatalmai beavatkoznak a harmadik országok belügyeibe, s mindezt a „védelemre vonatkozó felelősség” (Responsibility to Protect) álarca mögé bújva próbálják megindokolni.
A jelentés kiemeli az államok szuverenitását, de „úgy véli azonban, hogy ott, ahol a kormányok nem képesek vagy nem akarnak ilyen védelmet nyújtani, a megfelelő fellépés felelősségét az egész nemzetközi közösség viseli”. Azután megjegyzi, hogy „az ilyen fellépésnek megelőző és reaktív természetűnek kell lennie, és kényszerítő katonai erő csakis a legvégső eszközként alkalmazható”. Nagyon igyekeztek homályosan fogalmazni.
Nem lehet azonban kétség a szándékok felől, hiszen a jelentés megjegyzi, hogy „a be nem avatkozás elve átadja helyét a nemzetközi védelemért való felelősség elvének”; és úgy véli, hogy „a béketeremtésnek és az államépítésnek két fázisa van: a stabilizációs fázis, amikor a hangsúly a biztonságon, a törvényes renden és az alapvető szolgáltatások biztosításán van; és az államépítés második fázisa, amely a kormányzásra és a feladatokat ellátó intézményekre összpontosít”.
A jelentés tehát a beavatkozás és a gyarmatosítás alapjait fekteti le."@hu11
"Preso atto che è impossibile commentare la mescolanza (intenzionale) di temi che questa relazione abbraccia, ci concentreremo su quello che consideriamo il suo obiettivo primario: sdrammatizzare l’ingerenza delle maggiori potenze dell’UE presso paesi terzi occultandola sotto il concetto di “responsabilità di proteggere”.
La relazione ribadisce certo la sovranità degli Stati, ma ritiene “tuttavia che, nei casi in cui i governi non siano in grado o non abbiano la volontà di proteggere, la responsabilità di prendere provvedimenti appropriati diventa la responsabilità collettiva della comunità internazionale in senso allargato”. Si osserva inoltre che tali provvedimenti “dovrebbero essere sia preventivi che reattivi, e dovrebbero comportare l’utilizzo della forza militare soltanto come
”. Il linguaggio evidentemente non tradisce le intenzioni.
Comunque la relazione fuga ogni dubbio laddove “richiede” che “la responsabilità di proteggere subentri al principio di non intervento” ed è convinta che “esistano due fasi di costruzione della pace e dello Stato: la fase di stabilizzazione in cui l’accento viene posto sulla sicurezza, lo stato di diritto e la fornitura dei servizi di base, e la seconda fase di costruzione dello Stato che si concentra sulla governance e sulle istituzioni volte a garantirla”.
Questa relazione rappresenta un’incitazione all’ingerenza e al colonialismo."@it12
".
Pranešime neįmanoma komentuoti visko, todėl pasistengsime sutelkti dėmesį į jo pagrindinį tikslą: paslėpti ES galių naudojimą kišantis į trečiųjų šalių reikalus po „atsakomybės apsaugoti“ sąvoka.
Pranešime pabrėžiamas šalių suverenitetas, bet nurodoma, kad „kai vyriausybės negali arba nenori suteikti tokios apsaugos, atsakomybė imtis tinkamų veiksmų tampa platesnės tarptautinės visuomenės kolektyvine atsakomybe“. Taip pat pažymima, kad „tokie veiksmai turi būti prevenciniai ir atsakomieji, o prievartos ir karinės jėgos turėtų būti griebiamasi tik kaip absoliučiai paskutinės išeities“. Žodžiai išties neišduoda ketinimų.
Vis dėlto dėl jų nekyla jokių abejonių, nes pranešime nurodoma, kad „pirmenybė teikiama tarptautinei koncepcijai prisiimant pareigą apsaugoti, o ne nesikišimo principui“ ir kad „esama dviejų taikos ir valstybės kūrimo proceso etapų: pirmąjame stabilizacijos etape dėmesys sutelkiamas į saugumą, teisę ir tvarką, taip pat į pagrindinių paslaugų teikimą; antrame, t. y. valstybės kūrimo, etape, dėmesys skiriamas valdymui ir institucijoms“.
Taigi šis paranešimas suteikia pagrindą kišimuisi ir kolonializmui."@lt14
".
Sendo impossível comentar a amálgama (intencional) que é este relatório, apenas nos centramos naquele que consideramos ser o seu principal objectivo: branquear a ingerência das grandes potências da UE em países terceiros, a coberto do conceito "responsabilidade de proteger".
O relatório, sublinhando a soberania dos Estados, logo considera que, "contudo, (...) nos casos em que os governos se revelam incapazes de ou se recusam a garantir essa protecção, a responsabilidade de tomar medidas adequadas torna-se uma responsabilidade colectiva a nível de toda a comunidade internacional", devendo estas "ter um carácter preventivo, bem como reactivo, e implicar o uso de força militar coerciva", referindo que esta última será usada "apenas em última instância", não vá a linguagem trair a intenção.
E, na mesma linha, não vá restarem dúvidas, "reclama" que "o princípio de não intervenção cede perante a responsabilidade internacional de proteger", considerando que "o restabelecimento da paz e a edificação do Estado se processam em duas fases: a fase de estabilização em que é colocada a ênfase na segurança, lei e ordem e prestação de serviços básicos; e a segunda fase de construção estatal que se concentra na governação e nas instituições que a executarão".
E, assim, temos o bê-á-bá da cartilha que abre as portas à ingerência e ao colonialismo."@mt15
"Dit verslag is een samenraapsel (en dat was de bedoeling), zodat er eigenlijk geen commentaar op valt te leveren. We zullen ons daarom concentreren op wij als de belangrijkste doelstelling van dit verslag beschouwen: het bagatelliseren van de inmenging van de belangrijkste EU-mogendheden in derde landen, met als excuus het concept volgens hetwelk de EU “verantwoordelijk is voor bescherming”.
Het verslag geeft toe dat staten soeverein zijn, maar stelt ook dat “als regeringen niet in staat of bereid zijn zulke bescherming te bieden de verantwoordelijkheid om de nodige actie de collectieve verantwoordelijkheid van de internationale gemeenschap wordt”. Vervolgens wordt opgemerkt dat actie “zowel preventief als reactief kan zijn, en eventueel militair geweld kan inhouden”, waaraan toegevoegd wordt dat militair ingrijpen “alleen in laatste instantie een optie is” (om te verhinderen dat de tekst de intentie al te duidelijk weergeeft).
Wat bedoeld wordt is echter duidelijk, aangezien het verslag “eist” dat “het beginsel van non-interventie ondergeschikt wordt gemaakt aan de verantwoordelijkheid om te beschermen”. Het verslag stelt tot slot dat “er bij vredesopbouw en natievorming twee fasen moeten worden onderscheiden: de stabilisatiefase, waarin de nadruk ligt op veiligheid, recht en orde en de waarborging van basisdiensten; en de tweede fase van natievorming, die vooral gericht is op het bestuur en de instellingen die daarvoor moeten zorgen”.
Dit verslag is dus niet meer dan een handboek voor inmenging en kolonialisme."@nl3
".
Ponieważ nie sposób odnieść się do tego (zamierzonego) „amalgamatu”, którym jest sprawozdanie, skoncentrujemy się na kwestii, którą uznaliśmy za jego główny cel: zbagatelizowanie ingerencji głównych potęg UE w sprawy krajów trzecich, pod przykrywką „obowiązku ochrony".
Wprawdzie w sprawozdaniu mówi się o suwerenności państw, ale stwierdza się też, że: „jeżeli rząd nie jest w stanie lub nie chce zapewnić takiej ochrony, wtedy odpowiedzialność za podjęcie właściwych kroków staje się odpowiedzialnością zbiorową szeroko pojętej społeczności międzynarodowej”. Ponadto zwraca się uwagę, że te kroki: „powinny mieć charakter prewencyjny oraz reaktywny i obejmować militarne środki przymusu tylko w razie bezwzględnej konieczności”. Język najwytrawniej nie zdradza intencji.
Niemniej jednak nie może być wątpliwości, ponieważ w sprawozdaniu wzywa się do uznania, że: „międzynarodowy obowiązek ochrony przeważa nad zasadą nieinterwencji” i przyjmuje, że „można wyodrębnić dwie fazy tworzenia pokoju i budowania państwa: fazę stabilizacyjną, podczas której nacisk kładzie się na bezpieczeństwo, ład i porządek publiczny oraz dostarczanie podstawowych usług; druga faza budowania państwa koncentruje się na zarządzaniu i instytucjach, które je zapewnią, biorąc pod uwagę następujące zastrzeżenia”.
To sprawozdanie jest więc zbiorem podstawowych wiadomości z zakresu ingerencji i kolonializmu."@pl16
".
Sendo impossível comentar a amálgama (intencional) que é este relatório, apenas nos centramos naquele que consideramos ser o seu principal objectivo: branquear a ingerência das grandes potências da UE em países terceiros, a coberto do conceito "responsabilidade de proteger".
O relatório, sublinhando a soberania dos Estados, logo considera que, "contudo, (...) nos casos em que os governos se revelam incapazes de ou se recusam a garantir essa protecção, a responsabilidade de tomar medidas adequadas torna-se uma responsabilidade colectiva a nível de toda a comunidade internacional", devendo estas "ter um carácter preventivo, bem como reactivo, e implicar o uso de força militar coerciva", referindo que esta última será usada "apenas em última instância", não vá a linguagem trair a intenção.
E, na mesma linha, não vá restarem dúvidas, "reclama" que "o princípio de não intervenção cede perante a responsabilidade internacional de proteger", considerando que "o restabelecimento da paz e a edificação do Estado se processam em duas fases: a fase de estabilização em que é colocada a ênfase na segurança, lei e ordem e prestação de serviços básicos; e a segunda fase de construção estatal que se concentra na governação e nas instituições que a executarão".
E, assim, temos o bê-á-bá da cartilha que abre as portas à ingerência e ao colonialismo."@ro18
"Keďže je nemožné vyjadriť sa k (zámerne vytvorenej) miešanine, z ktorej táto správa pozostáva, sústredíme sa na to, čo považujeme za hlavné ciele správy: bagatelizovať zásahy hlavných mocností EÚ v tretích krajinách pod zámienkou koncepcie „zodpovednosť za ochranu“.
Správa zdôrazňuje suverenitu štátov a zároveň uvádza, že „ak vlády nie sú schopné alebo nemajú vôľu poskytnúť takúto ochranu, stáva sa zodpovednosť za vhodné konanie spoločnou zodpovednosťou širšieho medzinárodného spoločenstva“. Potom uvádza, že takéto konanie „by malo byť preventívne a reaktívne a malo by využívať donucovaciu vojenskú silu iba ako úplne poslednú možnosť“. Jazyk správy tomu však vôbec nenasvedčuje.
V tejto súvislosti však nemožno mať pochybnosti, lebo správa „žiada“ vykonávanie vyhlásenia, že „zásada nezasahovania musí ustúpiť pred medzinárodnou zodpovednosťou za ochranu“ a je presvedčená, že „existujú dve fázy nastoľovania mieru a budovania národa: fáza stabilizácie, počas ktorej sa kladie dôraz na bezpečnosť, právo a poriadok a poskytovanie základných služieb, a druhá fáza budovania štátu, ktorá sa zameriava na správu vecí verejných a inštitúcie, ktoré ju zabezpečujú”.
Preto táto správa predstavuje základ pre zasahovanie a kolonializmus."@sk19
".
Glede na to, da je nemogoče komentirati (namerno) sestavljanko najrazličnejših elementov, ki jo najdemo v poročilu, naj se osredotočimo na komentar tega, kar je po našem mnenju njegov glavni namen: zmanjšati pomen vmešavanja glavnih sil EU v tretjih državah pod krinko gesla „odgovornosti za zaščito“.
Ob poudarjanju suverenosti držav je v poročilu zapisano, da „v primerih, ko vlade niso zmožne ali pripravljene zagotoviti take zaščite, odgovornost za ukrepanje postane skupna odgovornost širše mednarodne skupnosti“. V nadaljevanju je zapisano, da morajo biti taki ukrepi „preventivni, pa tudi reaktivni, uporaba prisilne vojaške moči pa je lahko le skrajnje zadnje sredstvo“. Jezik je vsekakor usklajen s sporočilom.
Glede le-tega ne more biti nikakršnega dvoma, saj poročilo „zahteva“, naj „mednarodna odgovornost za zaščito prevlada nad načelom nevmešavanja“ in izraža mnenje, da „vzpostavljanje miru in izgradnja države potekata v dveh fazah: prva je faza stabilizacije, v kateri je poudarek na varnosti, javnem redu in miru ter zagotavljanju osnovnih storitev, druga faza pa zajema izgradnjo države, kjer je poudarek na upravljanju in institucijah, ki bodo zanj pristojne“.
Poročilo je tako priročnik za vmešavanje in kolonializem."@sl20
".
Eftersom det är omöjligt att kommentera den (avsiktliga) blandning som detta betänkande utgör, kommer vi att koncentrera oss på det som vi betraktar som betänkandets främsta mål: att tona ned EU:s största makters inblandning i tredjeländer i skydd av konceptet ”skyddsansvar”.
Samtidigt som staternas suveränitet betonas skriver man i betänkandet att när en regering inte kan eller inte vill ge sådant skydd blir ansvaret att vidta lämpliga åtgärder världssamfundets gemensamma ansvar. Vidare noterar man att sådana åtgärder bör vara både förebyggande och återverkande och att militära styrkor endast bör användas som en sista utväg. Språket gör uppenbarligen inget för att dölja avsikterna.
Det råder dock inga tvivel om att man i betänkandet ”kräver” att det internationella skyddsansvaret går före principen att inte ingripa och att man anser att ”det finns två etapper i freds- och statsbyggande: stabiliseringsetappen, där tyngdpunkten ligger på säkerhet, lag och ordning och tillhandahållande av bastjänster, och statsbyggnadsetappen, där inriktningen är på politisk styrning och på de ansvariga institutionerna”.
Detta betänkande utgör därför en nytändning för ingripande och kolonialism."@sv22
|
lpv:unclassifiedMetadata |
"Pedro Guerreiro (GUE/NGL ),"18,15,17
"por escrito"18,15,17
|
Named graphs describing this resource:
The resource appears as object in 2 triples