Local view for "http://purl.org/linkedpolitics/eu/plenary/2006-04-26-Speech-3-162"
| Predicate | Value (sorted: default) |
|---|---|
| rdf:type | |
| dcterms:Date | |
| dcterms:Is Part Of | |
| dcterms:Language | |
| lpv:document identification number |
"en.20060426.15.3-162"6
|
| lpv:hasSubsequent | |
| lpv:speaker | |
| lpv:spoken text |
". – Herr talman! Europeiska unionens politiska legitimitet är låg och sjunkande. Detta bristande förtroende är dessvärre välförtjänt. EU demonstrerar inte en övertygande beslutsamhet att slå ner på maktmissbruk, oegentligheter och bedrägerier i sina institutioner. Beredskapen att faktiskt utkräva ansvar är svag. Instinkten är att lägga locket på. ”Whistle-blowers” förlorar jobbet i stället för att få beröm. Skandaler och fusk blir inte utredda. Skandaler och fusk som
utredda går inte till åtal. Ansvarsfrihet beviljas, trots att vi inte vet om allt har gått rätt till.
Revisionsrätten har problem med sin organisationsstruktur som är i behov av förändring. Man måste ta itu med detta i den utvärdering som pågår för översyn av organisationen, gärna i enlighet med det förslag till reform som utarbetats av det brittiska överhuset.
Återigen bör parlamentet uppmana revisionsrätten att inte tillåta användningen av officiella bilar för privat bruk.
Så kommer jag då till vårt svarta får, nämligen Regionkommittén. Regionkommittén har flest anmärkningar från revisionsrätten av de granskade ”Övriga institutioner”. Internrevisionen sköttes under 2004 i praktiken av enbart en, dessutom tillfälligt anställd, internrevisor. En internrevisor som är beroende av ständigt förnyat anställningskontrakt måste ha mycket svårt att upprätthålla sitt oberoende från ledningen. Det är oförsvarligt att Regionkommittén alltså inte hade en fungerande internrevision under 2004, trots den skarpa kritik som parlamentet tidigare framfört beträffande 2003. Vi har fortfarande inte fått någon förklaring till att den internrevisor som verkade fram till i maj 2004 inte var i stånd att lägga fram några revisionsrapporter.
Det pågår vidare en OLAF-utredning av Regionkommittén avseende överföring av personalersättningar med tillämpning av en korrigeringskoefficient. Överföringar har beviljats utan att de grundats på belägg för att det förelåg rätt till sådana överföringar. Det framstår som uppenbart att detta borde ha upptäckts av Regionkommittén redan under 2004 och att dessa utbetalningar då borde ha stoppats. Trots detta uppger ledningen att det inte har varit fråga om några fall av bedrägerier. Inte heller i fråga om detta har det getts några tydliga besked om att åtgärder har vidtagits för att återkräva oriktiga överföringar. Läget förvärras av att dessa utbetalningar avsett personer som innehar nyckelpositioner inom administrationen. Olika slag av oegentligheter har varit något av Regionkommitténs signum under de senaste åren, vilket pekar på att den utlovade kulturförändringen inom organisationen inte har ägt rum. Som det ser ut nu kommer OLAF med sin slutrapport i mitten av maj. Det vore oansvarigt att bevilja ansvarsfrihet innan vi vet resultatet av denna utredning.
Regionkommitténs omorganisation har i flera fall inneburit att personer inblandade i misstänkta oegentligheter befordras, vilket också är regelvidrigt.
Revisionsrättens granskning av Belliard I och II-byggnaderna pågår fortfarande. Även Montoyerprojektet borde granskas. Hittills har ingen förklaring getts till varför den f.d. chefen för infrastrukturen verkar ha dragit tillbaka sin förklaring som vidaredelegerad utanordnare för budgetåret 2004. Vi måste också få klarhet i varför jag som föredragande inte har informerats om detta liksom om hur tidpunkten för det teoretiska mottagandet fastställdes. Kanske skulle det skadestånd som ålagts byggfirman ha varit högre? Dessutom förvägrades Regionkommitténs internrevisor tillgång till de handlingar som han hade begärt avseende detta. Det finns starka skäl att invänta även revisionsrättens pågående undersökning om detta innan vi beviljar ansvarsfrihet.
Jag vill också ta detta tillfälle i akt och informera kammaren om hur egendomlig hanteringen av Regionkommittén har varit i budgetkontrollutskottet. Jag hade på olika vägar fått information som pekade på att det fanns mycket mera att kritisera i Regionkommitténs ekonomiska fögderi än kommittén själv hade informerat om. Jag fick därför budgetkontrollutskottet med på att vi bakom lyckta dörrar skulle hålla en utfrågning med OLAF:s utredare och Regionkommitténs internrevisorer för 2004. Den utsattes till tisdag morgon den 21 mars 2006. När utskottet började sitt sammanträde kl. 15 dagen före och som första punkt skulle godkänna dagordningen, fanns det plötsligt en majoritet som krävde att utfrågningen följande morgon skulle inställas.
En majoritet av budgetkontrollutskottets ledamöter vägrade alltså att ta del av information som jag som föredragande ansåg vara av vital betydelse för att ta ställning till frågan om ansvarsfrihet. Jag har inte fått veta varför. Jag hävdar att skyddet av EU:s ekonomiska intressen kräver att utskottet tar till sig all relevant information i sådana frågor. Utskottets majoritet vägrade att ta del av informationen och röstade sedan för att vi skulle föreslå parlamentet att bevilja ansvarsfrihet redan nu, trots att jag som föredragande hävdar att vi bör avvakta resultatet av pågående utredningar i OLAF och revisionsrätten.
Jag har förstått att ledamöterna i budgetkontrollutskottet nu har haft möjlighet att ta del av dokument som påvisar olika oegentligheter. Om parlamentet ändå beviljar ansvarsfrihet, kan man således inte efteråt säga att man inget visste. Jämför med vad som nu händer med ansvarsfrihet för talmannen när det gäller hyrorna i Strasbourg.
När det gäller det kommer parlamentet till slutsatsen att ny information har tillkommit som måste gås igenom innan beslut om ansvarsfrihet tas. Parallellen med Regionkommittén är perfekt. Enda skillnaden är att Strasbourgfrågan har kommit ut i medierna. Måste det krävas skriverier i tidningarna för att EU-parlamentariker skall reagera? Borde det inte vara självklart att ledamöterna beslutar att rösta nej till ett beviljande av ansvarsfrihet för Regionkommittén tills alla oklarheter har retts ut?
En majoritet i denna kammare tycks vilja dölja obehagliga sanningar om EU för medborgarna för att inte organisationen skall bli ännu mer impopulär. Detta är en djupt odemokratisk inställning. Vår uppgift är att ta fram sanningen och utkräva ansvar å medborgarnas vägnar, inte att dölja sanningen för dem.
Jag vädjar alltså till samtliga ledamöter att noga tänka över vad det är de röstar om i morgon. Eftersom vi inte har fått alla oklarheter utredda, uppmanar jag er att rösta nej till beviljandet av ansvarsfrihet för Regionkommitténs genomförande av EU:s allmänna budget för budgetåret 2004. Om det blir omröstning om betänkandet, uppmanar jag er att rösta ja till de ändringsförslag som jag har lagt fram tillsammans med Bart Staes för att få fram fakta i målet. Så måste vi göra om vi tar ansvarsutkrävandet på allvar. Att utkräva ansvar är kärnan i den demokratiska processen.
Jag har som föredragande i budgetkontrollutskottet haft att förbereda frågan om ansvarsfrihet för ”Övriga institutioner”, sammanlagt sju till antalet. Bland dessa har jag inte funnit anledning att sätta några frågetecken för ombudsmannen eller datatillsynsmannen. Mot fyra av de övriga fem kan det riktas kritik, men inte av så allvarlig karaktär att det finns skäl att ifrågasätta beviljandet av ansvarsfrihet. Det gäller rådet, domstolen, revisionsrätten och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Beträffande Regionkommittén finner jag däremot att det krävs ytterligare undersökningar innan vi kan ta beslut i frågan om att bevilja ansvarsfrihet.
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén hade under 2004 problem med oegentligheter avseende utbetalning av ledamöters resekostnadsersättningar. Vi hoppas nu att det är ett problem som tillhör det förgångna. Det har funnits problem med byggnaderna Belliard I och II. Jag förväntar mig en fullständig redogörelse i revisionsrättens kommande rapport.
Beträffande rådet ligger som vanligt mycket av riskerna i administrativa verksamheter i de byggnadsprojekt som rådet är inblandat i. Jag vill här framhålla fördelen med att hyra byggnader i stället för att själv driva sådana gigantiska byggnadsprojekt. För rådet vore det dessutom välkommet med en tydligare definition av vad som är administrativa utgifter och vad som är operativa utgifter.
Domstolens interna kontroll var under 2004 långt ifrån tillfredsställande. Dess internrevisor fungerade även som chef för verifieringsenheten som utför förhandskontroller, vilket helt enkelt är oacceptabelt. Internrevisorn har dessutom sedan han utnämndes 2003 inte slutfört någon av sina granskningar. På detta område förväntar sig parlamentet kraftfulla åtgärder och förbättringar.
Domstolens pågående våldsamt stora byggnadsprojekt kan inte annat än oroa. En noggrann och fullständig redogörelse till budgetkontrollutskottet för detta projekts fortskridande är därför en nödvändighet.
Att domstolen för närvarande inte kräver att domare skall redovisa sina ekonomiska intressen är inte acceptabelt. Domstolen måste, oavsett om det för närvarande finns något rättsligt krav eller ej, utarbeta sina egna bindande regler på området. Avseende användningen av officiella bilar uppmanar parlamentet återigen domstolen att inte tillåta användningen av dessa för privat bruk.
Revisionsrätten: Den dominerande ställning som innehas av några få stora revisionsbyråer i Luxemburg för granskning av revisionsrättens räkenskaper är oroande, samtidigt som parlamentet förstår att revisionsrätten har svårt att undvika detta. Ett öppet, rättvist och begripligt anbudsförfarande är därför av yttersta vikt."@sv21
|
| lpv:spokenAs | |
| lpv:translated text |
"Herr talman! Europeiska unionens politiska legitimitet är låg och sjunkande. Detta bristande förtroende är dessvärre välförtjänt. EU demonstrerar inte en övertygande beslutsamhet att slå ner på maktmissbruk, oegentligheter och bedrägerier i sina institutioner. Beredskapen att faktiskt utkräva ansvar är svag. Instinkten är att lägga locket på. ”Whistle-blowers” förlorar jobbet i stället för att få beröm. Skandaler och fusk blir inte utredda. Skandaler och fusk som
utredda går inte till åtal. Ansvarsfrihet beviljas, trots att vi inte vet om allt har gått rätt till.
Revisionsrätten har problem med sin organisationsstruktur som är i behov av förändring. Man måste ta itu med detta i den utvärdering som pågår för översyn av organisationen, gärna i enlighet med det förslag till reform som utarbetats av det brittiska överhuset.
Återigen bör parlamentet uppmana revisionsrätten att inte tillåta användningen av officiella bilar för privat bruk.
Så kommer jag då till vårt svarta får, nämligen Regionkommittén. Regionkommittén har flest anmärkningar från revisionsrätten av de granskade ”Övriga institutioner”. Internrevisionen sköttes under 2004 i praktiken av enbart en, dessutom tillfälligt anställd, internrevisor. En internrevisor som är beroende av ständigt förnyat anställningskontrakt måste ha mycket svårt att upprätthålla sitt oberoende från ledningen. Det är oförsvarligt att Regionkommittén alltså inte hade en fungerande internrevision under 2004, trots den skarpa kritik som parlamentet tidigare framfört beträffande 2003. Vi har fortfarande inte fått någon förklaring till att den internrevisor som verkade fram till i maj 2004 inte var i stånd att lägga fram några revisionsrapporter.
Det pågår vidare en OLAF-utredning av Regionkommittén avseende överföring av personalersättningar med tillämpning av en korrigeringskoefficient. Överföringar har beviljats utan att de grundats på belägg för att det förelåg rätt till sådana överföringar. Det framstår som uppenbart att detta borde ha upptäckts av Regionkommittén redan under 2004 och att dessa utbetalningar då borde ha stoppats. Trots detta uppger ledningen att det inte har varit fråga om några fall av bedrägerier. Inte heller i fråga om detta har det getts några tydliga besked om att åtgärder har vidtagits för att återkräva oriktiga överföringar. Läget förvärras av att dessa utbetalningar avsett personer som innehar nyckelpositioner inom administrationen. Olika slag av oegentligheter har varit något av Regionkommitténs signum under de senaste åren, vilket pekar på att den utlovade kulturförändringen inom organisationen inte har ägt rum. Som det ser ut nu kommer OLAF med sin slutrapport i mitten av maj. Det vore oansvarigt att bevilja ansvarsfrihet innan vi vet resultatet av denna utredning.
Regionkommitténs omorganisation har i flera fall inneburit att personer inblandade i misstänkta oegentligheter befordras, vilket också är regelvidrigt.
Revisionsrättens granskning av Belliard I och II-byggnaderna pågår fortfarande. Även Montoyerprojektet borde granskas. Hittills har ingen förklaring getts till varför den f.d. chefen för infrastrukturen verkar ha dragit tillbaka sin förklaring som vidaredelegerad utanordnare för budgetåret 2004. Vi måste också få klarhet i varför jag som föredragande inte har informerats om detta liksom om hur tidpunkten för det teoretiska mottagandet fastställdes. Kanske skulle det skadestånd som ålagts byggfirman ha varit högre? Dessutom förvägrades Regionkommitténs internrevisor tillgång till de handlingar som han hade begärt avseende detta. Det finns starka skäl att invänta även revisionsrättens pågående undersökning om detta innan vi beviljar ansvarsfrihet.
Jag vill också ta detta tillfälle i akt och informera kammaren om hur egendomlig hanteringen av Regionkommittén har varit i budgetkontrollutskottet. Jag hade på olika vägar fått information som pekade på att det fanns mycket mera att kritisera i Regionkommitténs ekonomiska fögderi än kommittén själv hade informerat om. Jag fick därför budgetkontrollutskottet med på att vi bakom lyckta dörrar skulle hålla en utfrågning med OLAF:s utredare och Regionkommitténs internrevisorer för 2004. Den utsattes till tisdag morgon den 21 mars 2006. När utskottet började sitt sammanträde kl 15 dagen före och som första punkt skulle godkänna dagordningen, fanns det plötsligt en majoritet som krävde att utfrågningen följande morgon skulle inställas.
En majoritet av budgetkontrollutskottets ledamöter vägrade alltså att ta del av information som jag som föredragande ansåg vara av vital betydelse för att ta ställning till frågan om ansvarsfrihet. Jag har inte fått veta varför. Jag hävdar att skyddet av EU:s ekonomiska intressen kräver att utskottet tar till sig all relevant information i sådana frågor. Utskottets majoritet vägrade att ta del av informationen och röstade sedan för att vi skulle föreslå parlamentet att bevilja ansvarsfrihet redan nu, trots att jag som föredragande hävdar att vi bör avvakta resultatet av pågående utredningar i OLAF och revisionsrätten.
Jag har förstått att ledamöterna i budgetkontrollutskottet nu har haft möjlighet att ta del av dokument som påvisar olika oegentligheter. Om parlamentet ändå beviljar ansvarsfrihet, kan man således inte efteråt säga att man inget visste. Jämför med vad som nu händer med ansvarsfrihet för talmannen när det gäller hyrorna i Strasbourg.
När det gäller det kommer parlamentet till slutsatsen att ny information har tillkommit som måste gås igenom innan beslut om ansvarsfrihet tas. Parallellen med Regionkommittén är perfekt. Enda skillnaden är att Strasbourgfrågan har kommit ut i medierna. Måste det krävas skriverier i tidningarna för att EU-parlamentariker skall reagera? Borde det inte vara självklart att ledamöterna beslutar att rösta nej till ett beviljande av ansvarsfrihet för Regionkommittén tills alla oklarheter har retts ut?
En majoritet i denna kammare tycks vilja dölja obehagliga sanningar om EU för medborgarna för att inte organisationen skall bli ännu mer impopulär. Detta är en djupt odemokratisk inställning. Vår uppgift är att ta fram sanningen och utkräva ansvar å medborgarnas vägnar, inte att dölja sanningen för dem.
Jag vädjar alltså till samtliga ledamöter att noga tänka över vad det är de röstar om i morgon. Eftersom vi inte har fått alla oklarheter utredda, uppmanar jag er att rösta nej till beviljandet av ansvarsfrihet för Regionkommitténs genomförande av EU:s allmänna budget för budgetåret 2004. Om det blir omröstning om betänkandet, uppmanar jag er att rösta ja till de ändringsförslag som jag har lagt fram tillsammans med Bart Staes för att få fram fakta i målet. Så måste vi göra om vi tar ansvarsutkrävandet på allvar. Att utkräva ansvar är kärnan i den demokratiska processen.
Jag har som föredragande i budgetkontrollutskottet haft att förbereda frågan om ansvarsfrihet för ”Övriga institutioner”, sammanlagt sju till antalet. Bland dessa har jag inte funnit anledning att sätta några frågetecken för ombudsmannen eller datatillsynsmannen. Mot fyra av de övriga fem kan det riktas kritik, men inte av så allvarlig karaktär att det finns skäl att ifrågasätta beviljandet av ansvarsfrihet. Det gäller rådet, domstolen, revisionsrätten och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Beträffande Regionkommittén finner jag däremot att det krävs ytterligare undersökningar innan vi kan ta beslut i frågan om att bevilja ansvarsfrihet.
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén hade under 2004 problem med oegentligheter avseende utbetalning av ledamöters resekostnadsersättningar. Vi hoppas nu att det är ett problem som tillhör det förgångna. Det har funnits problem med byggnaderna Belliard I och II. Jag förväntar mig en fullständig redogörelse i revisionsrättens kommande rapport.
Beträffande rådet ligger som vanligt mycket av riskerna i administrativa verksamheter i de byggnadsprojekt som rådet är inblandat i. Jag vill här framhålla fördelen med att hyra byggnader i stället för att själv driva sådana gigantiska byggnadsprojekt. För rådet vore det dessutom välkommet med en tydligare definition av vad som är administrativa utgifter och vad som är operativa utgifter.
Domstolens interna kontroll var under 2004 långt ifrån tillfredsställande. Dess internrevisor fungerade även som chef för verifieringsenheten som utför förhandskontroller, vilket helt enkelt är oacceptabelt. Internrevisorn har dessutom sedan han utnämndes 2003 inte slutfört någon av sina granskningar. På detta område förväntar sig parlamentet kraftfulla åtgärder och förbättringar.
Domstolens pågående våldsamt stora byggnadsprojekt kan inte annat än oroa. En noggrann och fullständig redogörelse till budgetkontrollutskottet för detta projekts fortskridande är därför en nödvändighet.
Att domstolen för närvarande inte kräver att domare skall redovisa sina ekonomiska intressen är inte acceptabelt. Domstolen måste, oavsett om det för närvarande finns något rättsligt krav eller ej, utarbeta sina egna bindande regler på området. Avseende användningen av officiella bilar uppmanar parlamentet återigen domstolen att inte tillåta användningen av dessa för privat bruk.
Revisionsrätten: Den dominerande ställning som innehas av några få stora revisionsbyråer i Luxemburg för granskning av revisionsrättens räkenskaper är oroande, samtidigt som parlamentet förstår att revisionsrätten har svårt att undvika detta. Ett öppet, rättvist och begripligt anbudsförfarande är därför av yttersta vikt."@cs1
"Hr. formand, EU's politiske legitimitet er lav og faldende. Denne manglende tillid er desværre velfortjent. EU demonstrerer ikke en overbevisende beslutsomhed med hensyn til at slå ned på magtmisbrug, uregelmæssigheder og svig i sine institutioner. Viljen til faktisk at kræve ansvarlighed er svag. Instinktet er at lægge låg på.
mister jobbet i stedet for at få berømmelse. Skandaler og svindel bliver ikke undersøgt. Skandaler og svindel, som derimod bliver undersøgt, går ikke videre i systemet. Der meddeles decharges, selv om vi ikke ved, om alt er gået ret til.
Revisionsretten har problemer med sin organisationsstruktur, hvor der er behov for ændringer. Man skal gå i gang med dette i den vurdering, som finder sted i forbindelse med revisionen af organisationen, gerne i overensstemmelse med det forslag til en reform, som blev udarbejdet af det britiske overhus.
Igen bør Parlamentet opfordre Revisionsretten til ikke at tillade anvendelse af officielle biler til privat brug.
Nu kommer jeg til vores sorte får, nemlig Regionsudvalget. Regionsudvalget har flest bemærkninger fra Revisionsretten af de undersøgte "Øvrige institutioner". Den interne revision blev i 2004 i praksis varetaget af udelukkende én, i øvrigt midlertidigt ansat, intern revisor. En intern revisor, som er afhængig af en ansættelseskontrakt, der skal fornyes konstant, må have meget svært ved at bevare sin uafhængighed af ledelsen. Det er uforsvarligt, at Regionsudvalget altså ikke havde en fungerende intern revision i 2004 trods den skarpe kritik, som Parlamentet tidligere havde fremført for 2003. Vi har fortsat ikke nogen forklaring på, hvorfor den interne revisor, som fungerede frem til maj 2004, ikke var i stand til at fremlægge nogen revisionsrapporter.
Der foregår endvidere en OLAF-undersøgelse af Regionsudvalget angående overførsel af godtgørelser til personalet ved hjælp af justeringskoefficienter. Der er blevet bevilget overførsler, uden at der har været belæg for, at der var berettigelse til sådanne overførsler. Det synes åbenlyst, at Regionsudvalget burde have opdaget det allerede i 2004, og at disse udbetalinger burde være blevet stoppet. Trods dette anfører ledelsen, at der ikke har været tale om nogen tilfælde af svig. Heller ikke i spørgsmålet om dette har vi fået nogen tydelig information om, at foranstaltninger er blevet iværksat for at tilbagekræve urigtige overførsler. Situationen forværres af, at disse udbetalinger er sket til personer, som besidder nøgleposter inden for administrationen. Forskellige former for uregelmæssigheder har til dels karakteriseret Regionsudvalget i de seneste år, hvilket peger på, at den lovede kulturforandring i organisationen ikke har fundet sted. Som det ser ud nu, kommer OLAF med sin afsluttende beretning i midten af maj. Det ville være uansvarligt at meddele decharge, før vi kender resultatet af denne undersøgelse.
Regionsudvalgets nyorganisering har i flere tilfælde betydet, at personer indblandet i mistænkte uregelmæssigheder forfremmes, hvilket også er imod reglerne.
Revisionsrettens undersøgelse af Belliard I og II-Bygningerne sker fortsat. Også Montoyer-projektet burde undersøges. Hidtil har der ikke været nogen forklaring på, hvorfor den tidligere chef med ansvar for infrastrukturenheden synes at have trukket sin forklaring tilbage som anvisningsberettiget, der er bemyndiget ved subdelegation, for regnskabsåret 2004. Vi skal også have klarhed over, hvorfor jeg som ordfører ikke er blevet informeret om dette, og hvordan tidspunktet for den teoretiske modtagelse fastsattes. Måske skal den skadeserstatning, som pålagdes byggefirmaet, have været højere? Desuden blev Regionsudvalgets interne revisor nægtet adgang til de dokumenter, som han havde begæret i forbindelse hermed. Der er stærke grunde til også at afvente Revisionsrettens aktuelle undersøgelse af dette, før vi meddeler decharge.
Jeg vil også benytte lejligheden til at informere Parlamentet om, hvilken mærkværdig måde Regionsudvalget er blevet behandlet på i Budgetkontroludvalget. Jeg havde ad forskellige kanaler fået informationer, som pegede på, at der var meget mere at kritisere i Regionsudvalgets økonomiske forvaltning, end udvalget selv havde informeret om. Jeg fik derfor Budgetkontroludvalget med på, at vi bag lukkede døre skulle have en udspørgen af OLAF's undersøgelsesfolk og Regionsudvalgets interne revisorer for 2004. Den blev udsat til tirsdag morgen den 21. marts 2006. Da udvalget begyndte på sit møde kl. 15 dagen før og som første punkt skulle godkende dagsordenen, var der pludselig et flertal, som krævede, at denne udspørgen den følgende morgen skulle indstilles.
Et flertal af Budgetkontroludvalgets medlemmer afviste altså at gennemgå de informationer, som jeg som ordfører anså for at være af vital betydning for at tage stilling til spørgsmålet om decharge. Jeg har ikke fået at vide hvorfor. Jeg hævder, at beskyttelsen af EU's økonomiske interesser kræver, at udvalget modtager alle relevante informationer i sådanne spørgsmål. Udvalgets flertal afviste at gennemgå disse informationer og stemte siden for, at vi skulle foreslå Parlamentet at meddele decharge allerede nu, selv om jeg som ordfører hævder, at vi bør afvente resultatet af de aktuelle undersøgelser i OLAF og Revisionsretten.
Jeg har forstået, at medlemmerne af Budgetkontroludvalget nu har haft mulighed for at gennemgå det dokument, som påviser forskellige uregelmæssigheder. Hvis Parlamentet imidlertid meddeler decharge, kan man således ikke bagefter sige, at man ingenting vidste. Jævnfør det, som der sker nu med decharge til formanden i forbindelse med lejesagen i Strasbourg.
Hvad angår det, kommer Parlamentet frem til den konklusion, at der er kommet nye informationer til, som skal gennemgås, før beslutningen om decharge træffes. Parallellen til Regionsudvalget er perfekt. Den eneste forskel er, at Strasbourg-spørgsmålene er kommet ud i medierne. Skal der skriverier i aviserne, før parlamentsmedlemmerne reagerer? Burde det ikke være en selvfølge, at parlamentsmedlemmerne beslutter at stemme nej til meddelelse af decharge til Regionsudvalget, indtil alle uklarheder er blevet undersøgt?
Et flertal i Parlamentet synes at ville skjule ubehaglige sandheder om EU for borgerne, således at organisationen ikke skal blive endnu mere upopulær. Dette er en dybt udemokratisk holdning. Vores opgave er at få sandheden frem og kræve ansvarlighed på borgernes vegne, ikke at skjule sandheden for dem.
Jeg appellerer altså til samtlige medlemmer om nøje at tænke over, hvad det er, de stemmer om i morgen. Da vi ikke har fået alle uklarheder undersøgt, opfordrer jeg Dem til at stemme nej til meddelelse af decharge til Regionsudvalgets gennemførelse af Den Europæiske Unions almindelige budget for regnskabsåret 2004. Hvis der bliver en afstemning om betænkningen, opfordrer jeg Dem til at stemme ja til de ændringsforslag, som jeg har stillet sammen med Bart Staes for at få fakta frem i lyset. Vi er nødt til at gøre sådan, hvis vi tager dechargeproceduren alvorligt. At kræve ansvarlighed er kernen i den demokratiske proces.
Jeg har som ordfører i Budgetkontroludvalget haft til opgave at forberede spørgsmål om decharge for "Øvrige institutioner", i alt syv. Blandt disse har jeg ikke fundet nogen anledning til at sætte spørgsmålstegn ved Den Europæiske Ombudsmand og Den Europæiske Tilsynsførende for Databeskyttelse. Mod fire af de øvrige fem kan der rettes kritik, men ikke af så alvorlig karakter, at der er grund til at sætte spørgsmålstegn ved meddelelsen af decharge. Det gælder Rådet, Domstolen, Revisionsretten og Det Europæiske Økonomiske og Sociale Udvalg. Hvad angår Regionsudvalget, mener jeg derimod, at der er behov for yderligere undersøgelser, før vi kan træffe en beslutning i spørgsmålet om at meddele decharge.
Det Europæiske Økonomiske og Sociale Udvalg havde i 2004 problemer med uregelmæssigheder i forbindelse med udbetaling af godtgørelse af rejseudgifter til parlamentsmedlemmer. Vi håber nu, at det er et problem, som hører fortiden til. Der har været problemer med Belliard I og II-Bygningerne. Jeg forventer en fuldstændig redegørelse i Revisionsrettens kommende beretning.
Hvad angår Rådet, ligger mange af risiciene som sædvanlig i administrationen i forbindelse med de byggeprojekter, som Rådet er inddraget i. Jeg vil her nævne fordelen ved at leje bygninger i stedet for selv af styre sådanne gigantiske byggeprojekter. Det ville desuden være en fordel for Rådet med en tydeligere definition af, hvad der er administrative udgifter, og hvad der er operative udgifter.
Domstolens interne kontrol var i 2004 langtfra tilfredsstillende. Domstolens interne revisor fungerede også som chef for verificeringsenheden, som udfører forhåndskontrolller, hvilket helt enkelt er uacceptabelt. Den interne revisor har desuden, siden han blev udnævnt i 2003, ikke afsluttet nogen af sine undersøgelser. På dette område forventer Parlamentet kraftfulde foranstaltninger og forbedringer.
Domstolens nuværende enormt store byggeprojekt kan ikke andet end bekymre. En nøje og fuldstændig redegørelse til Budgetkontroludvalget for, hvordan dette projekt skrider fremad, er derfor nødvendig.
At Domstolen for nærværende ikke kræver, at dommere skal redegøre for deres økonomiske interesser, er ikke acceptabelt. Domstolen skal, uanset om der for nærværende er noget retsligt krav eller ej, udarbejde sine egne bindende regler på området. Hvad angår anvendelsen af officielle biler, opfordrer Parlamentet igen Domstolen til ikke at tillade anvendelse af disse til privat brug.
Og nu til Revisionsretten. Den dominerende stilling, som nogle få store revisionskontorer i Luxembourg har i forbindelse med undersøgelsen af Revisionsrettens regnskaber, er bekymrende, og samtidig forstår Parlamentet godt, at Revisionsretten har svært ved at undgå det. En åben, retvisende og forståelig udbudsprocedure er derfor af yderste vigtighed."@da2
".
Herr Präsident! Die politische Legitimität der Europäischen Union ist gering und sinkt weiter. Leider besteht dieses mangelnde Vertrauen zu Recht, denn die EU lässt bei der Bekämpfung von Machtmissbrauch, Unregelmäßigkeiten und Betrug in ihren Institutionen kein überzeugendes Engagement erkennen. In der Praxis besteht nur eine geringe Bereitschaft, Rechenschaft zu fordern. Reflexartig wird zunächst einmal versucht, die Dinge zu vertuschen. Wer Missstände publik macht, wird nicht etwa belohnt, sondern verliert seinen Arbeitsplatz. Betrügereien und Skandale werden nicht untersucht, und wenn, kommt es zu keiner Anklage. Es wird Entlastung erteilt, obwohl wir nicht wissen, ob alles mit rechten Dingen zugegangen ist.
Der Rechnungshof hat Probleme mit seiner Organisationsstruktur, die reformbedürftig ist. Das muss in der laufenden Bewertung zur Vorbereitung der organisatorischen Veränderungen in Angriff genommen werden, vorzugsweise gemäß dem vom britischen Oberhaus erarbeiteten Reformvorschlag.
Das Parlament sollte den Rechnungshof erneut auffordern, die private Nutzung von Dienstfahrzeugen nicht zu gestatten.
Jetzt komme ich zu unserem schwarzen Schaf, dem Ausschuss der Regionen, der von den geprüften „Anderen Organen“ die meisten Anmerkungen durch den Rechnungshof erhalten hat. 2004 wurde die interne Prüffunktion von nur einem Bediensteten auf Zeit wahrgenommen. Für einen internen Prüfer, der auf die ständige Erneuerung seines Arbeitsvertrags angewiesen ist, muss es sehr schwer sein, seine Unabhängigkeit von der Leitung der betreffenden Organisation zu behaupten. Es ist nicht zu rechtfertigen, dass der Ausschuss der Regionen, trotz der scharfen Kritik des Parlaments für 2003 an diesem Organ, somit 2004 keine funktionierende interne Prüffunktion hatte. Wir haben immer noch keine Erklärung dafür erhalten, dass der bis Mai 2004 tätige interne Prüfer nicht in der Lage war, überhaupt Prüfungsberichte zu erstellen.
Ferner läuft eine OLAF-Untersuchung des Ausschusses der Regionen im Zusammenhang mit der gewichteten Überweisung von Dienstbezügen des Personals, da Überweisungen ohne Nachweise über den Anspruch bewilligt wurden. Es erscheint offensichtlich, dass der Ausschuss der Regionen dies bereits 2004 hätte erkennen und die Auszahlungen stoppen müssen. Dennoch erklärt die Generaldirektion des Ausschusses, dass es sich hier nicht um Fälle von Betrug handelt. Auch in dieser Frage gab es keine eindeutigen Informationen über die ergriffenen Maßnahmen zur Zurückforderung fehlerhafter Überweisungen. Verschlimmert wird die Situation noch durch die Tatsache, dass diese Überweisungen an Personen in Schlüsselpositionen innerhalb der Verwaltung getätigt wurden. In den letzten Jahren gab es beim Ausschuss der Regionen eine Reihe von Unregelmäßigkeiten, was darauf hindeutet, dass das zugesagte Umdenken in dieser Organisation nicht stattgefunden hat. Wie es jetzt aussieht, wird OLAF seinen Abschlussbericht Mitte Mai vorlegen. Es wäre unverantwortlich, Entlastung zu erteilen, ehe wir das Ergebnis der Untersuchung vorliegen haben.
Die Umorganisation des Ausschusses der Regionen hat in mehreren Fällen zu einer Beförderung von Personen geführt, die im Verdacht standen, in Unregelmäßigkeiten verwickelt zu sein, was ebenfalls regelwidrig ist.
Die Ergebnisse der Prüfung der Gebäude Belliard I und II durch den Rechnungshof stehen noch aus. Unserer Auffassung nach sollte auch die Renovierung des Montoyer Gegenstand einer Prüfung sein. Bisher haben wir noch keine Begründung dafür erhalten, warum der ehemalige Leiter des Referats Infrastruktur offensichtlich seine Erklärung als nachgeordnet bevollmächtigter Anweisungsbefugter für das Haushaltsjahr 2004 zurückgezogen hat. Außerdem brauchen wir Auskunft darüber, warum ich als Berichterstatter diesbezüglich nicht informiert wurde und wie das Datum der theoretischen Annahme festgelegt worden ist. Hätte der von der Baufirma geforderte Schadensersatz vielleicht höher ausfallen sollen? Darüber hinaus ist dem internen Prüfer des Ausschusses der Regionen der Zugang zu den von ihm in diesem Zusammenhang angeforderten Unterlagen verwehrt worden. Es gibt gute Gründe dafür, vor der Erteilung der Entlastung auch das Ergebnis der laufenden Prüfung durch den Rechnungshof abzuwarten.
Ich möchte auch die Gelegenheit nutzen und das Plenum über die merkwürdige Behandlung des Ausschusses der Regionen im Haushaltskontrollausschuss zu informieren. Ich hatte aus verschiedenen Quellen Informationen erhalten, die darauf hindeuteten, dass es bei der Finanzverwaltung des Ausschusses der Regionen wesentlich mehr als die vom Ausschuss selbst mitgeteilten Kritikpunkte gab. Daher hatte ich die Zustimmung des Haushaltskontrollausschusses zu einer nicht öffentlichen Befragung der Prüfer von OLAF und der internen Prüfer des Ausschusses der Regionen für 2004 eingeholt. Diese war für Dienstag, den 21. März 2006 morgens angesetzt. Als der Ausschuss um 15.00 Uhr des Vortags zusammentrat und als ersten Punkt die Tagesordnung beschließen sollte, fand sich plötzlich eine Mehrheit, die eine Absetzung der für den kommenden Tag geplanten Befragung forderte.
Die Mehrheit der Mitglieder des Haushaltskontrollausschusses hat es also abgelehnt, sich mit den Informationen zu beschäftigen, die ich als Berichterstatter für außerordentlich bedeutsam in Bezug auf eine Stellungnahme zur Frage der Entlastung halte. Die Gründe dafür habe ich nicht in Erfahrung bringen können. Ich vertrete den Standpunkt, dass sich der Ausschuss zum Schutz der finanziellen Interessen der Gemeinschaft mit allen Informationen zu derartigen Fragen beschäftigen muss. Die Ausschussmehrheit hat sich geweigert, die Informationen entgegenzunehmen und dann dafür gestimmt, dass wir dem Parlament vorschlagen, bereits jetzt die Entlastung zu erteilen, obwohl ich als Berichterstatter der Ansicht bin, dass wir das Ergebnis der laufenden Prüfungen durch OLAF und den Rechnungshof abwarten sollten.
Ich weiß, dass die Mitglieder des Haushaltskontrollausschusses inzwischen die Gelegenheit hatten, Dokumente zu studieren, die verschiedene Unregelmäßigkeiten aufzeigen. Wenn das Parlament dennoch Entlastung erteilt, kann hinterher niemand sagen, er hätte nichts gewusst. Man denke zum Vergleich nur einmal an den Wirbel um die Entlastung des Parlamentspräsidenten im Zusammenhang mit den Mieten in Straßburg.
In diesem Zusammenhang kommt das Parlament zu dem Ergebnis, dass sich neue Informationen ergeben haben, die untersucht werden müssen, ehe ein Beschluss zur Entlastung gefasst werden kann. Hier haben wir eine genaue Parallele zur Situation beim Ausschuss der Regionen. Der einzige Unterschied besteht darin, dass das Thema Straßburg in den Medien erörtert worden ist. Bedarf es erst einiger Zeitungsartikel, ehe die Abgeordneten des Europäischen Parlaments reagieren? Sollte es nicht selbstverständlich sein, dass die Abgeordneten gegen eine Entlastung des Ausschusses der Regionen stimmen, bis alle Unklarheiten ausgeräumt sind?
Eine Mehrheit in diesem Hause scheint den Bürgern unangenehme Wahrheiten über die Europäische Union verschweigen zu wollen, damit die EU nicht noch unbeliebter wird. Das ist eine zutiefst undemokratische Einstellung. Unsere Pflicht ist es, die Wahrheit zu ermitteln und im Namen der Bürger Rechenschaft zu fordern, und nicht, ihnen die Wahrheit vorzuenthalten.
Ich appelliere daher an alle Abgeordneten, sich ihr morgiges Stimmverhalten genau zu überlegen. Da nicht alle Unklarheiten ausgeräumt worden sind, fordere ich Sie auf, gegen die Entlastung des Ausschusses der Regionen für die Ausführung des Gesamthaushaltsplans der Europäischen Union für das Haushaltsjahr 2004 zu stimmen. Falls über den Bericht abgestimmt wird, bitte ich Sie, für den von Kollegen Staes und mir eingebrachten Änderungsantrag zur Ermittlung der Fakten in dieser Angelegenheit zu stimmen. Das ist unerlässlich, wenn wir die Forderung nach Verantwortlichkeit als Dreh- und Angelpunkt des demokratischen Prozesses ernst nehmen.
Meine Aufgabe als Berichterstatter für den Haushaltskontrollausschuss war die Vorbereitung des Themas Entlastung für „Andere Organe“, von denen es insgesamt sieben gibt. Dabei habe ich keine offenen Fragen bezüglich des Europäischen Bürgerbeauftragten und des Europäischen Datenschutzbeauftragten ermitteln können. Für vier der übrigen fünf Institutionen gab es Kritikpunkte, die jedoch nicht so schwerwiegend waren, dass eine Entlastung in Frage gestellt würde. Das betrifft den Rat, den Europäischen Gerichtshof, den Rechnungshof und den Europäischen Wirtschafts- und Sozialausschuss. Im Hinblick auf den Ausschuss der Regionen hingegen sind meines Erachtens weitere Prüfungen erforderlich, ehe wir einen Beschluss über die Entlastung fassen können.
Der Europäische Wirtschafts- und Sozialausschuss hatte 2004 Probleme mit Unregelmäßigkeiten bei den Reisekostenabrechnungen seiner Mitglieder, von denen wir hoffen, dass sie jetzt der Vergangenheit angehören. Ebenso gab es Schwierigkeiten mit den Gebäuden Belliard I und II. Eine vollständige Darlegung dieser Angelegenheit erwarte ich im kommenden Bericht des Rechnungshofes.
Was den Rat angeht, liegen wie immer viele der ermittelten Risiken in der administrativen Abwicklung der Bauprojekte, an denen der Rat beteiligt ist. Ich möchte an dieser Stelle auf die Vorteile der Anmietung von Gebäuden gegenüber der Durchführung solch riesiger Bauprojekte in eigener Regie verweisen. Ferner wäre es sehr hilfreich, wenn der Rat deutlicher zwischen Verwaltungs- und Betriebsaufwendungen unterscheiden würde.
Die interne Kontrolle des Europäischen Gerichtshofes war 2004 bei weitem nicht zufriedenstellend. Der interne Prüfer übt gleichzeitig die Funktion als Leiter des „Überprüfungsreferats“ aus, das die Ex-ante-Überprüfung vornimmt, was einfach nicht angeht. Darüber hinaus hat der interne Prüfer seit seiner Ernennung im Jahr 2003 keine seiner im Arbeitsprogramm aufgeführten Aufgaben abgeschlossen. In diesem Bereich erwartet das Parlament effektive Maßnahmen und erhebliche Verbesserungen.
Die gegenwärtig laufenden gewaltigen Bauprojekte des Europäischen Gerichtshofs geben Anlass zu großer Beunruhigung. Daher ist ein umfassender und detaillierter Fortschrittsbericht für dieses Projekt an den Haushaltskontrollausschuss unerlässlich.
Dass der Europäische Gerichtshof gegenwärtig von den Richtern nicht verlangt, ihre finanziellen Interessen offen zu legen, ist unannehmbar. Unabhängig davon, ob dies derzeit rechtlich vorgeschrieben ist oder nicht, muss der Europäische Gerichtshof für diese Frage seine eigenen verbindlichen Regelungen erarbeiten. Bezüglich der Dienstfahrzeuge erinnert das Parlament den Europäischen Gerichtshof erneut daran, deren private Nutzung auszuschließen.
Was den Rechnungshof anbelangt, wirft die dominierende Stellung einiger großer luxemburgischer Wirtschaftsprüfungsfirmen bei der Prüfung der Bücher des Rechnungshofes Bedenken auf. Gleichzeitig ist dem Parlament jedoch bewusst, dass dies schwer zu vermeiden ist. Eine transparente, faire und übersichtliche Ausschreibung ist daher von größter Bedeutung."@de9
"Κύριε Πρόεδρε, η πολιτική νομιμότητα της Ευρωπαϊκής Ένωσης είναι περιορισμένη και μειούμενη. Η έλλειψη εμπιστοσύνης στην ΕΕ είναι, δυστυχώς, εύλογη. Η ΕΕ δεν επιδεικνύει πειστική αποφασιστικότητα να περιορίσει τις παρατυπίες, την απάτη και την κατάχρηση εξουσίας στα θεσμικά της όργανα. Στην πραγματικότητα, δεν υπάρχει καμία πρόθεση να απαιτηθεί η υποχρέωση λογοδοσίας. Επικρατεί το ένστικτο της συγκάλυψης. Οι κοινοποιούντες κάποια δυσλειτουργία χάνουν τις θέσεις εργασίας τους αντί να επιβραβεύονται. Οι απάτες και τα σκάνδαλα δεν ερευνώνται και για όσα ερευνώνται δεν γίνονται προσφυγές στο δικαστήριο. Η απαλλαγή χορηγείται παρά το γεγονός ότι δεν γνωρίζουμε αν όλα έγιναν σωστά.
Το Ελεγκτικό Συνέδριο έχει προβλήματα με την οργανωτική του διάρθρωση, η οποία χρειάζεται μεταρρύθμιση. Αυτό είναι κάτι που πρέπει να αντιμετωπιστεί στην παράλληλη αξιολόγηση πριν από την τροποποίηση της οργάνωσης του Δικαστηρίου, κατά προτίμηση σύμφωνα με την πρόταση μεταρρύθμισης που καταρτίστηκε από τη βρετανική Βουλή των Λόρδων.
Και πάλι, το Κοινοβούλιο θα πρέπει να ζητήσει από το Ελεγκτικό Συνέδριο να μην επιτρέπει τη χρήση των υπηρεσιακών οχημάτων για ιδιωτικούς σκοπούς.
Περνάω τώρα στο μαύρο μας πρόβατο, δηλαδή την Επιτροπή των Περιφερειών, η οποία, από τα «Λοιπά όργανα» που εξετάστηκαν, συγκέντρωσε τις περισσότερες επικρίσεις από το Ελεγκτικό Συνέδριο. Κατά τη διάρκεια του 2004, ο εσωτερικός έλεγχος διεξήχθη στην πραγματικότητα από έναν και μόνο εσωτερικό ελεγκτή και μάλιστα προσωρινό. Ένας εσωτερικός ελεγκτής που εξαρτάται από μία διαρκώς ανανεώσιμη σύμβαση απασχόλησης πρέπει να δυσκολεύεται πολύ να διατηρήσει την ανεξαρτησία του από τη διοίκηση του εν λόγω οργανισμού. Είναι αβάσιμη λοιπόν η άποψη ότι η Επιτροπή των Περιφερειών δεν θα έπρεπε, τότε, να διενεργήσει εσωτερικό έλεγχο το 2004, παρά τις έντονες επικρίσεις του Κοινοβουλίου για αυτό το θεσμικό όργανο όσον αφορά το έτος 2003. Ακόμα δεν έχουμε λάβει εξήγηση για το γεγονός ότι ο εσωτερικός ελεγκτής που απασχολήθηκε μέχρι τον Μάιο του 2004 δεν ήταν σε θέση να εκπονήσει εκθέσεις εσωτερικού ελέγχου.
Εξακολουθεί να διεξάγεται μια έρευνα της OLAF στην Επιτροπή των Περιφερειών σχετικά με την επιστροφή των δαπανών των βουλευτών, στην οποία εφαρμόστηκε ένας συντελεστής διόρθωσης. Χορηγήθηκαν πληρωμές για τις οποίες δεν υπήρχαν βάσιμες αποδείξεις ως προς το δικαίωμα χορήγησής τους. Είναι προφανές ότι αυτό θα έπρεπε να είχε ανακαλυφθεί από την Επιτροπή των Περιφερειών κατά τη διάρκεια του 2004 και οι πληρωμές αυτές θα έπρεπε να είχαν διακοπεί. Παρά ταύτα, οι διαχειριστές της Επιτροπής δηλώνουν ότι δεν τίθεται ζήτημα ύπαρξης υποθέσεων απάτης. Ως προς αυτό το θέμα, δεν έχουν δοθεί σαφείς πληροφορίες ούτε για τη λήψη μέτρων για την επιστροφή των εσφαλμένων πληρωμών. Η κατάσταση επιδεινώνεται από το γεγονός ότι οι εν λόγω πληρωμές χορηγήθηκαν σε άτομα που κατείχαν βασικές θέσεις στη διοίκηση. Τα τελευταία χρόνια, η Επιτροπή των Περιφερειών χαρακτηρίζεται ως έναν βαθμό από παρατυπίες διαφόρων ειδών, αποδεικνύοντας ότι η υποσχόμενη αλλαγή κουλτούρας στο εσωτερικό του οργανισμού δεν έχει πραγματοποιηθεί. Όπως φαίνεται τώρα η OLAF θα υποβάλει την τελική της έκθεση στα μέσα Μαΐου. Θα ήταν ανεύθυνο να χορηγήσουμε απαλλαγή πριν μάθουμε τα αποτελέσματα αυτής της έρευνας.
Η αναδιοργάνωση της Επιτροπής των Περιφερειών σε πολλές περιπτώσεις είχε ως συνέπεια την προαγωγή ατόμων που συμμετείχαν σε πιθανές παρατυπίες, γεγονός που είναι επίσης παράτυπο.
Το Ελεγκτικό Συνέδριο συνεχίζει την έρευνά του σχετικά με τα κτίρια Belliard I και ΙΙ. Θα πρέπει επίσης να εξεταστεί το έργο Montoyer. Μέχρι σήμερα δεν έχει δοθεί καμία εξήγηση σχετικά με τους λόγους για τους οποίους το άτομο που ήταν αρμόδιο για την υποδομή έχει αποσύρει τη δήλωσή του ως διατάκτης με μερική μεταβίβαση για το οικονομικό έτος 2004. Πρέπει επίσης να λάβουμε εξηγήσεις σχετικά με τους λόγους για τους οποίους εγώ ως εισηγητής δεν ενημερώθηκα γι’ αυτό και πρέπει να αποσαφηνιστεί σε εμάς πώς καθορίστηκε η ημερομηνία θεωρητικής αποδοχής. Μήπως η αποζημίωση που απαίτησε η κατασκευαστική εταιρεία έπρεπε ίσως να είναι υψηλότερη; Επιπλέον, απαγορεύθηκε στον εσωτερικό ελεγκτή της Επιτροπής των Περιφερειών η πρόσβαση στα έγγραφα που ζήτησε σχετικά με αυτό το θέμα. Υπάρχουν επίσης σοβαροί λόγοι να περιμένουμε το αποτέλεσμα της εν εξελίξει έρευνας του Ελεγκτικού Συνεδρίου επί του θέματος πριν χορηγήσουμε απαλλαγή.
Θα ήθελα με αυτή την ευκαιρία να ενημερώσω το Συμβούλιο για τον περίεργο τρόπο με τον οποίο αντιμετωπίστηκε η Επιτροπή των Περιφερειών από την Επιτροπή Ελέγχου των Προϋπολογισμών. Έλαβα πληροφορίες από διάφορες πηγές οι οποίες υποδεικνύουν ότι υπήρχαν πολύ περισσότερα θέματα προς επίκριση στον τομέα της οικονομικής ευθύνης της Επιτροπής των Περιφερειών από αυτά για τα οποία η ίδια η Επιτροπή παρείχε πληροφορίες. Για τον λόγο αυτόν, έλαβα τη σύμφωνη γνώμη της Επιτροπής Ελέγχου του Προϋπολογισμού προκειμένου να εξετάσουμε τους ερευνητές της OLAF και τους εσωτερικούς ελεγκτές της Επιτροπής των Περιφερειών για το 2004 κεκλεισμένων των θυρών. Η συνεδρίαση προγραμματίστηκε για το πρωί της 21ης Μαρτίου 2006, ημέρα Τρίτη. Η Επιτροπή Ελέγχου των Προϋπολογισμών συνεδρίασε στις 15.00 την προηγούμενη ημέρα και ξεκίνησε με την έγκριση της ημερήσιας διάταξης, κατόπιν της οποίας μια πλειοψηφία ζήτησε ξαφνικά να ακυρωθεί η εξέταση που ήταν προγραμματισμένη για το πρωί της επόμενης ημέρας.
Μια πλειοψηφία των μελών της Επιτροπής Ελέγχου των Προϋπολογισμών αρνήθηκε τότε να μελετήσει της πληροφορίες που εγώ, ως εισηγητής, θεωρούσα ζωτικής σημασίας για την υιοθέτηση μιας θέσης σχετικά με το θέμα της απαλλαγής. Δεν έμαθα τους λόγους. Εκτιμώ ότι, προκειμένου να προστατευθούν τα οικονομικά συμφέροντα της ΕΕ, η επιτροπή πρέπει να λάβει υπόψη όλες τις συναφείς πληροφορίες επί αυτών των θεμάτων. Η πλειοψηφία της επιτροπής αρνήθηκε να μελετήσει τις πληροφορίες και ψήφισε υπέρ της πρότασης προς το Κοινοβούλιο να χορηγήσει απαλλαγή αμέσως, παρά το γεγονός ότι εγώ ως εισηγητής πιστεύω ότι θα πρέπει να περιμένουμε το αποτέλεσμα των εν εξελίξει ερευνών από την OLAF και το Ελεγκτικό Συνέδριο.
Γνωρίζω ότι τα μέλη της Επιτροπής Ελέγχου των Προϋπολογισμών είχαν τώρα την ευκαιρία να μελετήσουν έγγραφα που υποδεικνύουν διάφορες παρατυπίες. Αν το Κοινοβούλιο χορηγήσει απαλλαγή παρά ταύτα, δεν θα είναι, κατά συνέπεια, δυνατόν να επικαλεστεί άγνοια στη συνέχεια. Μπορούν να γίνουν συγκρίσεις με αυτό που συμβαίνει τώρα όσον αφορά τη χορήγηση απαλλαγής στον Πρόεδρο στο πλαίσιο των μισθωμάτων στο Στρασβούργο.
Επί αυτού του θέματος, το Κοινοβούλιο καταλήγει στο συμπέρασμα ότι έχουν προκύψει νέες πληροφορίες που πρέπει να μελετηθούν πριν ληφθεί μια απόφαση για την απαλλαγή. Υπάρχει ένας ακριβής παραλληλισμός με την κατάσταση που αφορά την Επιτροπή των Περιφερειών. Η μόνη διαφορά είναι ότι το θέμα του Στρασβούργου έγινε γνωστό στα μέσα ενημέρωσης. Πρέπει να δημοσιευθούν άρθρα στις εφημερίδες για να υπάρξει ανταπόκριση από τους βουλευτές του Ευρωπαϊκού Κοινοβουλίου; Δεν θα έπρεπε να είναι προφανές ότι οι βουλευτές θα αποφασίσουν να καταψηφίσουν τη χορήγηση απαλλαγής στην Επιτροπή των Περιφερειών μέχρι να αποσαφηνιστούν όλες οι αμφιβολίες;
Μια πλειοψηφία αυτού του Σώματος φαίνεται ότι θέλει να αποκρύψει από τους πολίτες τις δυσάρεστες αλήθειες για την Ευρωπαϊκή Ένωση ώστε να μην γίνει η ΕΕ ακόμα πιο αντιπαθής. Αυτή είναι μια βαθύτατα αντιδημοκρατική στάση. Καθήκον μας είναι να εξάγουμε την αλήθεια και να απαιτούμε τη λογοδοσία εξ ονόματος των πολιτών μας και όχι να τους κρύβουμε την αλήθεια.
Ως εκ τούτου, καλώ όλους τους βουλευτές να μελετήσουν προσεκτικά τα θέματα επί των οποίων θα ψηφίσουν αύριο. Επειδή δεν έχουν αποσαφηνιστεί όλες οι αμφιβολίες, θα σας ζητούσα να ψηφίσετε κατά της χορήγησης απαλλαγής για την εκτέλεση του γενικού προϋπολογισμού της Ευρωπαϊκής Ένωσης από την Επιτροπή των Περιφερειών για το οικονομικό έτος 2004. Αν διεξαχθεί ψηφοφορία επί της έκθεσης, θα σας ζητούσα να ψηφίσετε υπέρ των τροπολογιών που καταθέσαμε ο κ. Staes κι εγώ με σκοπό τη λήψη των στοιχείων της υπόθεσης. Αυτό πρέπει να κάνουμε αν θέλουμε να λάβουμε σοβαρά υπόψη το αίτημα για λογοδοσία, η οποία αποτελεί κεντρικό στοιχείο της δημοκρατικής διαδικασίας.
Ως εισηγητής για την Επιτροπή Ελέγχου των Προϋπολογισμών, καθήκον μου ήταν να ασχοληθώ με το θέμα της χορήγησης απαλλαγής στα «Λοιπά θεσμικά όργανα», τα οποία είναι επτά συνολικά. Δεν βρήκα κανέναν λόγο να θέσω υπό αμφισβήτηση τον Διαμεσολαβητή και τον Επόπτη Προστασίας Δεδομένων. Τέσσερα από τα υπόλοιπα πέντε όργανα επιδέχονται επίκρισης, αλλά όχι τόσο σοβαρού χαρακτήρα ώστε να υπάρχει λόγος αμφισβήτησης της χορήγησης απαλλαγής. Το Συμβούλιο, το Ευρωπαϊκό Δικαστήριο, το Ελεγκτικό Συνέδριο και η Ευρωπαϊκή Οικονομική και Κοινωνική Επιτροπή βρίσκονται σε αυτή τη θέση. Όσον αφορά την Επιτροπή των Περιφερειών, ωστόσο, εκτιμώ ότι απαιτούνται περαιτέρω έρευνες πριν λάβουμε μια απόφαση σχετικά με το θέμα της χορήγησης απαλλαγής.
Κατά τη διάρκεια του 2004, η Ευρωπαϊκή Οικονομική και Κοινωνική Επιτροπή αντιμετώπισε προβλήματα σχετικά με παρατυπίες όσον αφορά την επιστροφή των δαπανών ταξιδιού των βουλευτών. Ελπίζουμε ότι αυτό το πρόβλημα αποτελεί πλέον παρελθόν. Υπήρξαν προβλήματα με τα κτίρια Belliard I και II και αναμένω μια πλήρη αναφορά αυτών των προβλημάτων στην προσεχή έκθεση του Ελεγκτικού Συνεδρίου.
Όσον αφορά το Συμβούλιο, πολλοί από τους κινδύνους εντοπίζονται, ως συνήθως, στις διοικητικές δραστηριότητες που αφορούν τα έργα ανέγερσης κτιρίων στα οποία συμμετέχει το Συμβούλιο. Με αυτή την ευκαιρία θα ήθελα να τονίσω τα πλεονεκτήματα της ενοικίασης κτιρίων αντί να εμπλεκόμαστε οι ίδιοι σε τόσο μεγάλα έργα ανέγερσης κτιρίων. Θα ήταν επίσης χρήσιμο αν το Συμβούλιο δημιουργούσε σαφέστερους ορισμούς των διοικητικών και λειτουργικών δαπανών αντίστοιχα.
Οι εσωτερικοί έλεγχοι του Ευρωπαϊκού Δικαστηρίου δεν ήταν καθόλου ικανοποιητικοί το 2004. Ο εσωτερικός ελεγκτής του ενεργούσε και ως επικεφαλής της μονάδας εκ των προτέρων επαλήθευσης, κάτι που είναι απλώς απαράδεκτο. Επιπλέον, ο εσωτερικός ελεγκτής δεν ολοκλήρωσε καμία από τις έρευνές του από τότε που διορίστηκε το 2003. Το Κοινοβούλιο αναμένει να δει ενεργά μέτρα και σοβαρές βελτιώσεις σε αυτόν τον τομέα.
Τα μαζικά έργα ανέγερσης κτιρίων του Ευρωπαϊκού Δικαστηρίου που εκτελούνται επί του παρόντος μόνο ανησυχία μπορούν να προκαλέσουν. Είναι συνεπώς ουσιαστικό να υποβληθεί μια πλήρης και λεπτομερής έκθεση προόδου σχετικά με αυτό το έργο στην Επιτροπή Ελέγχου των Προϋπολογισμών.
Το γεγονός ότι το Δικαστήριο δεν απαιτεί από τους δικαστές να δηλώσουν τα οικονομικά τους συμφέροντα είναι απαράδεκτο. Ανεξάρτητα από το αν υπάρχει ή όχι επί του παρόντος νομική απαίτηση για να το πράξουν, το Δικαστήριο πρέπει να εκπονήσει τους δικούς του δεσμευτικούς κανόνες σε αυτόν τον τομέα. Σχετικά με τη χρήση υπηρεσιακών οχημάτων, το Κοινοβούλιο ζητεί ξανά από το Δικαστήριο να μην επιτρέπει τη χρήση τους για ιδιωτικούς σκοπούς.
Όσον αφορά το Ελεγκτικό Συνέδριο, το γεγονός ότι λίγες μεγάλες λογιστικές εταιρείες με έδρα το Λουξεμβούργο κατέχουν κυρίαρχη θέση ως προς τη διεξοδική εξέταση των λογαριασμών του Δικαστηρίου είναι ανησυχητικό, μολονότι το Κοινοβούλιο κατανοεί ότι είναι δύσκολο να αποφύγει το Δικαστήριο αυτή την κατάσταση. Είναι συνεπώς εξαιρετικά σημαντικό να υπάρχει μια ανοικτή, δίκαια και κατανοητή διαδικασία υποβολής προσφορών."@el10
"Mr President, the European Union’s political legitimacy is limited and dwindling. This lack of confidence in the EU is, unfortunately, well deserved. The EU does not demonstrate a convincing resolve to clamp down on irregularities, fraud and the abuse of power in its institutions. In practice, there is little readiness to demand accountability. The instinct is to cover things up. Whistle-blowers lose their jobs instead of receiving praise. Cheating and scandals are not investigated, and no legal proceedings are brought in connection with those that are. Discharge is granted in spite of the fact that we do not know if everything has proceeded correctly.
The Court of Auditors has problems with its organisational structure, which is in need of reform. This is something that needs to be got to grips with in the ongoing evaluation preparatory to overhauling the organisation of the Court, preferably in accordance with the proposal for reform devised by the British House of Lords.
Again, Parliament should call on the Court of Auditors not to permit the use of official cars for private purposes.
I turn now to our black sheep, namely the Committee of the Regions which, of the ‘Other Institutions’ examined, has attracted the most criticism from the Court of Auditors. During 2004, the internal audit was in practice carried out by a single internal auditor, and a temporary one at that. An internal auditor dependent on a constantly renewable employment contract must find it very difficult to maintain his or her independence from the management of the organisation concerned. It is indefensible that the Committee of the Regions should not, then, have had a proper internal audit carried out during 2004, in spite of Parliament’s robust criticism of that institution in relation to 2003. We have still not received any explanation of the fact that the internal auditor employed up until May 2004 was in no position to produce any auditor’s reports.
There continues an OLAF investigation into the Committee of the Regions in connection with its reimbursement of members’ expenses, to which a correction coefficient was applied. Payments for which there was no underlying proof of entitlement had been granted. It seems obvious that this should have been discovered by the Committee of the Regions no later than in the course of 2004 and that these payments should then have been stopped. In spite of this, the Committee’s managers state that there is no question of there having been any cases of fraud. In connection with this matter, no clear information has been given, either, of measures having been taken to claim back incorrect payments. The situation is exacerbated by the fact that these payments were to people in key positions within the administration. In recent years, the Committee of the Regions has been partly characterised by irregularities of various kinds, showing that the promised culture change within the organisation has not taken place. It now looks as if OLAF will produce its final report in the middle of May. It would be irresponsible to grant discharge before we know the results of this investigation.
The reorganisation of the Committee of the Regions has in several cases meant that people involved in suspected irregularities have been promoted, which is also irregular.
The Court of Auditors is continuing with its investigation in connection with the Belliard I and II buildings. The Montoyer project, too, should be examined. No explanation has been given to date as to why the person formerly responsible for infrastructure appears to have withdrawn his statement as authorising officer by subdelegation for the financial year 2004. It needs also to be explained to us why I as rapporteur was not informed of this, and it needs to be made clear to us how the date of theoretical acceptance was established. Should the damages claimed from the construction company have perhaps been higher? What is more, the Committee of the Regions’ internal auditor was refused access to the documents he had requested in this connection. There are strong reasons also for awaiting the outcome of the Court of Auditors’ ongoing investigation into the matter before we grant discharge.
I also wish to take this opportunity to inform the Chamber of the odd way in which the Committee of the Regions has been treated by the Committee on Budgetary Control. I had received information from a variety of sources indicating that there was much more to be criticised in the Committee of the Regions’ area of financial responsibility than the Committee itself had provided information about. I therefore obtained the Committee on Budgetary Control’s agreement to our questioning OLAF’s investigators and the Committee of the Regions’ internal auditors for 2004 behind closed doors. The meeting was scheduled for the morning of Tuesday, 21 March 2006. The Committee on Budgetary Control met at 3 p.m. on the day before this and began by approving the agenda, whereupon a majority suddenly demanded that the questioning scheduled for the following morning should be cancelled.
A majority of members of the Committee on Budgetary Control refused, then, to study information that I, as rapporteur, considered to be of vital importance in adopting a position on the discharge issue. I did not find out why. I maintain that if the EU’s financial interests are to be protected, the committee needs to take on board all the relevant information on such issues. The majority of the Committee refused to study the information and then voted in favour of our proposing to Parliament that discharge be granted right now, in spite of the fact that I as rapporteur maintain that we should await the outcome of ongoing investigations by OLAF and the Court of Auditors.
I understand that the members of the Committee on Budgetary Control have now had the opportunity to study documents indicating various irregularities. If Parliament still grants discharge, it will not then be possible subsequently to plead ignorance. Comparison might be made with what is now happening regarding the granting of discharge to the President in the light of the rents in Strasbourg.
On this subject, Parliament is coming to the conclusion that new information has come to light that must be studied before a decision on discharge is taken. There is an exact parallel with the situation regarding the Committee of the Regions. The only difference is that the Strasbourg issue has found its way into the media. Do newspaper articles have to appear before there is a response from Members of the European Parliament? Should it not be obvious that Members will decide to vote against granting discharge to the Committee of the Regions until such time as all the uncertainties have been clarified?
A majority of this Chamber appears to want to conceal unpleasant truths about the European Union from people so that the EU does not become still more unpopular. That is a deeply undemocratic attitude. Our task is to elicit the truth and to demand accountability on our citizens’ behalf, not to conceal the truth from them.
I therefore appeal to all Members carefully to consider what they are voting on tomorrow. Because we have not had all the uncertainties clarified, I would call on you to vote against granting discharge for the Committee of the Regions’ implementation of the European Union general budget for the financial year 2004. If there is a vote on the report, I would call on you to vote in favour of the amendments tabled by Mr Staes and myself with a view to obtaining the facts of the case. That is what we must do if we take seriously the demand for accountability, which is at the heart of the democratic process.
As rapporteur for the Committee on Budgetary Control, it was my job to work on the issue of granting discharge to ‘Other Institutions’, of which there are seven in total. I have found no reason for bringing the Ombudsman and the Data Protection Supervisor into question. Four of the remaining five institutions are open to criticism, but not of so serious a character that there is reason for questioning whether discharge should be granted. The Council, the European Court of Justice, the Court of Auditors and the European Economic and Social Committee are in this position. Where the Committee of the Regions is concerned, however, I find that further investigations are required before we can take a decision on the issue of granting discharge.
In the course of 2004, the European Economic and Social Committee had problems involving irregularities in relation to the reimbursement of members’ travelling expenses. We hope that this problem is now in the past. There have been problems with the Belliard I and II buildings, and I expect a full account of these in the Court of Auditors’ forthcoming report.
Where the Council is concerned, many of the risks are to be found, as usual, in administrative activities relating to the building projects in which the Council is involved. I want to take this opportunity to emphasise the advantages of renting buildings instead of engaging in such huge building projects ourselves. It would also be helpful if the Council were to come up with clearer definitions of, respectively, administrative and operational expenses.
The European Court of Justice’s internal audits were far from satisfactory during 2004. Its internal auditor also acted as the head of the ex-ante verification unit, which is quite simply unacceptable. Moreover, the internal auditor has not completed any of his investigations since he was appointed in 2003. Parliament expects to see energetic measures and strong improvements in this area.
The European Court of Justice’s massive building projects at present under way cannot be anything other than a cause of disquiet. It is therefore essential that a complete and detailed progress report on this project be made to the Committee on Budgetary Control.
The fact that the Court does not at present require judges to declare their financial interests is unacceptable. Irrespective of whether or not there is at present any legal requirement for them to do so, the Court must prepare its own binding rules in this area. Regarding the use of official cars, Parliament again calls on the Court not to allow these to be used for private purposes.
Where the Court of Auditors is concerned, the fact that a handful of large Luxembourg-based accounting firms are in a dominant position when it comes to scrutinising the Court’s accounts is worrying, although Parliament appreciates that it is difficult for the Court to avoid this situation. It is therefore extremely important for there to be an open, fair and comprehensible tendering procedure."@en4
"Herr talman! Europeiska unionens politiska legitimitet är låg och sjunkande. Detta bristande förtroende är dessvärre välförtjänt. EU demonstrerar inte en övertygande beslutsamhet att slå ner på maktmissbruk, oegentligheter och bedrägerier i sina institutioner. Beredskapen att faktiskt utkräva ansvar är svag. Instinkten är att lägga locket på. ”Whistle-blowers” förlorar jobbet i stället för att få beröm. Skandaler och fusk blir inte utredda. Skandaler och fusk som
utredda går inte till åtal. Ansvarsfrihet beviljas, trots att vi inte vet om allt har gått rätt till.
Revisionsrätten har problem med sin organisationsstruktur som är i behov av förändring. Man måste ta itu med detta i den utvärdering som pågår för översyn av organisationen, gärna i enlighet med det förslag till reform som utarbetats av det brittiska överhuset.
Återigen bör parlamentet uppmana revisionsrätten att inte tillåta användningen av officiella bilar för privat bruk.
Så kommer jag då till vårt svarta får, nämligen Regionkommittén. Regionkommittén har flest anmärkningar från revisionsrätten av de granskade ”Övriga institutioner”. Internrevisionen sköttes under 2004 i praktiken av enbart en, dessutom tillfälligt anställd, internrevisor. En internrevisor som är beroende av ständigt förnyat anställningskontrakt måste ha mycket svårt att upprätthålla sitt oberoende från ledningen. Det är oförsvarligt att Regionkommittén alltså inte hade en fungerande internrevision under 2004, trots den skarpa kritik som parlamentet tidigare framfört beträffande 2003. Vi har fortfarande inte fått någon förklaring till att den internrevisor som verkade fram till i maj 2004 inte var i stånd att lägga fram några revisionsrapporter.
Det pågår vidare en OLAF-utredning av Regionkommittén avseende överföring av personalersättningar med tillämpning av en korrigeringskoefficient. Överföringar har beviljats utan att de grundats på belägg för att det förelåg rätt till sådana överföringar. Det framstår som uppenbart att detta borde ha upptäckts av Regionkommittén redan under 2004 och att dessa utbetalningar då borde ha stoppats. Trots detta uppger ledningen att det inte har varit fråga om några fall av bedrägerier. Inte heller i fråga om detta har det getts några tydliga besked om att åtgärder har vidtagits för att återkräva oriktiga överföringar. Läget förvärras av att dessa utbetalningar avsett personer som innehar nyckelpositioner inom administrationen. Olika slag av oegentligheter har varit något av Regionkommitténs signum under de senaste åren, vilket pekar på att den utlovade kulturförändringen inom organisationen inte har ägt rum. Som det ser ut nu kommer OLAF med sin slutrapport i mitten av maj. Det vore oansvarigt att bevilja ansvarsfrihet innan vi vet resultatet av denna utredning.
Regionkommitténs omorganisation har i flera fall inneburit att personer inblandade i misstänkta oegentligheter befordras, vilket också är regelvidrigt.
Revisionsrättens granskning av Belliard I och II-byggnaderna pågår fortfarande. Även Montoyerprojektet borde granskas. Hittills har ingen förklaring getts till varför den f.d. chefen för infrastrukturen verkar ha dragit tillbaka sin förklaring som vidaredelegerad utanordnare för budgetåret 2004. Vi måste också få klarhet i varför jag som föredragande inte har informerats om detta liksom om hur tidpunkten för det teoretiska mottagandet fastställdes. Kanske skulle det skadestånd som ålagts byggfirman ha varit högre? Dessutom förvägrades Regionkommitténs internrevisor tillgång till de handlingar som han hade begärt avseende detta. Det finns starka skäl att invänta även revisionsrättens pågående undersökning om detta innan vi beviljar ansvarsfrihet.
Jag vill också ta detta tillfälle i akt och informera kammaren om hur egendomlig hanteringen av Regionkommittén har varit i budgetkontrollutskottet. Jag hade på olika vägar fått information som pekade på att det fanns mycket mera att kritisera i Regionkommitténs ekonomiska fögderi än kommittén själv hade informerat om. Jag fick därför budgetkontrollutskottet med på att vi bakom lyckta dörrar skulle hålla en utfrågning med OLAF:s utredare och Regionkommitténs internrevisorer för 2004. Den utsattes till tisdag morgon den 21 mars 2006. När utskottet började sitt sammanträde kl 15 dagen före och som första punkt skulle godkänna dagordningen, fanns det plötsligt en majoritet som krävde att utfrågningen följande morgon skulle inställas.
En majoritet av budgetkontrollutskottets ledamöter vägrade alltså att ta del av information som jag som föredragande ansåg vara av vital betydelse för att ta ställning till frågan om ansvarsfrihet. Jag har inte fått veta varför. Jag hävdar att skyddet av EU:s ekonomiska intressen kräver att utskottet tar till sig all relevant information i sådana frågor. Utskottets majoritet vägrade att ta del av informationen och röstade sedan för att vi skulle föreslå parlamentet att bevilja ansvarsfrihet redan nu, trots att jag som föredragande hävdar att vi bör avvakta resultatet av pågående utredningar i OLAF och revisionsrätten.
Jag har förstått att ledamöterna i budgetkontrollutskottet nu har haft möjlighet att ta del av dokument som påvisar olika oegentligheter. Om parlamentet ändå beviljar ansvarsfrihet, kan man således inte efteråt säga att man inget visste. Jämför med vad som nu händer med ansvarsfrihet för talmannen när det gäller hyrorna i Strasbourg.
När det gäller det kommer parlamentet till slutsatsen att ny information har tillkommit som måste gås igenom innan beslut om ansvarsfrihet tas. Parallellen med Regionkommittén är perfekt. Enda skillnaden är att Strasbourgfrågan har kommit ut i medierna. Måste det krävas skriverier i tidningarna för att EU-parlamentariker skall reagera? Borde det inte vara självklart att ledamöterna beslutar att rösta nej till ett beviljande av ansvarsfrihet för Regionkommittén tills alla oklarheter har retts ut?
En majoritet i denna kammare tycks vilja dölja obehagliga sanningar om EU för medborgarna för att inte organisationen skall bli ännu mer impopulär. Detta är en djupt odemokratisk inställning. Vår uppgift är att ta fram sanningen och utkräva ansvar å medborgarnas vägnar, inte att dölja sanningen för dem.
Jag vädjar alltså till samtliga ledamöter att noga tänka över vad det är de röstar om i morgon. Eftersom vi inte har fått alla oklarheter utredda, uppmanar jag er att rösta nej till beviljandet av ansvarsfrihet för Regionkommitténs genomförande av EU:s allmänna budget för budgetåret 2004. Om det blir omröstning om betänkandet, uppmanar jag er att rösta ja till de ändringsförslag som jag har lagt fram tillsammans med Bart Staes för att få fram fakta i målet. Så måste vi göra om vi tar ansvarsutkrävandet på allvar. Att utkräva ansvar är kärnan i den demokratiska processen.
Jag har som föredragande i budgetkontrollutskottet haft att förbereda frågan om ansvarsfrihet för ”Övriga institutioner”, sammanlagt sju till antalet. Bland dessa har jag inte funnit anledning att sätta några frågetecken för ombudsmannen eller datatillsynsmannen. Mot fyra av de övriga fem kan det riktas kritik, men inte av så allvarlig karaktär att det finns skäl att ifrågasätta beviljandet av ansvarsfrihet. Det gäller rådet, domstolen, revisionsrätten och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Beträffande Regionkommittén finner jag däremot att det krävs ytterligare undersökningar innan vi kan ta beslut i frågan om att bevilja ansvarsfrihet.
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén hade under 2004 problem med oegentligheter avseende utbetalning av ledamöters resekostnadsersättningar. Vi hoppas nu att det är ett problem som tillhör det förgångna. Det har funnits problem med byggnaderna Belliard I och II. Jag förväntar mig en fullständig redogörelse i revisionsrättens kommande rapport.
Beträffande rådet ligger som vanligt mycket av riskerna i administrativa verksamheter i de byggnadsprojekt som rådet är inblandat i. Jag vill här framhålla fördelen med att hyra byggnader i stället för att själv driva sådana gigantiska byggnadsprojekt. För rådet vore det dessutom välkommet med en tydligare definition av vad som är administrativa utgifter och vad som är operativa utgifter.
Domstolens interna kontroll var under 2004 långt ifrån tillfredsställande. Dess internrevisor fungerade även som chef för verifieringsenheten som utför förhandskontroller, vilket helt enkelt är oacceptabelt. Internrevisorn har dessutom sedan han utnämndes 2003 inte slutfört någon av sina granskningar. På detta område förväntar sig parlamentet kraftfulla åtgärder och förbättringar.
Domstolens pågående våldsamt stora byggnadsprojekt kan inte annat än oroa. En noggrann och fullständig redogörelse till budgetkontrollutskottet för detta projekts fortskridande är därför en nödvändighet.
Att domstolen för närvarande inte kräver att domare skall redovisa sina ekonomiska intressen är inte acceptabelt. Domstolen måste, oavsett om det för närvarande finns något rättsligt krav eller ej, utarbeta sina egna bindande regler på området. Avseende användningen av officiella bilar uppmanar parlamentet återigen domstolen att inte tillåta användningen av dessa för privat bruk.
Revisionsrätten: Den dominerande ställning som innehas av några få stora revisionsbyråer i Luxemburg för granskning av revisionsrättens räkenskaper är oroande, samtidigt som parlamentet förstår att revisionsrätten har svårt att undvika detta. Ett öppet, rättvist och begripligt anbudsförfarande är därför av yttersta vikt."@et5
"Arvoisa puhemies, Euroopan unionin poliittinen legitimiteetti on rajallinen ja heikkenemään päin. EU:ta kohtaan tunnetun luottamuksen puute on valitettavasti täysin ansaittua. EU ei osoita vakuuttavaa päättäväisyyttä lisätäkseen valvontaa säännönvastaisuuksien, petosten ja toimivallan väärinkäytön ehkäisemiseksi toimielimissä. Käytännössä ei juuri olla halukkaita vaatimaan tilivelvollisuutta. Asioita pyritään peittelemään. Kiitosten sijaan ilmiantajat menettävät työpaikkansa. Petoksia ja skandaaleja ei tutkita, ja jos tutkitaan, ei oikeudellisia menettelyjä käynnistetä. Vastuuvapaus myönnetään, vaikka emme tiedä, onko kaikki sujunut asianmukaisesti.
Tilintarkastustuomioistuimella on ongelmia organisaatiorakenteensa kanssa, ja sitä on uudistettava. Tämä on toteutettava tilintarkastustuomioistuimen organisaatiomuutosta valmistelevan arvioinnin mukaisesti, mieluiten Britannian ylähuoneen uudistusehdotuksen mukaisesti.
Parlamentin on myös jälleen muistutettava tilintarkastustuomioistuinta siitä, että virka-autoja ei saa antaa yksityiskäyttöön.
Seuraavaksi puhun mustasta lampaastamme, alueiden komiteasta, joka "muiden toimielinten" yhteydessä on saanut eniten kritiikkiä tilintarkastustuomioistuimelta. Vuonna 2004 sisäisen tarkastuksen toteutti käytännössä yksi ainoa sisäinen tarkastaja, vieläpä määräaikainen sellainen. Toistuvasti uusittavasta työsopimuksesta riippuvaisen sisäisen tarkastajan on varmasti hyvin vaikea säilyttää riippumattomuutensa kyseisen organisaation hallinnosta. On siis anteeksiantamatonta, että alueiden komiteassa ei näin ole tehty asianmukaista sisäistä tarkastusta vuonna 2004, huolimatta parlamentin vuonna 2003 esittämästä toimielintä koskevasta järeästä kritiikistä. Emme ole vieläkään saaneet selitystä sille, miksi toukokuuhun 2004 saakka työsuhteessa ollut sisäinen tarkastaja ei kyennyt laatimaan tarkastuskertomusta.
Euroopan petostentorjuntavirasto tutkii edelleen alueiden komitean jäsenten menojen korvauksia, joihin on sovellettu korjauskerrointa. On suoritettu maksuja, joiden oikeutuksesta ei ole näyttöä. Alueiden komitean olisi selvästikin pitänyt havaita tämä viimeistään vuonna 2004, ja maksut olisi pitänyt lopettaa. Tästä huolimatta komitean johtajat toteavat, ettei kyse oli petoksista. Asiassa ei ole annettu selkeitä tietoja myöskään toimenpiteistä virheellisesti suoritettujen maksujen takaisinperimiseksi. Tilannetta pahentaa se, että maksut suoritettiin henkilöille, jotka olivat keskeisessä asemassa hallinnossa. Viime vuosina erilaiset sääntöjenvastaisuudet ovat leimanneet alueiden komiteaa, mikä osoittaa, ettei luvattua kulttuurin muutosta organisaatiossa ole toteutettu. Nyt näyttää siltä, että petostentorjuntavirasto antaa loppuraporttinsa toukokuun puolivälissä. Olisi vastuutonta myöntää vastuuvapaus ennen kuin tiedämme tutkimuksen tulokset.
Alueiden komiteassa uudelleenorganisointi on useissa tapauksissa merkinnyt sitä, että epäiltyihin sääntöjenvastaisuuksiin osallistuneet henkilöt on ylennetty, mikä on myös vastoin sääntöjä.
Tilintarkastustuomioistuin jatkaa Belliard I ja II -rakennuksia koskevia tutkimuksiaan. Myös Montoyer-hanke olisi tutkittava. Mitään selitystä ei ole annettu sille, miksi henkilö, joka aiemmin vastasi infrastruktuurista, vaikuttaa peruneen tulojen ja menojen hyväksyjänä antamansa lausunnon varainhoitovuonna 2004. Meille on myös selitettävä, miksi minulle esittelijänä ei kerrottu tästä, ja meille on tehtävä selväksi, kuinka teoreettiseen hyväksymispäivään päädyttiin. Olisiko rakennusyhtiöltä kenties pitänyt vaatia suurempia korvauksia? Jopa alueiden komitean sisäiseltä tarkastajalta evättiin tutustuminen näihin asiakirjoihin hänen pyydettyään sitä. On siis vahvat syyt odottaa tilintarkastustuomioistuimen meneillään olevien tutkimusten tuloksia ennen vastuuvapauden myöntämistä.
Haluan tässä yhteydessä myös kertoa parlamentille oudosta tavasta, jolla talousarvion valvontavaliokunta on kohdellut alueiden komiteaa. Valiokunta oli saanut eri lähteistä tietoja, joiden mukaan alueiden komitean taloudellisella vastuualalla oli paljon muutakin moitittavaa, kuin mitä valiokunta itse oli saanut tietoonsa. Sain talousarvion valvontavaliokunnan suostumuksen petostentorjuntaviraston tutkijan ja alueiden komitean vuoden 2004 sisäisten tarkastajien kuulemiseen suljetuin ovin. Tapaamisen oli määrä olla tiistaiaamuna, 21. maaliskuuta 2006. Talousarvion valvontavaliokunta kokoontui edellisenä päivänä klo 15.00, ja hyväksyi ensin esityslistan, ja yhtäkkiä valokunnan enemmistö vaati seuraavan aamun kuulemistilaisuuden peruuttamista.
Talousarvion valvontavaliokunnan enemmistö kieltäytyi siis tutkimasta tietoja, jotka minä esittelijänä katsoin hyvin merkittäviksi valittaessa kantaa vastuuvapauden myöntämiseen. Syy tähän ei paljastunut minulle. Katson edelleen, että jos halutaan suojata EU:n taloudellisia etuja, valiokunnan on otettava huomioon kaikki olennainen tieto näissä asioissa. Valiokunnan enemmistö kieltäytyi tutkimasta tietoja ja äänesti sitten sen puolesta, että ehdotamme parlamentille vastuuvapauden myöntämistä heti, huolimatta siitä, että minä esittelijänä vaadin, että odotamme petostentorjuntaviraston ja tilintarkastustuomioistuimen meneillään olevien tutkimusten tuloksia.
Ymmärtääkseni talousarvion valvontavaliokunnan jäsenet ovat nyt saaneet tilaisuuden tutustua asiakirjoihin, joista käy ilmi lukuisia säännönvastaisuuksia. Jos parlamentti silti myöntää vastuuvapauden, myöhemmin on mahdotonta vedota tietämättömyyteen. Tilannetta voidaan verrata siihen, mitä nyt tapahtuu myönnettäessä vastuuvapaus puhemiehelle Strasbourgin vuokrien osalta.
Tästä aiheesta parlamentti tekee päätelmän, että on tullut ilmi uutta tietoa, joka on tutkittava ennen kuin päätöstä vastuuvapauden myöntämisestä tehdään. Tilanne on täysin verrattavissa alueiden komitean tilanteeseen. Ainoa ero on se, että Strasbourgin kaupungin tapaus pääsi tiedotusvälineisiin. Tarvitaanko lehtiartikkeleita ennen kuin Euroopan parlamentin jäsenet reagoivat? Eikö pitäisi olla itsestään selvää, että parlamentin jäsenet päättävät äänestää vastuuvapauden myöntämistä vastaan alueiden komitealle kunnes kaikki epäselvyydet on selvitetty?
Parlamentin enemmistö haluaa selvästikin salata kansalaisilta epämiellyttävät tosiseikat Euroopan unionista, jotta EU:sta ei tulisi yhä epäsuositumpi. Asenne on syvästi demokratian vastainen. Meidän tehtävämme on saada totuus selville ja vaatia tilivelvollisuutta kansalaisten puolesta, ei salata totuutta heiltä.
Pyydän tämän vuoksi kaikkia jäseniä harkitsemaan huolellisesti huomista äänestystä. Koska kaikkia epäselvyyksiä ei ole selvitetty, kehotan teitä äänestämään vastaan vastuuvapauden myöntämisestä alueiden komitealle Euroopan unionin yleisen talousarvion toteuttamisesta varainhoitovuonna 2004. Jos mietinnöstä äänestetään, kehotan teitä äänestämään jäsen Staesin ja minun esittämien tarkistusten puolesta, sillä niissä vaaditaan tietoja tapauksesta. Näin meidän on toimittava, jos otamme vakavasti tilivelvollisuutta koskevan vaatimuksen, joka on keskeinen asia demokraattisessa prosessissa.
Talousarvion valvontavaliokunnan esittelijänä tehtävänäni oli selvittää vastuuvapauden myöntämistä "muille toimielimille", joita on yhteensä seitsemän. Minulla ei ole mitään syytä kyseenalaistaa oikeusasiamiehen ja tietosuojavaltuutetun toimintaa. Neljää jäljellä olevista viidestä toimielimestä voidaan kritisoida, mutta ei niin vakavista seikoista, että olisi perusteltua kyseenalaistaa vastuuvapauden myöntäminen. Nämä neljä toimielintä ovat neuvosto, Euroopan yhteisöjen tuomioistuin, Euroopan tilintarkastustuomioistuin sekä Euroopan talous- ja sosiaalikomitea. Katson kuitenkin, että alueiden komitean tapauksessa tarvitaan lisäselvityksiä ennen kuin voimme tehdä päätöksen vastuuvapauden myöntämisestä.
Vuonna 2004 Euroopan talous- ja sosiaalikomitealla oli ongelmia, jotka koskivat säännönvastaisuuksia jäsenten matkakulukorvauksissa. Toivomme, että ongelma on nyt ratkaistu. Ongelmia on ollut myös Belliard I ja II -rakennusten kanssa, ja odotan näistä täyttä tilintekoa tilintarkastustuomioistuimen tulevassa kertomuksessa.
Neuvostossa puolestaan monet riskit liittyvät kuten tavallisesti niiden rakennushankkeiden hallintoon, joihin neuvosto osallistuu. Tässä yhteydessä haluan korostaa, kuinka edullista on vuokrata rakennuksia sen sijaan, että itse ryhdymme tällaisiin valtaviin hankkeisiin. Asiaa helpottaisi myös, jos neuvosto voisi selkeämmin määritellä hallinnolliset ja toiminnalliset menot.
Euroopan yhteisöjen tuomioistuimen sisäiset tarkastukset olivat kaikkea muuta kuin tyydyttäviä vuonna 2004. Sisäinen tarkastaja toimi myös tarkistusyksikön päällikkönä, mitä ei todellakaan voida hyväksyä. Sisäinen tarkastaja ei myöskään ole saattanut päätökseen yhtään nimityksensä jälkeen vuonna 2003 aloittamaansa selvitystä. Parlamentti odottaa energisiä toimenpiteitä ja voimakkaita parannuksia tällä alalla.
Euroopan yhteisöjen tuomioistuimen parhaillaan käynnissä oleva valtava rakennushanke voi vain aiheuttaa huolta. On siis hyvin tärkeää, että hankkeesta laaditaan talousarvion valvontavaliokunnalle kattava ja yksityiskohtainen edistymisraportti.
Sitä, että tuomioistuin ei tällä hetkellä vaadi tuomareiltaan taloudellisten etujen ilmoittamista, ei voida hyväksyä. Riippumatta siitä, onko tästä oikeudellisia vaatimuksia, tuomioistuimen on laadittava omat sitovat sääntönsä tällä alalla. Virka-autojen käytöstä parlamentti muistuttaa jälleen tuomioistuinta, että niitä ei pidä antaa yksityiseen käyttöön.
Mitä tulee tilintarkastustuomioistuimeen, se, että muutama suuri Luxemburgissa toimiva kirjanpitoyritys on määräävässä asemassa tuomioistuimen tilien tarkastamisessa on huolestuttavaa, vaikka parlamentti myöntääkin, että tuomioistuimen on vaikea välttää tätä tilannetta. Avoin, tasapuolinen ja kattava tarjouspyyntömenettely onkin hyvin tärkeä."@fi7
"Monsieur le Président, la légitimité politique de l’Union européenne est limitée et s’effrite. Ce manque de confiance à l’égard de l’UE est malheureusement mérité. L’UE ne fait pas preuve d’une détermination convaincante à l’heure de prendre des sanctions à l’encontre des irrégularités, des fraudes et des abus de pouvoir au sein de ses propres institutions. Dans la pratique, elle manifeste peu d’empressement pour demander des comptes. Son instinct la pousse à étouffer les choses. Les dénonciateurs perdent leur emploi au lieu de recevoir les éloges qu’ils méritent. Les tricheries et les scandales ne font l’objet d’aucune enquête et aucune procédure judiciaire n’est entamée lorsqu’ils font l’objet d’une enquête. La décharge est accordée en dépit du fait que nous ignorons si tout s’est déroulé correctement.
La Cour des comptes connaît des problèmes avec sa structure organisationnelle, qui doit être réformée. C’est un problème qui doit être pris à-bras-le-corps dans le cadre de l’évaluation en cours en vue de la réforme de l’organisation de la Cour, de préférence dans le sens de la proposition de réforme présentée par la Chambre des lords britannique.
Ici aussi, le Parlement doit demander à la Cour des comptes de ne pas autoriser l’utilisation de véhicules officiels à des fins privées.
Je voudrais à présent passer à notre mouton noir, le Comité des régions qui, parmi les «autres institutions» examinées, est celui qui a attiré le plus de critiques de la part de la Cour des comptes. En 2004, l’audit interne a été réalisé dans la pratique par un seul auditeur interne, qui plus est temporaire. Un auditeur interne dépendant d’un contrat de travail renouvelable en permanence doit éprouver bien des difficultés à garder son indépendance vis-à-vis de l’organisation concernée. Il est dès lors inexcusable que le Comité des régions n’ait pas eu, en 2004, un audit interne correct, malgré les violentes critiques du Parlement à cet égard concernant l’exercice 2003. Nous n’avons toujours pas reçu d’informations concernant le fait que l’auditeur interne employé jusqu’en mai 2004 n’ait pas été en mesure de produire des rapports d’audit.
Une enquête de l’OLAF sur le Comité des régions se poursuit actuellement concernant le remboursement des dépenses des membres, auxquelles un coefficient correcteur a été appliqué. Des paiements pour lesquels il n’existe aucune preuve sous-jacente de l’existence d’un droit ont été effectués. Il semble évident que ces faits auraient dû être mis au jour par le Comité des régions dès 2004 et que ces paiements auraient dû prendre fin. Malgré cela, les responsables du Comité affirment qu’il n’y a pas lieu de penser qu’il y a eu fraude. À cet égard, aucune information claire n’a été fournie concernant les mesures prises pour récupérer les paiements effectués à tort. Cette situation est exacerbée par le fait que ces paiements ont été versés à des personnes occupant des postes clés au sein de l’administration. Ces dernières années, le Comité des régions s’est en partie distingué par des irrégularités de différents types, montrant que le changement de mentalité promis au sein de l’organisation n’est pas intervenu. Il semble aujourd’hui que l’OLAF soit en mesure de produire son rapport final à la mi-mai. Il serait irresponsable d’accorder la décharge avant de connaître les résultats de cette enquête.
La réorganisation du Comité des régions s’est traduite dans plusieurs cas par la promotion de personnes impliquées dans des irrégularités soupçonnées, ce qui est également aberrant.
La Cour des comptes poursuit son enquête concernant les bâtiments Belliard I et II. Le projet Montoyer devrait lui aussi faire l’objet d’un audit. À ce jour, aucune explication n’a été donnée quant aux raisons qui ont conduit l’ancien responsable de l’infrastructure à se rétracter en tant qu’ordonnateur par sous-délégation pour l’exercice 2004. Il serait également bon de nous expliquer pourquoi, en ma qualité de rapporteur, je n’en ai pas été informé, ainsi que de nous préciser comment la date de l’acceptation théorique a été établie. Les dommages et intérêts réclamés à l’entreprise de construction auraient-ils dû être plus élevés? Qui plus est, l’auditeur interne du Comité des régions s’est vu refuser l’accès aux documents qu’il avait demandés à cet égard. Sur ce point également, il existe de bonnes raisons d’attendre le résultat de l’audit en cours de la Cour des comptes en la matière avant d’accorder la décharge.
Je voudrais également profiter de cette occasion pour informer le Parlement de la manière étrange dont le Comité des régions a été traité par la commission du contrôle budgétaire. J’ai reçu des informations en provenance de différentes sources indiquant qu’il y avait beaucoup plus de critiques à formuler vis-à-vis de la responsabilité financière du Comité des régions que celles à propos desquels la commission a fourni des informations. J’ai dès lors obtenu l’accord de la commission du contrôle budgétaire de pouvoir interroger les enquêteurs de l’OLAF et les auditeurs internes du Comité des régions pour 2004 à huis clos. La réunion a été programmée le mardi 21 mars 2006 dans la matinée. La commission du contrôle budgétaire s’est réunie la veille à 15 heures et a commencé par approuver l’ordre du jour, et une majorité des membres a brusquement demandé l’annulation de l’interrogatoire prévu le lendemain matin.
Une majorité des membres de la commission du contrôle budgétaire a donc refusé d’étudier des informations que je considérais, en tant que rapporteur, comme capitales en vue de la prise de position par rapport à la question de la décharge. Je n’ai pas pu découvrir pourquoi. Je maintiens que si l’on veut protéger les intérêts financiers de l’UE, la commission doit prendre en considération toutes les informations pertinentes en la matière. La majorité de la commission a refusé d’étudier les informations, puis a voté pour que nous proposions au Parlement l’octroi de la décharge dès à présent, malgré le fait que je persiste à dire, en tant que rapporteur, que nous devrions attendre les résultats des audits en cours menés par l’OLAF et la Cour des comptes.
Une majorité de ce Parlement semble vouloir dissimuler aux citoyens les vérités désagréables concernant l’Union européenne pour éviter que l’UE ne devienne encore plus impopulaire. C’est là une attitude profondément antidémocratique. Notre devoir est de découvrir la vérité et de demander des comptes au nom des citoyens, pas de leur cacher la vérité.
J’ai cru comprendre que les membres de la commission du contrôle budgétaire avaient maintenant eu l’occasion d’étudier des documents mettant en évidence diverses irrégularités. Si le Parlement accorde quand même la décharge, il sera impossible de plaider l’ignorance par la suite. Un parallèle pourrait être établi avec ce qui se passe concernant l’octroi de la décharge au président à la lumière de l’affaire des loyers de Strasbourg.
À cet égard, le Parlement conclut que de nouvelles informations sont apparues et doivent être examinées avant de prendre une décision sur la décharge. Cette affaire est le parfait pendant de la situation dans laquelle se trouve le Comité des régions. La seule différence est que la problématique de Strasbourg a trouvé un écho dans les journaux. Des articles doivent-ils paraître dans les journaux pour que les députés du Parlement européen réagissent? N’est-il pas évident que les députés doivent voter contre l’octroi de la décharge au Comité des régions tant que toutes les incertitudes n’ont pas été levées?
J’en appelle dès lors à tous les membres pour qu’ils réfléchissent sérieusement à la question sur laquelle ils voteront demain. Parce que toutes les incertitudes n’ont pas été levées, je vous demande de voter contre l’octroi de la décharge sur l’exécution du budget général de l’Union européenne pour l’exercice 2004 par le Comité des régions. En cas de vote sur le rapport, je vous demanderai de voter en faveur des amendements déposés par M. Staes et moi-même afin d’obtenir les informations à ce sujet. C’est ainsi que nous devons agir si nous prenons au sérieux les exigences en matière de responsabilité, une responsabilité qui est au cœur même du processus démocratique.
En tant que rapporteur de la commission du contrôle budgétaire, j’ai reçu pour mission de plancher sur la question de l’octroi de la décharge aux «autres institutions», au nombre de sept. Je ne vois aucune raison de mettre en cause le médiateur et le contrôleur de la protection des données. Quatre des cinq institutions restantes prêtent le flanc à la critique, mais dans une mesure insuffisante pour remettre en question l’octroi de la décharge. Il s’agit du Conseil, de la Cour de justice européenne, de la Cour des comptes et du Comité économique et social européen. Pour ce qui est du Comité des régions, par contre, j’estime que des enquêtes supplémentaires sont nécessaires avant de prendre une décision par rapport à la décharge.
Au cours de l’année 2004, le Comité économique et social européen a connu quelques problèmes portant sur des irrégularités liées au remboursement des frais de voyage de ses membres. Nous espérons que ce problème fait désormais partie du passé. Il y a également eu des problèmes avec les bâtiments Belliard I et II et j’attends un compte-rendu complet de ceux-ci dans le rapport à venir de la Cour des comptes.
Pour ce qui est du Conseil, la plupart des risques se situent, comme d’habitude, au niveau des activités administratives liées aux projets de construction dans lesquels le Conseil est impliqué. Je voudrais profiter de l’occasion pour souligner les avantages de la location de bâtiments au lieu d’entamer nous-mêmes des projets de construction aussi importants. Il serait par ailleurs utile que le Conseil nous fournisse des définitions plus claires des dépenses administratives et opérationnelles.
Les audits internes de la Cour de justice européenne étaient loin d’être satisfaisants en 2004. Son auditeur interne exerçait également la fonction de chef de l’unité de vérification chargée des contrôles ex ante, ce qui est tout simplement inacceptable. Il n’a par ailleurs bouclé aucune enquête depuis sa nomination en 2003. Le Parlement attend des mesures énergiques et de nettes améliorations dans ce domaine.
Les projets immobiliers de grande envergure en cours de la Cour de justice ne peuvent que susciter l’inquiétude. Il est dès lors important qu’un rapport d’activité complet et détaillé sur ce projet soit transmis à la commission du contrôle budgétaire.
Le fait que la Cour de justice n’impose pour l’heure aucune obligation aux juges de déclarer leurs intérêts financiers est inacceptable. Qu’il existe ou non des dispositions légales les y autorisant pour le moment, la Cour doit mettre en place ses propres dispositions contraignantes en la matière. S’agissant de l’utilisation des véhicules officiels, le Parlement demande une fois de plus à la Cour de ne pas autoriser leur usage à des fins privées.
En ce qui concerne la Cour des comptes, le fait qu’une poignée d’importants cabinets d’expertise comptable luxembourgeois occupent une position dominante dans le cadre de la vérification des comptes de la Cour est inquiétant, même si le Parlement reconnaît qu’il est difficile pour la Cour d’éviter pareille situation. Il est dès lors primordial de mettre en place une procédure d’appel d’offres transparente, équitable et compréhensible."@fr8
"Herr talman! Europeiska unionens politiska legitimitet är låg och sjunkande. Detta bristande förtroende är dessvärre välförtjänt. EU demonstrerar inte en övertygande beslutsamhet att slå ner på maktmissbruk, oegentligheter och bedrägerier i sina institutioner. Beredskapen att faktiskt utkräva ansvar är svag. Instinkten är att lägga locket på. ”Whistle-blowers” förlorar jobbet i stället för att få beröm. Skandaler och fusk blir inte utredda. Skandaler och fusk som
utredda går inte till åtal. Ansvarsfrihet beviljas, trots att vi inte vet om allt har gått rätt till.
Revisionsrätten har problem med sin organisationsstruktur som är i behov av förändring. Man måste ta itu med detta i den utvärdering som pågår för översyn av organisationen, gärna i enlighet med det förslag till reform som utarbetats av det brittiska överhuset.
Återigen bör parlamentet uppmana revisionsrätten att inte tillåta användningen av officiella bilar för privat bruk.
Så kommer jag då till vårt svarta får, nämligen Regionkommittén. Regionkommittén har flest anmärkningar från revisionsrätten av de granskade ”Övriga institutioner”. Internrevisionen sköttes under 2004 i praktiken av enbart en, dessutom tillfälligt anställd, internrevisor. En internrevisor som är beroende av ständigt förnyat anställningskontrakt måste ha mycket svårt att upprätthålla sitt oberoende från ledningen. Det är oförsvarligt att Regionkommittén alltså inte hade en fungerande internrevision under 2004, trots den skarpa kritik som parlamentet tidigare framfört beträffande 2003. Vi har fortfarande inte fått någon förklaring till att den internrevisor som verkade fram till i maj 2004 inte var i stånd att lägga fram några revisionsrapporter.
Det pågår vidare en OLAF-utredning av Regionkommittén avseende överföring av personalersättningar med tillämpning av en korrigeringskoefficient. Överföringar har beviljats utan att de grundats på belägg för att det förelåg rätt till sådana överföringar. Det framstår som uppenbart att detta borde ha upptäckts av Regionkommittén redan under 2004 och att dessa utbetalningar då borde ha stoppats. Trots detta uppger ledningen att det inte har varit fråga om några fall av bedrägerier. Inte heller i fråga om detta har det getts några tydliga besked om att åtgärder har vidtagits för att återkräva oriktiga överföringar. Läget förvärras av att dessa utbetalningar avsett personer som innehar nyckelpositioner inom administrationen. Olika slag av oegentligheter har varit något av Regionkommitténs signum under de senaste åren, vilket pekar på att den utlovade kulturförändringen inom organisationen inte har ägt rum. Som det ser ut nu kommer OLAF med sin slutrapport i mitten av maj. Det vore oansvarigt att bevilja ansvarsfrihet innan vi vet resultatet av denna utredning.
Regionkommitténs omorganisation har i flera fall inneburit att personer inblandade i misstänkta oegentligheter befordras, vilket också är regelvidrigt.
Revisionsrättens granskning av Belliard I och II-byggnaderna pågår fortfarande. Även Montoyerprojektet borde granskas. Hittills har ingen förklaring getts till varför den f.d. chefen för infrastrukturen verkar ha dragit tillbaka sin förklaring som vidaredelegerad utanordnare för budgetåret 2004. Vi måste också få klarhet i varför jag som föredragande inte har informerats om detta liksom om hur tidpunkten för det teoretiska mottagandet fastställdes. Kanske skulle det skadestånd som ålagts byggfirman ha varit högre? Dessutom förvägrades Regionkommitténs internrevisor tillgång till de handlingar som han hade begärt avseende detta. Det finns starka skäl att invänta även revisionsrättens pågående undersökning om detta innan vi beviljar ansvarsfrihet.
Jag vill också ta detta tillfälle i akt och informera kammaren om hur egendomlig hanteringen av Regionkommittén har varit i budgetkontrollutskottet. Jag hade på olika vägar fått information som pekade på att det fanns mycket mera att kritisera i Regionkommitténs ekonomiska fögderi än kommittén själv hade informerat om. Jag fick därför budgetkontrollutskottet med på att vi bakom lyckta dörrar skulle hålla en utfrågning med OLAF:s utredare och Regionkommitténs internrevisorer för 2004. Den utsattes till tisdag morgon den 21 mars 2006. När utskottet började sitt sammanträde kl 15 dagen före och som första punkt skulle godkänna dagordningen, fanns det plötsligt en majoritet som krävde att utfrågningen följande morgon skulle inställas.
En majoritet av budgetkontrollutskottets ledamöter vägrade alltså att ta del av information som jag som föredragande ansåg vara av vital betydelse för att ta ställning till frågan om ansvarsfrihet. Jag har inte fått veta varför. Jag hävdar att skyddet av EU:s ekonomiska intressen kräver att utskottet tar till sig all relevant information i sådana frågor. Utskottets majoritet vägrade att ta del av informationen och röstade sedan för att vi skulle föreslå parlamentet att bevilja ansvarsfrihet redan nu, trots att jag som föredragande hävdar att vi bör avvakta resultatet av pågående utredningar i OLAF och revisionsrätten.
Jag har förstått att ledamöterna i budgetkontrollutskottet nu har haft möjlighet att ta del av dokument som påvisar olika oegentligheter. Om parlamentet ändå beviljar ansvarsfrihet, kan man således inte efteråt säga att man inget visste. Jämför med vad som nu händer med ansvarsfrihet för talmannen när det gäller hyrorna i Strasbourg.
När det gäller det kommer parlamentet till slutsatsen att ny information har tillkommit som måste gås igenom innan beslut om ansvarsfrihet tas. Parallellen med Regionkommittén är perfekt. Enda skillnaden är att Strasbourgfrågan har kommit ut i medierna. Måste det krävas skriverier i tidningarna för att EU-parlamentariker skall reagera? Borde det inte vara självklart att ledamöterna beslutar att rösta nej till ett beviljande av ansvarsfrihet för Regionkommittén tills alla oklarheter har retts ut?
En majoritet i denna kammare tycks vilja dölja obehagliga sanningar om EU för medborgarna för att inte organisationen skall bli ännu mer impopulär. Detta är en djupt odemokratisk inställning. Vår uppgift är att ta fram sanningen och utkräva ansvar å medborgarnas vägnar, inte att dölja sanningen för dem.
Jag vädjar alltså till samtliga ledamöter att noga tänka över vad det är de röstar om i morgon. Eftersom vi inte har fått alla oklarheter utredda, uppmanar jag er att rösta nej till beviljandet av ansvarsfrihet för Regionkommitténs genomförande av EU:s allmänna budget för budgetåret 2004. Om det blir omröstning om betänkandet, uppmanar jag er att rösta ja till de ändringsförslag som jag har lagt fram tillsammans med Bart Staes för att få fram fakta i målet. Så måste vi göra om vi tar ansvarsutkrävandet på allvar. Att utkräva ansvar är kärnan i den demokratiska processen.
Jag har som föredragande i budgetkontrollutskottet haft att förbereda frågan om ansvarsfrihet för ”Övriga institutioner”, sammanlagt sju till antalet. Bland dessa har jag inte funnit anledning att sätta några frågetecken för ombudsmannen eller datatillsynsmannen. Mot fyra av de övriga fem kan det riktas kritik, men inte av så allvarlig karaktär att det finns skäl att ifrågasätta beviljandet av ansvarsfrihet. Det gäller rådet, domstolen, revisionsrätten och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Beträffande Regionkommittén finner jag däremot att det krävs ytterligare undersökningar innan vi kan ta beslut i frågan om att bevilja ansvarsfrihet.
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén hade under 2004 problem med oegentligheter avseende utbetalning av ledamöters resekostnadsersättningar. Vi hoppas nu att det är ett problem som tillhör det förgångna. Det har funnits problem med byggnaderna Belliard I och II. Jag förväntar mig en fullständig redogörelse i revisionsrättens kommande rapport.
Beträffande rådet ligger som vanligt mycket av riskerna i administrativa verksamheter i de byggnadsprojekt som rådet är inblandat i. Jag vill här framhålla fördelen med att hyra byggnader i stället för att själv driva sådana gigantiska byggnadsprojekt. För rådet vore det dessutom välkommet med en tydligare definition av vad som är administrativa utgifter och vad som är operativa utgifter.
Domstolens interna kontroll var under 2004 långt ifrån tillfredsställande. Dess internrevisor fungerade även som chef för verifieringsenheten som utför förhandskontroller, vilket helt enkelt är oacceptabelt. Internrevisorn har dessutom sedan han utnämndes 2003 inte slutfört någon av sina granskningar. På detta område förväntar sig parlamentet kraftfulla åtgärder och förbättringar.
Domstolens pågående våldsamt stora byggnadsprojekt kan inte annat än oroa. En noggrann och fullständig redogörelse till budgetkontrollutskottet för detta projekts fortskridande är därför en nödvändighet.
Att domstolen för närvarande inte kräver att domare skall redovisa sina ekonomiska intressen är inte acceptabelt. Domstolen måste, oavsett om det för närvarande finns något rättsligt krav eller ej, utarbeta sina egna bindande regler på området. Avseende användningen av officiella bilar uppmanar parlamentet återigen domstolen att inte tillåta användningen av dessa för privat bruk.
Revisionsrätten: Den dominerande ställning som innehas av några få stora revisionsbyråer i Luxemburg för granskning av revisionsrättens räkenskaper är oroande, samtidigt som parlamentet förstår att revisionsrätten har svårt att undvika detta. Ett öppet, rättvist och begripligt anbudsförfarande är därför av yttersta vikt."@hu11
"Signor Presidente, la legittimità politica dell’Unione europea è limitata e continua a diminuire. Questa mancanza di fiducia nell’Unione, purtroppo, è meritata. L’Unione non dimostra di voler seriamente porre fine alle irregolarità, alle frodi e agli abusi di potere nelle sue Istituzioni. Nella pratica, vi è scarsa volontà di esigere responsabilità democratica. Vi è una propensione a insabbiare le cose. Gli informatori, anziché essere lodati, perdono il posto. Non si indaga su imbrogli e scandali e se lo si fa non si avviano i relativi procedimenti giudiziari. Si concede il discarico anche se non si sa se tutto sia stato eseguito regolarmente.
La Corte dei conti ha problemi legati alla sua struttura organizzativa, che deve essere riformata. La questione dovrà essere affrontata nell’ambito della valutazione in corso intesa a preparare la riorganizzazione della Corte, preferibilmente in linea con la proposta formulata dalla Camera dei
britannica.
Ancora una volta, il Parlamento deve invitare la Corte dei conti a non permettere l’uso delle automobili ufficiali a fini privati.
Passo ora alla pecora nera, cioè il Comitato delle regioni, il quale, tra le “altre Istituzioni” esaminate, è stato oggetto del maggior numero di critiche da parte della Corte dei conti. Nel 2004 l’
interno in pratica è stato svolto da un solo revisore interno, tra l’altro temporaneo. Per un revisore interno che dipende da un contratto di assunzione rinnovabile deve essere molto difficile mantenere l’indipendenza dalla direzione dell’organizzazione. E’ inammissibile che in seno al Comitato delle regioni non sia stato svolto un adeguato
interno nel 2004, nonostante le energiche critiche formulate dal Parlamento per l’esercizio 2003. Non abbiamo ancora ricevuto alcuna spiegazione per il fatto che il revisore interno assunto fino a maggio 2004 non sia stato in grado di produrre alcuna relazione di
.
L’OLAF prosegue l’indagine sul Comitato delle regioni, relativa al rimborso delle spese ai suoi membri, al quale è stato applicato un coefficiente di correzione. Sono stati concessi pagamenti senza che vi fossero documenti comprovanti il diritto di riceverli. Sembra logico che il Comitato delle regioni se ne sarebbe dovuto accorgere durante il 2004 e avrebbe quindi dovuto porre fine a tali pagamenti. Ciononostante, i direttori del Comitato dichiarano di escludere che vi siano stati casi di frode. In questo contesto, non sono state fornite informazioni chiare nemmeno sulle misure adottate per chiedere la restituzione dei pagamenti illegittimi. La situazione è esacerbata dal fatto che tali pagamenti erano a favore di persone in posizioni chiave nell’amministrazione. Negli ultimi anni, il Comitato delle regioni è stato in parte caratterizzato da irregolarità di varia natura, il che dimostra che il promesso cambiamento di cultura all’interno dell’organizzazione non è avvenuto. Sembra ora che l’OLAF intenda presentare la sua relazione finale a metà maggio. Sarebbe irresponsabile concedere il discarico prima di conoscere i risultati dell’indagine.
La riorganizzazione del Comitato delle regioni ha fatto sì che in diversi casi le persone coinvolte in presunte irregolarità abbiano ottenuto una promozione, e anche questo è irregolare.
La Corte dei conti prosegue le sue indagini relative agli edifici
e
. Anche il progetto di ristrutturazione dell’edificio
deve essere esaminato. Finora non è stata fornita alcuna spiegazione del motivo per cui la persona precedentemente responsabile delle infrastrutture sembri aver ritirato la sua dichiarazione in funzione di ordinatore delegato per l’esercizio finanziario 2004. Chiediamo inoltre spiegazioni per il fatto che io, in veste di relatore, non ne sono stato informato e chiarimenti sul modo in cui è stata stabilita la data di approvazione teorica. Forse i danni richiesti dall’impresa edile sarebbero dovuti essere maggiori? Inoltre, il revisore interno del Comitato delle regioni si è visto negare l’accesso ai documenti che aveva richiesto al riguardo. Esistono fondati motivi per attendere anche l’esito delle indagini della Corte dei conti su questa questione, prima di concedere il discarico.
Vorrei cogliere l’occasione per informare l’Assemblea anche dello strano trattamento riservato al Comitato delle regioni dalla commissione per il controllo dei bilanci. Avevo ricevuto informazioni da diverse fonti, secondo le quali vi erano molti più aspetti critici in materia di responsabilità finanziaria del Comitato delle regioni rispetto a quelli sui quali il Comitato aveva fornito informazioni. Ho quindi ottenuto il consenso del Comitato delle regioni a svolgere un’audizione a porte chiuse con gli inquirenti dell’OLAF e i revisori interni del Comitato per il 2004. La riunione era fissata per la mattina di martedì 21 marzo 2006. La commissione per il controllo dei bilanci si è riunita alle 15 del giorno precedente e ha innanzi tutto approvato l’ordine del giorno, dopodiché la maggioranza ha improvvisamente richiesto l’annullamento dell’audizione prevista per la mattina seguente.
La maggioranza dei membri della commissione per il controllo dei bilanci si è poi rifiutata di studiare informazioni che io, in veste di relatore, consideravo di vitale importanza per adottare una posizione sul discarico. Non ho scoperto perché. A mio parere, per poter proteggere gli interessi finanziari dell’Unione, la commissione deve prendere atto di tutte le informazioni pertinenti. La maggioranza della commissione si è rifiutata di studiare le informazioni e ha quindi votato a favore della raccomandazione al Parlamento di concedere il discarico, nonostante il fatto che io, in veste di relatore, sia del parere che si debba attendere il risultato delle indagini in corso, condotte dall’OLAF e dalla Corte dei conti.
Mi risulta che i membri della commissione per il controllo dei bilanci abbiano ora avuto la possibilità di studiare documenti in cui sono segnalate varie irregolarità. Se il Parlamento intende comunque concedere il discarico, poi non sarà possibile addurre come scusa l’ignoranza. La situazione è paragonabile a quella della concessione del discarico al Presidente, alla luce degli affitti a Strasburgo.
Al riguardo, il Parlamento sta giungendo alla conclusione che sono emerse nuove informazioni, che devono essere esaminate prima di adottare una decisione sul discarico. Esiste un preciso parallelo con la situazione del Comitato delle regioni. L’unica differenza è che la questione di Strasburgo è arrivata ai
. Devono comparire articoli sui quotidiani perché vi sia una risposta da parte dei deputati al Parlamento europeo? Non dovrebbe essere ovvio per gli eurodeputati decidere di votare contro la concessione del discarico al Comitato delle regioni finché tutti i dubbi non saranno chiariti?
La maggioranza dell’Assemblea sembra voler nascondere ai cittadini le verità spiacevoli sull’Unione europea, per evitare che essa diventi ancora più impopolare. E’ un atteggiamento profondamente antidemocratico. Il nostro compito è dire la verità ed esigere responsabilità democratica in nome dei nostri cittadini, non nascondere loro la verità.
Invito quindi tutti gli onorevoli colleghi a valutare con attenzione il modo in cui voteranno domani. Poiché non tutti i dubbi sono stati chiariti, vi chiedo di votare contro la concessione del discarico per l’esecuzione del bilancio generale dell’Unione europea da parte del Comitato delle regioni per l’esercizio finanziario 2004. Se si svolgerà la votazione sulla relazione, vi invito ad approvare gli emendamenti presentati dall’onorevole Staes e da me, al fine di accertare i fatti in questione. Questo è ciò che dobbiamo fare se prendiamo sul serio la richiesta di responsabilità democratica, che è al centro dell’intero processo democratico.
In veste di relatore della commissione per il controllo dei bilanci, era mio compito esaminare la questione del discarico alle “altre Istituzioni”, sette in totale. Non ho individuato motivi per mettere in causa il Mediatore europeo e il Garante europeo della protezione dei dati. Quattro delle restanti cinque Istituzioni sono oggetto di critiche, ma di natura non così seria da fornire motivi per mettere in discussione la concessione del discarico. Si tratta del Consiglio, della Corte di giustizia europea, della Corte di conti e del Comitato economico e sociale. Per quanto riguarda il Comitato delle regioni, ritengo invece necessario condurre ulteriori accertamenti prima di prendere una decisione sul discarico.
Nel corso del 2004, il Comitato economico e sociale ha avuto problemi di irregolarità riguardanti il rimborso delle spese di viaggio dei suoi membri. Ci auguriamo che tale problema sia ora parte del passato. Vi sono stati problemi con gli edifici
e
e attendo un resoconto completo di tali problemi nella prossima relazione della Corte dei conti.
Per quanto riguarda il Consiglio, molti rischi si individuano, come sempre, nelle attività amministrative relative ai progetti immobiliari in cui il Consiglio è coinvolto. Vorrei cogliere l’occasione per sottolineare i vantaggi offerti dalla locazione degli edifici, maggiori rispetto a quelli che una partecipazione diretta a progetti immobiliari di enorme entità comporta. Sarebbe inoltre utile che il Consiglio prevedesse definizioni più precise per le spese amministrative e le spese operative.
Gli
interni della Corte di giustizia delle Comunità europee non sono stati affatto soddisfacenti nel 2004. Il revisore interno ha esercitato anche le funzioni di capo dell’unità di verifica
il che è semplicemente inaccettabile. Inoltre, il revisore interno non ha completato alcuna indagine in seguito alla sua nomina nel 2003. Il Parlamento si attende misure energiche e miglioramenti significativi in questo ambito.
Gli imponenti progetti immobiliari della Corte di giustizia europea attualmente in corso possono solo destare preoccupazione. E’ quindi essenziale che la commissione per il controllo dei bilanci prepari una relazione completa e dettagliata sullo stato di avanzamento di tale progetto.
Il fatto che la Corte attualmente non imponga ai giudici l’obbligo di dichiarare interessi finanziari è inaccettabile. A prescindere dall’esistenza o meno di un requisito giuridico in tal senso, la Corte deve elaborare le proprie disposizioni vincolanti in materia. Per quanto riguarda l’uso delle automobili ufficiali, il Parlamento invita ancora una volta la Corte a non permetterne l’uso a fini privati.
Riguardo alla Corte dei conti, il fatto che un numero ridotto di grandi imprese di revisione dei conti con sede a Lussemburgo si trovi in posizione dominante per quanto riguarda l’analisi dei conti della Corte è preoccupante, sebbene il Parlamento riconosca che per la Corte sia difficile evitare questa situazione. E’ quindi estremamente importante garantire una procedura d’appalto trasparente, equa e comprensibile."@it12
"Herr talman! Europeiska unionens politiska legitimitet är låg och sjunkande. Detta bristande förtroende är dessvärre välförtjänt. EU demonstrerar inte en övertygande beslutsamhet att slå ner på maktmissbruk, oegentligheter och bedrägerier i sina institutioner. Beredskapen att faktiskt utkräva ansvar är svag. Instinkten är att lägga locket på. ”Whistle-blowers” förlorar jobbet i stället för att få beröm. Skandaler och fusk blir inte utredda. Skandaler och fusk som
utredda går inte till åtal. Ansvarsfrihet beviljas, trots att vi inte vet om allt har gått rätt till.
Revisionsrätten har problem med sin organisationsstruktur som är i behov av förändring. Man måste ta itu med detta i den utvärdering som pågår för översyn av organisationen, gärna i enlighet med det förslag till reform som utarbetats av det brittiska överhuset.
Återigen bör parlamentet uppmana revisionsrätten att inte tillåta användningen av officiella bilar för privat bruk.
Så kommer jag då till vårt svarta får, nämligen Regionkommittén. Regionkommittén har flest anmärkningar från revisionsrätten av de granskade ”Övriga institutioner”. Internrevisionen sköttes under 2004 i praktiken av enbart en, dessutom tillfälligt anställd, internrevisor. En internrevisor som är beroende av ständigt förnyat anställningskontrakt måste ha mycket svårt att upprätthålla sitt oberoende från ledningen. Det är oförsvarligt att Regionkommittén alltså inte hade en fungerande internrevision under 2004, trots den skarpa kritik som parlamentet tidigare framfört beträffande 2003. Vi har fortfarande inte fått någon förklaring till att den internrevisor som verkade fram till i maj 2004 inte var i stånd att lägga fram några revisionsrapporter.
Det pågår vidare en OLAF-utredning av Regionkommittén avseende överföring av personalersättningar med tillämpning av en korrigeringskoefficient. Överföringar har beviljats utan att de grundats på belägg för att det förelåg rätt till sådana överföringar. Det framstår som uppenbart att detta borde ha upptäckts av Regionkommittén redan under 2004 och att dessa utbetalningar då borde ha stoppats. Trots detta uppger ledningen att det inte har varit fråga om några fall av bedrägerier. Inte heller i fråga om detta har det getts några tydliga besked om att åtgärder har vidtagits för att återkräva oriktiga överföringar. Läget förvärras av att dessa utbetalningar avsett personer som innehar nyckelpositioner inom administrationen. Olika slag av oegentligheter har varit något av Regionkommitténs signum under de senaste åren, vilket pekar på att den utlovade kulturförändringen inom organisationen inte har ägt rum. Som det ser ut nu kommer OLAF med sin slutrapport i mitten av maj. Det vore oansvarigt att bevilja ansvarsfrihet innan vi vet resultatet av denna utredning.
Regionkommitténs omorganisation har i flera fall inneburit att personer inblandade i misstänkta oegentligheter befordras, vilket också är regelvidrigt.
Revisionsrättens granskning av Belliard I och II-byggnaderna pågår fortfarande. Även Montoyerprojektet borde granskas. Hittills har ingen förklaring getts till varför den f.d. chefen för infrastrukturen verkar ha dragit tillbaka sin förklaring som vidaredelegerad utanordnare för budgetåret 2004. Vi måste också få klarhet i varför jag som föredragande inte har informerats om detta liksom om hur tidpunkten för det teoretiska mottagandet fastställdes. Kanske skulle det skadestånd som ålagts byggfirman ha varit högre? Dessutom förvägrades Regionkommitténs internrevisor tillgång till de handlingar som han hade begärt avseende detta. Det finns starka skäl att invänta även revisionsrättens pågående undersökning om detta innan vi beviljar ansvarsfrihet.
Jag vill också ta detta tillfälle i akt och informera kammaren om hur egendomlig hanteringen av Regionkommittén har varit i budgetkontrollutskottet. Jag hade på olika vägar fått information som pekade på att det fanns mycket mera att kritisera i Regionkommitténs ekonomiska fögderi än kommittén själv hade informerat om. Jag fick därför budgetkontrollutskottet med på att vi bakom lyckta dörrar skulle hålla en utfrågning med OLAF:s utredare och Regionkommitténs internrevisorer för 2004. Den utsattes till tisdag morgon den 21 mars 2006. När utskottet började sitt sammanträde kl 15 dagen före och som första punkt skulle godkänna dagordningen, fanns det plötsligt en majoritet som krävde att utfrågningen följande morgon skulle inställas.
En majoritet av budgetkontrollutskottets ledamöter vägrade alltså att ta del av information som jag som föredragande ansåg vara av vital betydelse för att ta ställning till frågan om ansvarsfrihet. Jag har inte fått veta varför. Jag hävdar att skyddet av EU:s ekonomiska intressen kräver att utskottet tar till sig all relevant information i sådana frågor. Utskottets majoritet vägrade att ta del av informationen och röstade sedan för att vi skulle föreslå parlamentet att bevilja ansvarsfrihet redan nu, trots att jag som föredragande hävdar att vi bör avvakta resultatet av pågående utredningar i OLAF och revisionsrätten.
Jag har förstått att ledamöterna i budgetkontrollutskottet nu har haft möjlighet att ta del av dokument som påvisar olika oegentligheter. Om parlamentet ändå beviljar ansvarsfrihet, kan man således inte efteråt säga att man inget visste. Jämför med vad som nu händer med ansvarsfrihet för talmannen när det gäller hyrorna i Strasbourg.
När det gäller det kommer parlamentet till slutsatsen att ny information har tillkommit som måste gås igenom innan beslut om ansvarsfrihet tas. Parallellen med Regionkommittén är perfekt. Enda skillnaden är att Strasbourgfrågan har kommit ut i medierna. Måste det krävas skriverier i tidningarna för att EU-parlamentariker skall reagera? Borde det inte vara självklart att ledamöterna beslutar att rösta nej till ett beviljande av ansvarsfrihet för Regionkommittén tills alla oklarheter har retts ut?
En majoritet i denna kammare tycks vilja dölja obehagliga sanningar om EU för medborgarna för att inte organisationen skall bli ännu mer impopulär. Detta är en djupt odemokratisk inställning. Vår uppgift är att ta fram sanningen och utkräva ansvar å medborgarnas vägnar, inte att dölja sanningen för dem.
Jag vädjar alltså till samtliga ledamöter att noga tänka över vad det är de röstar om i morgon. Eftersom vi inte har fått alla oklarheter utredda, uppmanar jag er att rösta nej till beviljandet av ansvarsfrihet för Regionkommitténs genomförande av EU:s allmänna budget för budgetåret 2004. Om det blir omröstning om betänkandet, uppmanar jag er att rösta ja till de ändringsförslag som jag har lagt fram tillsammans med Bart Staes för att få fram fakta i målet. Så måste vi göra om vi tar ansvarsutkrävandet på allvar. Att utkräva ansvar är kärnan i den demokratiska processen.
Jag har som föredragande i budgetkontrollutskottet haft att förbereda frågan om ansvarsfrihet för ”Övriga institutioner”, sammanlagt sju till antalet. Bland dessa har jag inte funnit anledning att sätta några frågetecken för ombudsmannen eller datatillsynsmannen. Mot fyra av de övriga fem kan det riktas kritik, men inte av så allvarlig karaktär att det finns skäl att ifrågasätta beviljandet av ansvarsfrihet. Det gäller rådet, domstolen, revisionsrätten och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Beträffande Regionkommittén finner jag däremot att det krävs ytterligare undersökningar innan vi kan ta beslut i frågan om att bevilja ansvarsfrihet.
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén hade under 2004 problem med oegentligheter avseende utbetalning av ledamöters resekostnadsersättningar. Vi hoppas nu att det är ett problem som tillhör det förgångna. Det har funnits problem med byggnaderna Belliard I och II. Jag förväntar mig en fullständig redogörelse i revisionsrättens kommande rapport.
Beträffande rådet ligger som vanligt mycket av riskerna i administrativa verksamheter i de byggnadsprojekt som rådet är inblandat i. Jag vill här framhålla fördelen med att hyra byggnader i stället för att själv driva sådana gigantiska byggnadsprojekt. För rådet vore det dessutom välkommet med en tydligare definition av vad som är administrativa utgifter och vad som är operativa utgifter.
Domstolens interna kontroll var under 2004 långt ifrån tillfredsställande. Dess internrevisor fungerade även som chef för verifieringsenheten som utför förhandskontroller, vilket helt enkelt är oacceptabelt. Internrevisorn har dessutom sedan han utnämndes 2003 inte slutfört någon av sina granskningar. På detta område förväntar sig parlamentet kraftfulla åtgärder och förbättringar.
Domstolens pågående våldsamt stora byggnadsprojekt kan inte annat än oroa. En noggrann och fullständig redogörelse till budgetkontrollutskottet för detta projekts fortskridande är därför en nödvändighet.
Att domstolen för närvarande inte kräver att domare skall redovisa sina ekonomiska intressen är inte acceptabelt. Domstolen måste, oavsett om det för närvarande finns något rättsligt krav eller ej, utarbeta sina egna bindande regler på området. Avseende användningen av officiella bilar uppmanar parlamentet återigen domstolen att inte tillåta användningen av dessa för privat bruk.
Revisionsrätten: Den dominerande ställning som innehas av några få stora revisionsbyråer i Luxemburg för granskning av revisionsrättens räkenskaper är oroande, samtidigt som parlamentet förstår att revisionsrätten har svårt att undvika detta. Ett öppet, rättvist och begripligt anbudsförfarande är därför av yttersta vikt."@lt14
"Herr talman! Europeiska unionens politiska legitimitet är låg och sjunkande. Detta bristande förtroende är dessvärre välförtjänt. EU demonstrerar inte en övertygande beslutsamhet att slå ner på maktmissbruk, oegentligheter och bedrägerier i sina institutioner. Beredskapen att faktiskt utkräva ansvar är svag. Instinkten är att lägga locket på. ”Whistle-blowers” förlorar jobbet i stället för att få beröm. Skandaler och fusk blir inte utredda. Skandaler och fusk som
utredda går inte till åtal. Ansvarsfrihet beviljas, trots att vi inte vet om allt har gått rätt till.
Revisionsrätten har problem med sin organisationsstruktur som är i behov av förändring. Man måste ta itu med detta i den utvärdering som pågår för översyn av organisationen, gärna i enlighet med det förslag till reform som utarbetats av det brittiska överhuset.
Återigen bör parlamentet uppmana revisionsrätten att inte tillåta användningen av officiella bilar för privat bruk.
Så kommer jag då till vårt svarta får, nämligen Regionkommittén. Regionkommittén har flest anmärkningar från revisionsrätten av de granskade ”Övriga institutioner”. Internrevisionen sköttes under 2004 i praktiken av enbart en, dessutom tillfälligt anställd, internrevisor. En internrevisor som är beroende av ständigt förnyat anställningskontrakt måste ha mycket svårt att upprätthålla sitt oberoende från ledningen. Det är oförsvarligt att Regionkommittén alltså inte hade en fungerande internrevision under 2004, trots den skarpa kritik som parlamentet tidigare framfört beträffande 2003. Vi har fortfarande inte fått någon förklaring till att den internrevisor som verkade fram till i maj 2004 inte var i stånd att lägga fram några revisionsrapporter.
Det pågår vidare en OLAF-utredning av Regionkommittén avseende överföring av personalersättningar med tillämpning av en korrigeringskoefficient. Överföringar har beviljats utan att de grundats på belägg för att det förelåg rätt till sådana överföringar. Det framstår som uppenbart att detta borde ha upptäckts av Regionkommittén redan under 2004 och att dessa utbetalningar då borde ha stoppats. Trots detta uppger ledningen att det inte har varit fråga om några fall av bedrägerier. Inte heller i fråga om detta har det getts några tydliga besked om att åtgärder har vidtagits för att återkräva oriktiga överföringar. Läget förvärras av att dessa utbetalningar avsett personer som innehar nyckelpositioner inom administrationen. Olika slag av oegentligheter har varit något av Regionkommitténs signum under de senaste åren, vilket pekar på att den utlovade kulturförändringen inom organisationen inte har ägt rum. Som det ser ut nu kommer OLAF med sin slutrapport i mitten av maj. Det vore oansvarigt att bevilja ansvarsfrihet innan vi vet resultatet av denna utredning.
Regionkommitténs omorganisation har i flera fall inneburit att personer inblandade i misstänkta oegentligheter befordras, vilket också är regelvidrigt.
Revisionsrättens granskning av Belliard I och II-byggnaderna pågår fortfarande. Även Montoyerprojektet borde granskas. Hittills har ingen förklaring getts till varför den f.d. chefen för infrastrukturen verkar ha dragit tillbaka sin förklaring som vidaredelegerad utanordnare för budgetåret 2004. Vi måste också få klarhet i varför jag som föredragande inte har informerats om detta liksom om hur tidpunkten för det teoretiska mottagandet fastställdes. Kanske skulle det skadestånd som ålagts byggfirman ha varit högre? Dessutom förvägrades Regionkommitténs internrevisor tillgång till de handlingar som han hade begärt avseende detta. Det finns starka skäl att invänta även revisionsrättens pågående undersökning om detta innan vi beviljar ansvarsfrihet.
Jag vill också ta detta tillfälle i akt och informera kammaren om hur egendomlig hanteringen av Regionkommittén har varit i budgetkontrollutskottet. Jag hade på olika vägar fått information som pekade på att det fanns mycket mera att kritisera i Regionkommitténs ekonomiska fögderi än kommittén själv hade informerat om. Jag fick därför budgetkontrollutskottet med på att vi bakom lyckta dörrar skulle hålla en utfrågning med OLAF:s utredare och Regionkommitténs internrevisorer för 2004. Den utsattes till tisdag morgon den 21 mars 2006. När utskottet började sitt sammanträde kl 15 dagen före och som första punkt skulle godkänna dagordningen, fanns det plötsligt en majoritet som krävde att utfrågningen följande morgon skulle inställas.
En majoritet av budgetkontrollutskottets ledamöter vägrade alltså att ta del av information som jag som föredragande ansåg vara av vital betydelse för att ta ställning till frågan om ansvarsfrihet. Jag har inte fått veta varför. Jag hävdar att skyddet av EU:s ekonomiska intressen kräver att utskottet tar till sig all relevant information i sådana frågor. Utskottets majoritet vägrade att ta del av informationen och röstade sedan för att vi skulle föreslå parlamentet att bevilja ansvarsfrihet redan nu, trots att jag som föredragande hävdar att vi bör avvakta resultatet av pågående utredningar i OLAF och revisionsrätten.
Jag har förstått att ledamöterna i budgetkontrollutskottet nu har haft möjlighet att ta del av dokument som påvisar olika oegentligheter. Om parlamentet ändå beviljar ansvarsfrihet, kan man således inte efteråt säga att man inget visste. Jämför med vad som nu händer med ansvarsfrihet för talmannen när det gäller hyrorna i Strasbourg.
När det gäller det kommer parlamentet till slutsatsen att ny information har tillkommit som måste gås igenom innan beslut om ansvarsfrihet tas. Parallellen med Regionkommittén är perfekt. Enda skillnaden är att Strasbourgfrågan har kommit ut i medierna. Måste det krävas skriverier i tidningarna för att EU-parlamentariker skall reagera? Borde det inte vara självklart att ledamöterna beslutar att rösta nej till ett beviljande av ansvarsfrihet för Regionkommittén tills alla oklarheter har retts ut?
En majoritet i denna kammare tycks vilja dölja obehagliga sanningar om EU för medborgarna för att inte organisationen skall bli ännu mer impopulär. Detta är en djupt odemokratisk inställning. Vår uppgift är att ta fram sanningen och utkräva ansvar å medborgarnas vägnar, inte att dölja sanningen för dem.
Jag vädjar alltså till samtliga ledamöter att noga tänka över vad det är de röstar om i morgon. Eftersom vi inte har fått alla oklarheter utredda, uppmanar jag er att rösta nej till beviljandet av ansvarsfrihet för Regionkommitténs genomförande av EU:s allmänna budget för budgetåret 2004. Om det blir omröstning om betänkandet, uppmanar jag er att rösta ja till de ändringsförslag som jag har lagt fram tillsammans med Bart Staes för att få fram fakta i målet. Så måste vi göra om vi tar ansvarsutkrävandet på allvar. Att utkräva ansvar är kärnan i den demokratiska processen.
Jag har som föredragande i budgetkontrollutskottet haft att förbereda frågan om ansvarsfrihet för ”Övriga institutioner”, sammanlagt sju till antalet. Bland dessa har jag inte funnit anledning att sätta några frågetecken för ombudsmannen eller datatillsynsmannen. Mot fyra av de övriga fem kan det riktas kritik, men inte av så allvarlig karaktär att det finns skäl att ifrågasätta beviljandet av ansvarsfrihet. Det gäller rådet, domstolen, revisionsrätten och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Beträffande Regionkommittén finner jag däremot att det krävs ytterligare undersökningar innan vi kan ta beslut i frågan om att bevilja ansvarsfrihet.
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén hade under 2004 problem med oegentligheter avseende utbetalning av ledamöters resekostnadsersättningar. Vi hoppas nu att det är ett problem som tillhör det förgångna. Det har funnits problem med byggnaderna Belliard I och II. Jag förväntar mig en fullständig redogörelse i revisionsrättens kommande rapport.
Beträffande rådet ligger som vanligt mycket av riskerna i administrativa verksamheter i de byggnadsprojekt som rådet är inblandat i. Jag vill här framhålla fördelen med att hyra byggnader i stället för att själv driva sådana gigantiska byggnadsprojekt. För rådet vore det dessutom välkommet med en tydligare definition av vad som är administrativa utgifter och vad som är operativa utgifter.
Domstolens interna kontroll var under 2004 långt ifrån tillfredsställande. Dess internrevisor fungerade även som chef för verifieringsenheten som utför förhandskontroller, vilket helt enkelt är oacceptabelt. Internrevisorn har dessutom sedan han utnämndes 2003 inte slutfört någon av sina granskningar. På detta område förväntar sig parlamentet kraftfulla åtgärder och förbättringar.
Domstolens pågående våldsamt stora byggnadsprojekt kan inte annat än oroa. En noggrann och fullständig redogörelse till budgetkontrollutskottet för detta projekts fortskridande är därför en nödvändighet.
Att domstolen för närvarande inte kräver att domare skall redovisa sina ekonomiska intressen är inte acceptabelt. Domstolen måste, oavsett om det för närvarande finns något rättsligt krav eller ej, utarbeta sina egna bindande regler på området. Avseende användningen av officiella bilar uppmanar parlamentet återigen domstolen att inte tillåta användningen av dessa för privat bruk.
Revisionsrätten: Den dominerande ställning som innehas av några få stora revisionsbyråer i Luxemburg för granskning av revisionsrättens räkenskaper är oroande, samtidigt som parlamentet förstår att revisionsrätten har svårt att undvika detta. Ett öppet, rättvist och begripligt anbudsförfarande är därför av yttersta vikt."@lv13
"Herr talman! Europeiska unionens politiska legitimitet är låg och sjunkande. Detta bristande förtroende är dessvärre välförtjänt. EU demonstrerar inte en övertygande beslutsamhet att slå ner på maktmissbruk, oegentligheter och bedrägerier i sina institutioner. Beredskapen att faktiskt utkräva ansvar är svag. Instinkten är att lägga locket på. ”Whistle-blowers” förlorar jobbet i stället för att få beröm. Skandaler och fusk blir inte utredda. Skandaler och fusk som
utredda går inte till åtal. Ansvarsfrihet beviljas, trots att vi inte vet om allt har gått rätt till.
Revisionsrätten har problem med sin organisationsstruktur som är i behov av förändring. Man måste ta itu med detta i den utvärdering som pågår för översyn av organisationen, gärna i enlighet med det förslag till reform som utarbetats av det brittiska överhuset.
Återigen bör parlamentet uppmana revisionsrätten att inte tillåta användningen av officiella bilar för privat bruk.
Så kommer jag då till vårt svarta får, nämligen Regionkommittén. Regionkommittén har flest anmärkningar från revisionsrätten av de granskade ”Övriga institutioner”. Internrevisionen sköttes under 2004 i praktiken av enbart en, dessutom tillfälligt anställd, internrevisor. En internrevisor som är beroende av ständigt förnyat anställningskontrakt måste ha mycket svårt att upprätthålla sitt oberoende från ledningen. Det är oförsvarligt att Regionkommittén alltså inte hade en fungerande internrevision under 2004, trots den skarpa kritik som parlamentet tidigare framfört beträffande 2003. Vi har fortfarande inte fått någon förklaring till att den internrevisor som verkade fram till i maj 2004 inte var i stånd att lägga fram några revisionsrapporter.
Det pågår vidare en OLAF-utredning av Regionkommittén avseende överföring av personalersättningar med tillämpning av en korrigeringskoefficient. Överföringar har beviljats utan att de grundats på belägg för att det förelåg rätt till sådana överföringar. Det framstår som uppenbart att detta borde ha upptäckts av Regionkommittén redan under 2004 och att dessa utbetalningar då borde ha stoppats. Trots detta uppger ledningen att det inte har varit fråga om några fall av bedrägerier. Inte heller i fråga om detta har det getts några tydliga besked om att åtgärder har vidtagits för att återkräva oriktiga överföringar. Läget förvärras av att dessa utbetalningar avsett personer som innehar nyckelpositioner inom administrationen. Olika slag av oegentligheter har varit något av Regionkommitténs signum under de senaste åren, vilket pekar på att den utlovade kulturförändringen inom organisationen inte har ägt rum. Som det ser ut nu kommer OLAF med sin slutrapport i mitten av maj. Det vore oansvarigt att bevilja ansvarsfrihet innan vi vet resultatet av denna utredning.
Regionkommitténs omorganisation har i flera fall inneburit att personer inblandade i misstänkta oegentligheter befordras, vilket också är regelvidrigt.
Revisionsrättens granskning av Belliard I och II-byggnaderna pågår fortfarande. Även Montoyerprojektet borde granskas. Hittills har ingen förklaring getts till varför den f.d. chefen för infrastrukturen verkar ha dragit tillbaka sin förklaring som vidaredelegerad utanordnare för budgetåret 2004. Vi måste också få klarhet i varför jag som föredragande inte har informerats om detta liksom om hur tidpunkten för det teoretiska mottagandet fastställdes. Kanske skulle det skadestånd som ålagts byggfirman ha varit högre? Dessutom förvägrades Regionkommitténs internrevisor tillgång till de handlingar som han hade begärt avseende detta. Det finns starka skäl att invänta även revisionsrättens pågående undersökning om detta innan vi beviljar ansvarsfrihet.
Jag vill också ta detta tillfälle i akt och informera kammaren om hur egendomlig hanteringen av Regionkommittén har varit i budgetkontrollutskottet. Jag hade på olika vägar fått information som pekade på att det fanns mycket mera att kritisera i Regionkommitténs ekonomiska fögderi än kommittén själv hade informerat om. Jag fick därför budgetkontrollutskottet med på att vi bakom lyckta dörrar skulle hålla en utfrågning med OLAF:s utredare och Regionkommitténs internrevisorer för 2004. Den utsattes till tisdag morgon den 21 mars 2006. När utskottet började sitt sammanträde kl 15 dagen före och som första punkt skulle godkänna dagordningen, fanns det plötsligt en majoritet som krävde att utfrågningen följande morgon skulle inställas.
En majoritet av budgetkontrollutskottets ledamöter vägrade alltså att ta del av information som jag som föredragande ansåg vara av vital betydelse för att ta ställning till frågan om ansvarsfrihet. Jag har inte fått veta varför. Jag hävdar att skyddet av EU:s ekonomiska intressen kräver att utskottet tar till sig all relevant information i sådana frågor. Utskottets majoritet vägrade att ta del av informationen och röstade sedan för att vi skulle föreslå parlamentet att bevilja ansvarsfrihet redan nu, trots att jag som föredragande hävdar att vi bör avvakta resultatet av pågående utredningar i OLAF och revisionsrätten.
Jag har förstått att ledamöterna i budgetkontrollutskottet nu har haft möjlighet att ta del av dokument som påvisar olika oegentligheter. Om parlamentet ändå beviljar ansvarsfrihet, kan man således inte efteråt säga att man inget visste. Jämför med vad som nu händer med ansvarsfrihet för talmannen när det gäller hyrorna i Strasbourg.
När det gäller det kommer parlamentet till slutsatsen att ny information har tillkommit som måste gås igenom innan beslut om ansvarsfrihet tas. Parallellen med Regionkommittén är perfekt. Enda skillnaden är att Strasbourgfrågan har kommit ut i medierna. Måste det krävas skriverier i tidningarna för att EU-parlamentariker skall reagera? Borde det inte vara självklart att ledamöterna beslutar att rösta nej till ett beviljande av ansvarsfrihet för Regionkommittén tills alla oklarheter har retts ut?
En majoritet i denna kammare tycks vilja dölja obehagliga sanningar om EU för medborgarna för att inte organisationen skall bli ännu mer impopulär. Detta är en djupt odemokratisk inställning. Vår uppgift är att ta fram sanningen och utkräva ansvar å medborgarnas vägnar, inte att dölja sanningen för dem.
Jag vädjar alltså till samtliga ledamöter att noga tänka över vad det är de röstar om i morgon. Eftersom vi inte har fått alla oklarheter utredda, uppmanar jag er att rösta nej till beviljandet av ansvarsfrihet för Regionkommitténs genomförande av EU:s allmänna budget för budgetåret 2004. Om det blir omröstning om betänkandet, uppmanar jag er att rösta ja till de ändringsförslag som jag har lagt fram tillsammans med Bart Staes för att få fram fakta i målet. Så måste vi göra om vi tar ansvarsutkrävandet på allvar. Att utkräva ansvar är kärnan i den demokratiska processen.
Jag har som föredragande i budgetkontrollutskottet haft att förbereda frågan om ansvarsfrihet för ”Övriga institutioner”, sammanlagt sju till antalet. Bland dessa har jag inte funnit anledning att sätta några frågetecken för ombudsmannen eller datatillsynsmannen. Mot fyra av de övriga fem kan det riktas kritik, men inte av så allvarlig karaktär att det finns skäl att ifrågasätta beviljandet av ansvarsfrihet. Det gäller rådet, domstolen, revisionsrätten och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Beträffande Regionkommittén finner jag däremot att det krävs ytterligare undersökningar innan vi kan ta beslut i frågan om att bevilja ansvarsfrihet.
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén hade under 2004 problem med oegentligheter avseende utbetalning av ledamöters resekostnadsersättningar. Vi hoppas nu att det är ett problem som tillhör det förgångna. Det har funnits problem med byggnaderna Belliard I och II. Jag förväntar mig en fullständig redogörelse i revisionsrättens kommande rapport.
Beträffande rådet ligger som vanligt mycket av riskerna i administrativa verksamheter i de byggnadsprojekt som rådet är inblandat i. Jag vill här framhålla fördelen med att hyra byggnader i stället för att själv driva sådana gigantiska byggnadsprojekt. För rådet vore det dessutom välkommet med en tydligare definition av vad som är administrativa utgifter och vad som är operativa utgifter.
Domstolens interna kontroll var under 2004 långt ifrån tillfredsställande. Dess internrevisor fungerade även som chef för verifieringsenheten som utför förhandskontroller, vilket helt enkelt är oacceptabelt. Internrevisorn har dessutom sedan han utnämndes 2003 inte slutfört någon av sina granskningar. På detta område förväntar sig parlamentet kraftfulla åtgärder och förbättringar.
Domstolens pågående våldsamt stora byggnadsprojekt kan inte annat än oroa. En noggrann och fullständig redogörelse till budgetkontrollutskottet för detta projekts fortskridande är därför en nödvändighet.
Att domstolen för närvarande inte kräver att domare skall redovisa sina ekonomiska intressen är inte acceptabelt. Domstolen måste, oavsett om det för närvarande finns något rättsligt krav eller ej, utarbeta sina egna bindande regler på området. Avseende användningen av officiella bilar uppmanar parlamentet återigen domstolen att inte tillåta användningen av dessa för privat bruk.
Revisionsrätten: Den dominerande ställning som innehas av några få stora revisionsbyråer i Luxemburg för granskning av revisionsrättens räkenskaper är oroande, samtidigt som parlamentet förstår att revisionsrätten har svårt att undvika detta. Ett öppet, rättvist och begripligt anbudsförfarande är därför av yttersta vikt."@mt15
"Mijnheer de Voorzitter de politieke legitimiteit van de Europese Unie is beperkt en neemt verder af. Het gebrek aan vertrouwen in de EU is helaas verdiend. De EU treedt niet overtuigend op tegen onregelmatigheden, fraude en machtsmisbruik in haar instellingen. In de praktijk is er weinig bereidheid om verantwoording en rekenschap te vragen. Er is sprake van een natuurlijke neiging om zaken toe te dekken. Klokkenluiders verliezen hun baan in plaats van te worden geprezen. Bedrog en schandalen worden niet onderzocht, en áls dat al gebeurt worden er geen wettelijke stappen ondernomen. Er wordt kwijting verleend ondanks het feit dat we niet weten of alle procedures wel correct zijn verlopen.
De Europese Rekenkamer heeft problemen met zijn organisatiestructuur. Deze is aan hervorming toe. Dit is iets wat dient te worden aangepakt in de lopende evaluatie, die voorafgaat aan de herziening van de organisatie van de Rekenkamer, bij voorkeur in overeenstemming met het voorstel tot hervorming door het Britse Hogerhuis.
Nogmaals, het Parlement dient ook de Europese Rekenkamer op te roepen het gebruik van dienstwagens te verbieden voor privé-doeleinden..
Nu over ons zwarte schaap, namelijk het Comité van de regio’s dat, van de ‘overige instellingen’ die zijn onderzocht, de meeste kritiek heeft gekregen van Rekenkamer. In 2004 werd de interne controle in de praktijk uitgevoerd door één enkele interne controleur, die bovendien voor een bepaalde tijd was aangesteld. Voor een interne controleur die steeds moet zien of zijn contract weer wordt verlengd, moet het lastig zijn om zijn of haar onafhankelijkheid te bewaren tegenover de administratie van de bewuste instelling. Het is niet verdedigbaar dat het Comité van de regio’s in 2004 geen behoorlijke interne controle heeft uitgevoerd, ondanks de stevige kritiek die het Parlement op deze instelling heeft geleverd met betrekking tot het jaar 2003. We hebben nog steeds geen verklaring ontvangen voor het feit dat de interne controleur die tot mei 2004 in dienst was, niet in staat was om controleverslagen op te stellen.
Er loopt nog steeds een onderzoek van OLAF naar het Comité van de regio’s in verband met de onkostenvergoeding aan de leden, waarbij een correctiecoëfficiënt werd toegepast. Er waren betalingen gedaan zonder dat bewijzen waren overlegd waaruit bleek dat men recht had op die betalingen. Het is duidelijk dat men dit op zijn laatst in de loop van 2004 had moeten ontdekken in het Comité van de regio’s en deze betalingen hadden moeten stopzetten. Desondanks verklaart de administratie van het Comité dat er zich geen enkel geval van fraude heeft voorgedaan. Er is geen duidelijke informatie verstrekt over deze zaak en al evenmin zijn er maatregelen genomen tot terugvordering van onterechte betalingen. De situatie is verergerd door het feit dat deze betalingen zijn gedaan aan mensen op sleutelposten binnen de organisatie. Onregelmatigheden van uiteenlopende aard hebben het Comité van de regio’s deels ook in de afgelopen jaren gekenmerkt, waaruit blijkt dat de beloofde cultuuromslag binnen de organisatie niet heeft plaatsgevonden. Zoals het er nu naar uitziet zal OLAF medio mei zijn eindverslag presenteren. Het zou onverantwoord zijn om kwijting te verlenen voordat we de uitkomsten kennen van dit onderzoek.
De reorganisatie van het Comité van de regio’s heeft er in een aantal gevallen toe geleid dat mensen die werden verdacht van onregelmatigheden, zijn bevorderd, en ook dat is tegen de regels.
De Rekenkamer zet haar onderzoek voort naar de gebouwen Belliard I en II. Ook het Montoyer-project dient te worden onderzocht. Tot op heden is niet uitgelegd waarom degene die vroeger verantwoordelijk was voor de infrastructuur, zijn verklaring lijkt te hebben ingetrokken als subdelegatie verkrijgende ordonnateur voor het begrotingsjaar 2004. Ook dient te worden uitgelegd waarom ik als rapporteur hiervan niet op de hoogte ben gesteld. En er moet worden uitgelegd hoe de datum van theoretische acceptatie is vastgesteld. Hadden de schadeclaims die bij de aannemer zijn ingediend wellicht hoger moeten zijn? Bovendien is de interne controleur van het Comité van de regio’s de toegang geweigerd tot de documenten die hij had opgevraagd in dit verband. Er zijn zwaarwegende redenen om, voordat wij kwijting verlenen, eveneens de uitkomst af te wachten van het lopende onderzoek dat de Europese Rekenkamer heeft ingesteld naar deze zaak.
Ik wil eveneens van deze gelegenheid gebruikmaken om het Parlement op de hoogte te stellen van de merkwaardige wijze waarop het Comité van de regio’s is behandeld door de Commissie begrotingscontrole. Uit verschillende bronnen vernam ik dat er nog veel meer zaken zouden zijn in het financieel beheer van het Comité van de regio’s die de toets der kritiek niet konden doorstaan, zonder dat het Comité ons daarover informatie had verstrekt. Daarom kreeg ik toestemming van de Commissie begrotingscontrole voor een verhoor achter gesloten deuren van de onderzoekers van OLAF en van de interne controleurs van het Comité van de regio’s voor het jaar 2004. De bijeenkomst stond op de agenda voor dinsdag 21 maart 2006. De Commissie begrotingscontrole kwam een dag eerder om drie uur ’s middags bijeen en begon met het goedkeuren van de agenda. Vervolgens eiste een meerderheid plotseling dat de ondervraging zou worden afgelast die voor de volgende ochtend was gepland.
Een meerderheid van de leden van de Commissie begrotingscontrole weigerde de informatie te bestuderen die ik als rapporteur van vitaal belang achtte voor het innemen van een standpunt over de kwijting. Ik kwam niet te weten waarom. Ik houd vol dat de commissie alle relevante informatie dient te verwerken over dergelijke aangelegenheden, wil zij de financiële belangen van de Europese Unie beschermen. De meerderheid van de commissie weigerde de informatie te bestuderen en stemde vervolgens voor het voorstel om aan het Parlement voor te stellen onmiddellijk kwijting te verlenen. Dit ondanks het feit dat ik als rapporteur volhoud dat we de uitkomst van de lopende onderzoeken door OLAF en de Europese Rekenkamer moeten afwachten.
Ik begrijp dat de leden van de Commissie begrotingscontrole inmiddels de gelegenheid hebben gehad om de documenten te bestuderen die duiden op verschillende onregelmatigheden. Als het Parlement hierna nog steeds kwijting verleent, dan kan het later niet zijn handen in onschuld wassen. Er kan een vergelijking worden getrokken met wat er op dit moment gebeurt met betrekking tot het verlenen van kwijting aan de Voorzitter in het licht van het schandaal rond de huren in Straatsburg.
Het Parlement komt tot de conclusie dat er over dit onderwerp nieuwe informatie boven tafel is gekomen die dient te worden bestudeerd, voordat er een beslissing over het verlenen van kwijting wordt genomen. Er is sprake van een exacte parallel met de situatie van het Comité van de regio’s. Het enige verschil is dat de kwestie-Straatsburg in de media is gekomen. Moeten er berichten in de krant verschijnen voordat de leden van het Europees Parlement reageren? Dient het niet zonneklaar te zijn dat de afgevaardigden zullen besluiten tegen het verlenen van kwijting aan het Comité van de regio’s te stemmen zolang niet alle onduidelijkheden zijn opgehelderd?
Een meerderheid van dit Parlement lijkt onwelgevallige waarheden over de Europese Unie te willen verbergen voor haar burgers, om te voorkomen dat de EU nog meer inboet aan populariteit. Dit is een uiterst ondemocratische houding. Het is onze taak om de waarheid aan het licht te brengen en te eisen dat er verantwoording wordt afgelegd ten bate van onze burgers, en niet om de waarheid voor hen te verbergen.
Daarom doe ik een beroep op alle afgevaardigden om zorgvuldig te overwegen hoe zij morgen stemmen. Daar nog niet alle onduidelijkheden zijn opgehelderd, doe ik een beroep op u om tegen het verlenen van kwijting te stemmen voor de uitvoering van de algemene begroting van de Europese Gemeenschappen voor het begrotingsjaar 2004 door het Comité van de regio’s. Indien er een stemming komt over dit verslag, dan verzoek ik u om te stemmen voor de amendementen die de heer Staes en ikzelf hebben ingediend en die tot doel hebben om de feiten over deze zaak boven water te krijgen. Dat staat ons te doen als wij de roep om het afleggen van verantwoording serieus nemen, iets wat tot de kern van het democratisch proces behoort.
Als rapporteur van de Commissie begrotingscontrole was het mijn taak om te werken aan het vraagstuk van het verlenen van kwijting aan ‘Overige instellingen’, waarvan er in totaal zeven zijn. Ik vond geen reden tot twijfel met betrekking tot de Europese Ombudsman en de Europees toezichthouder voor de gegevensbescherming. Vier van de resterende vijf instellingen zijn vatbaar voor kritiek, maar niet zo ernstig dat er reden is om het verlenen van kwijting in twijfel te trekken. Dat geldt voor de Raad, het Europese Hof van Justitie, de Europese Rekenkamer en het Europees Economisch en Sociaal Comité. Wat het Comité van de regio’s betreft constateer ik echter dat nader onderzoek is vereist voordat we kunnen beslissen over het verlenen van kwijting.
In de loop van 2004 had het Europees Economisch en Sociaal Comité problemen met betrekking tot onregelmatigheden bij de reiskostenvergoeding aan leden. We hopen dat dit probleem inmiddels is opgelost. Voorts zijn er problemen geweest met betrekking tot de gebouwen Belliard I en II. Ik verwacht hierover een volledige verantwoording in het aangekondigde verslag van de Europese Rekenkamer.
Wat de Raad betreft houden - zoals gebruikelijk - veel van de risico’s verband met de administratieve activiteiten omtrent de bouwprojecten waarbij de Raad betrokken is. Ik wil deze gelegenheid aangrijpen om te onderstrepen dat het veel voordelen heeft om gebouwen te huren in plaats van zelf zulke enorme bouwprojecten ter hand te nemen. Het zou ook schelen als de Raad helderdere definities zou opstellen van administratieve, respectievelijk operationele uitgaven.
De interne controles van het Europees Hof van Justitie waren verre van bevredigend in het jaar 2004. De interne controleur van het Hof fungeerde eveneens als hoofd van de ex-ante controle-eenheid, wat domweg onaanvaardbaar is. Voorts heeft de interne controleur geen enkel onderzoek afgerond sinds zijn benoeming in 2003. Het Parlement verwacht krachtige maatregelen en sterke verbeteringen op dit terrein.
De enorme bouwprojecten van het Europees Hof van Justitie die op dit moment worden ontwikkeld, baren ons ernstige zorgen. Daarom is het van groot belang dat er een volledig en gedetailleerd verslag wordt uitgebracht aan de Commissie begrotingscontrole.
Het is onaanvaardbaar dat het Hof op dit moment niet van de rechters eist om melding te maken van hun financiële belangen. Het Hof dient zijn eigen bindende regels hiervoor op te stellen, of het daartoe nu wettelijk verplicht is of niet. Verder verzoekt het Parlement het Hof om het gebruik van dienstauto’s voor privé-doeleinden te verbieden.
Wat betreft de Europese Rekenkamer is het verontrustend dat een handvol grote, in Luxemburg gevestigde accountantskantoren een dominante positie hebben bij de controle van de boeken van de Rekenkamer, al erkent het Parlement dat de Rekenkamer deze situatie maar moeilijk kan vermijden. Daarom is het van het grootste belang dat er een open, eerlijke en begrijpelijke aanbestedingsprocedure komt."@nl3
"Herr talman! Europeiska unionens politiska legitimitet är låg och sjunkande. Detta bristande förtroende är dessvärre välförtjänt. EU demonstrerar inte en övertygande beslutsamhet att slå ner på maktmissbruk, oegentligheter och bedrägerier i sina institutioner. Beredskapen att faktiskt utkräva ansvar är svag. Instinkten är att lägga locket på. ”Whistle-blowers” förlorar jobbet i stället för att få beröm. Skandaler och fusk blir inte utredda. Skandaler och fusk som
utredda går inte till åtal. Ansvarsfrihet beviljas, trots att vi inte vet om allt har gått rätt till.
Revisionsrätten har problem med sin organisationsstruktur som är i behov av förändring. Man måste ta itu med detta i den utvärdering som pågår för översyn av organisationen, gärna i enlighet med det förslag till reform som utarbetats av det brittiska överhuset.
Återigen bör parlamentet uppmana revisionsrätten att inte tillåta användningen av officiella bilar för privat bruk.
Så kommer jag då till vårt svarta får, nämligen Regionkommittén. Regionkommittén har flest anmärkningar från revisionsrätten av de granskade ”Övriga institutioner”. Internrevisionen sköttes under 2004 i praktiken av enbart en, dessutom tillfälligt anställd, internrevisor. En internrevisor som är beroende av ständigt förnyat anställningskontrakt måste ha mycket svårt att upprätthålla sitt oberoende från ledningen. Det är oförsvarligt att Regionkommittén alltså inte hade en fungerande internrevision under 2004, trots den skarpa kritik som parlamentet tidigare framfört beträffande 2003. Vi har fortfarande inte fått någon förklaring till att den internrevisor som verkade fram till i maj 2004 inte var i stånd att lägga fram några revisionsrapporter.
Det pågår vidare en OLAF-utredning av Regionkommittén avseende överföring av personalersättningar med tillämpning av en korrigeringskoefficient. Överföringar har beviljats utan att de grundats på belägg för att det förelåg rätt till sådana överföringar. Det framstår som uppenbart att detta borde ha upptäckts av Regionkommittén redan under 2004 och att dessa utbetalningar då borde ha stoppats. Trots detta uppger ledningen att det inte har varit fråga om några fall av bedrägerier. Inte heller i fråga om detta har det getts några tydliga besked om att åtgärder har vidtagits för att återkräva oriktiga överföringar. Läget förvärras av att dessa utbetalningar avsett personer som innehar nyckelpositioner inom administrationen. Olika slag av oegentligheter har varit något av Regionkommitténs signum under de senaste åren, vilket pekar på att den utlovade kulturförändringen inom organisationen inte har ägt rum. Som det ser ut nu kommer OLAF med sin slutrapport i mitten av maj. Det vore oansvarigt att bevilja ansvarsfrihet innan vi vet resultatet av denna utredning.
Regionkommitténs omorganisation har i flera fall inneburit att personer inblandade i misstänkta oegentligheter befordras, vilket också är regelvidrigt.
Revisionsrättens granskning av Belliard I och II-byggnaderna pågår fortfarande. Även Montoyerprojektet borde granskas. Hittills har ingen förklaring getts till varför den f.d. chefen för infrastrukturen verkar ha dragit tillbaka sin förklaring som vidaredelegerad utanordnare för budgetåret 2004. Vi måste också få klarhet i varför jag som föredragande inte har informerats om detta liksom om hur tidpunkten för det teoretiska mottagandet fastställdes. Kanske skulle det skadestånd som ålagts byggfirman ha varit högre? Dessutom förvägrades Regionkommitténs internrevisor tillgång till de handlingar som han hade begärt avseende detta. Det finns starka skäl att invänta även revisionsrättens pågående undersökning om detta innan vi beviljar ansvarsfrihet.
Jag vill också ta detta tillfälle i akt och informera kammaren om hur egendomlig hanteringen av Regionkommittén har varit i budgetkontrollutskottet. Jag hade på olika vägar fått information som pekade på att det fanns mycket mera att kritisera i Regionkommitténs ekonomiska fögderi än kommittén själv hade informerat om. Jag fick därför budgetkontrollutskottet med på att vi bakom lyckta dörrar skulle hålla en utfrågning med OLAF:s utredare och Regionkommitténs internrevisorer för 2004. Den utsattes till tisdag morgon den 21 mars 2006. När utskottet började sitt sammanträde kl 15 dagen före och som första punkt skulle godkänna dagordningen, fanns det plötsligt en majoritet som krävde att utfrågningen följande morgon skulle inställas.
En majoritet av budgetkontrollutskottets ledamöter vägrade alltså att ta del av information som jag som föredragande ansåg vara av vital betydelse för att ta ställning till frågan om ansvarsfrihet. Jag har inte fått veta varför. Jag hävdar att skyddet av EU:s ekonomiska intressen kräver att utskottet tar till sig all relevant information i sådana frågor. Utskottets majoritet vägrade att ta del av informationen och röstade sedan för att vi skulle föreslå parlamentet att bevilja ansvarsfrihet redan nu, trots att jag som föredragande hävdar att vi bör avvakta resultatet av pågående utredningar i OLAF och revisionsrätten.
Jag har förstått att ledamöterna i budgetkontrollutskottet nu har haft möjlighet att ta del av dokument som påvisar olika oegentligheter. Om parlamentet ändå beviljar ansvarsfrihet, kan man således inte efteråt säga att man inget visste. Jämför med vad som nu händer med ansvarsfrihet för talmannen när det gäller hyrorna i Strasbourg.
När det gäller det kommer parlamentet till slutsatsen att ny information har tillkommit som måste gås igenom innan beslut om ansvarsfrihet tas. Parallellen med Regionkommittén är perfekt. Enda skillnaden är att Strasbourgfrågan har kommit ut i medierna. Måste det krävas skriverier i tidningarna för att EU-parlamentariker skall reagera? Borde det inte vara självklart att ledamöterna beslutar att rösta nej till ett beviljande av ansvarsfrihet för Regionkommittén tills alla oklarheter har retts ut?
En majoritet i denna kammare tycks vilja dölja obehagliga sanningar om EU för medborgarna för att inte organisationen skall bli ännu mer impopulär. Detta är en djupt odemokratisk inställning. Vår uppgift är att ta fram sanningen och utkräva ansvar å medborgarnas vägnar, inte att dölja sanningen för dem.
Jag vädjar alltså till samtliga ledamöter att noga tänka över vad det är de röstar om i morgon. Eftersom vi inte har fått alla oklarheter utredda, uppmanar jag er att rösta nej till beviljandet av ansvarsfrihet för Regionkommitténs genomförande av EU:s allmänna budget för budgetåret 2004. Om det blir omröstning om betänkandet, uppmanar jag er att rösta ja till de ändringsförslag som jag har lagt fram tillsammans med Bart Staes för att få fram fakta i målet. Så måste vi göra om vi tar ansvarsutkrävandet på allvar. Att utkräva ansvar är kärnan i den demokratiska processen.
Jag har som föredragande i budgetkontrollutskottet haft att förbereda frågan om ansvarsfrihet för ”Övriga institutioner”, sammanlagt sju till antalet. Bland dessa har jag inte funnit anledning att sätta några frågetecken för ombudsmannen eller datatillsynsmannen. Mot fyra av de övriga fem kan det riktas kritik, men inte av så allvarlig karaktär att det finns skäl att ifrågasätta beviljandet av ansvarsfrihet. Det gäller rådet, domstolen, revisionsrätten och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Beträffande Regionkommittén finner jag däremot att det krävs ytterligare undersökningar innan vi kan ta beslut i frågan om att bevilja ansvarsfrihet.
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén hade under 2004 problem med oegentligheter avseende utbetalning av ledamöters resekostnadsersättningar. Vi hoppas nu att det är ett problem som tillhör det förgångna. Det har funnits problem med byggnaderna Belliard I och II. Jag förväntar mig en fullständig redogörelse i revisionsrättens kommande rapport.
Beträffande rådet ligger som vanligt mycket av riskerna i administrativa verksamheter i de byggnadsprojekt som rådet är inblandat i. Jag vill här framhålla fördelen med att hyra byggnader i stället för att själv driva sådana gigantiska byggnadsprojekt. För rådet vore det dessutom välkommet med en tydligare definition av vad som är administrativa utgifter och vad som är operativa utgifter.
Domstolens interna kontroll var under 2004 långt ifrån tillfredsställande. Dess internrevisor fungerade även som chef för verifieringsenheten som utför förhandskontroller, vilket helt enkelt är oacceptabelt. Internrevisorn har dessutom sedan han utnämndes 2003 inte slutfört någon av sina granskningar. På detta område förväntar sig parlamentet kraftfulla åtgärder och förbättringar.
Domstolens pågående våldsamt stora byggnadsprojekt kan inte annat än oroa. En noggrann och fullständig redogörelse till budgetkontrollutskottet för detta projekts fortskridande är därför en nödvändighet.
Att domstolen för närvarande inte kräver att domare skall redovisa sina ekonomiska intressen är inte acceptabelt. Domstolen måste, oavsett om det för närvarande finns något rättsligt krav eller ej, utarbeta sina egna bindande regler på området. Avseende användningen av officiella bilar uppmanar parlamentet återigen domstolen att inte tillåta användningen av dessa för privat bruk.
Revisionsrätten: Den dominerande ställning som innehas av några få stora revisionsbyråer i Luxemburg för granskning av revisionsrättens räkenskaper är oroande, samtidigt som parlamentet förstår att revisionsrätten har svårt att undvika detta. Ett öppet, rättvist och begripligt anbudsförfarande är därför av yttersta vikt."@pl16
"Senhor Presidente, a legitimidade política da União Europeia encontra-se limitada e em declínio. Infelizmente, esta falta de confiança na UE é bem merecida, visto que a EU não dá mostras de um empenho convincente na repressão das irregularidades e situações de fraude e abuso de poder no seio das suas instituições. Na prática, há pouca vontade de pedir responsabilidades. O instinto pende para o encobrimento. Aqueles que alertam para a existência de irregularidades são afastados dos seus cargos, quando deviam antes ser elogiados. As fraudes e os escândalos não são investigados e, quando o são, não resulta daí qualquer processo judicial. A quitação é dada, mesmo sem se saber se foi tudo feito de forma lícita.
O Tribunal de Contas tem problemas ao nível da sua estrutura organizativa, a carecer de reformas. Este aspecto precisa de ser tido em conta pela avaliação em curso que está a preparar a remodelação organizativa do Tribunal, de preferência em conformidade com a proposta de reforma elaborada pela Câmara dos Lordes britânica.
Mais uma vez, deve o Parlamento apelar ao Tribunal de Contas para não permitir a utilização de viaturas oficiais para fins particulares.
Passo agora à nossa ovelha negra, o Comité das Regiões, o qual, das ‘Outras instituições’ examinadas, foi aquela que mais críticas suscitou por parte do Tribunal de Contas. Durante 2004, a auditoria interna foi, na prática, realizada por um único auditor interno, que exercia essas funções a título temporário. Será necessariamente difícil a um auditor interno dependente de um contrato de trabalho constantemente renovável preservar a sua independência face à administração da organização em causa. É indefensável que, mau grado as fortes críticas que tinha merecido por parte do Parlamento relativamente a 2003, o Comité das Regiões não tenha levado a cabo uma auditoria interna correcta em 2004. Ainda não recebemos qualquer explicação pelo facto de o auditor interno em funções até Maio de 2004 não ter condições para elaborar relatórios de auditoria.
Assim, continua em curso uma investigação do OLAF ao Comité das Regiões, relacionada com o reembolso das despesas dos seus membros, ao qual foi aplicado um coeficiente de correcção. Foram feitos pagamentos para os quais não havia documentos justificativos. Parece evidente que isto devia ter sido descoberto pelo Comité das Regiões durante o ano de 2004 e que esses pagamentos deviam então ter sido suspensos. Apesar disso, os administradores do Comité recusam-se a aceitar a existência de casos de fraude. Quanto a isso, também não foi prestada qualquer informação clara sobre medidas que tenham sido tomadas para reclamar o reembolso dos pagamentos indevidos. A situação ganha contornos mais graves pelo facto de esses pagamentos se terem destinado a pessoas que ocupavam cargos importantes na administração. Nos últimos anos, o Comité das Regiões tem-se caracterizado de algum modo por irregularidades de vários tipos, o que mostra que a prometida mudança de cultura no seio da organização não se concretizou. Prevê-se agora que o OLAF apresente o seu relatório final em meados de Maio. Assim, seria irresponsável dar qualquer quitação antes de conhecermos os resultados desta investigação.
Em certos casos, a reorganização do Comité das Regiões levou a que pessoas suspeitas de irregularidades fossem promovidas, o que também não é normal.
O Tribunal de Contas continua a sua investigação relativa aos edifícios Belliard I e II. De igual modo, o projecto Montoyer deve ser alvo de exame. Até à data, não foi dada qualquer explicação para o facto de a pessoa previamente responsável pela infra-estrutura ter, aparentemente, retirado a sua declaração como gestor orçamental por subdelegação referente ao exercício financeiro de 2004. Continua também por explicar por que é que eu, na qualidade de relator, não fui informado deste facto e necessitamos ainda de esclarecer como é que a data de aceitação teórica foi estabelecida. Deveria, porventura, a indemnização por perdas e danos pedida à empresa de construção ter sido mais elevada? Mais ainda, o auditor interno do Comité das Regiões viu ser-lhe vedado o acesso aos documentos que solicitara sobre esta questão. Também neste caso, antes de se conceder a quitação, há fortes motivos para aguardar pelos resultados da investigação em curso a cargo do Tribunal de Contas.
Gostaria igualmente de aproveitar esta oportunidade para informar esta Assembleia do estranho tratamento que a Comissão do Controlo Orçamental tem dado ao Comité das Regiões. Recebi informação proveniente de várias fontes de que havia muito mais a apontar ao Comité das Regiões na área da responsabilidade financeira do que aquilo que o próprio Comité havia informado. Assim, obtive o acordo da Comissão do Controlo Orçamental para inquirirmos os investigadores do OLAF e os auditores internos do Comité das Regiões de 2004 à porta fechada. A reunião ficou marcada para a manhã de terça-feira, 21 de Março de 2006. A Comissão do Controlo Orçamental reuniu às 15:00 horas do dia anterior e começou por aprovar a agenda, quando, de repente, uma maioria dos membros presentes na reunião exigiu o cancelamento da inquirição marcada para a manhã seguinte.
Uma maioria de membros da Comissão do Controlo Orçamental recusou então analisar a informação que eu, enquanto relator, considerava ser de vital importância para a adopção de uma posição quanto à questão da quitação. Não consegui perceber porquê. Na minha opinião, para proteger os interesses financeiros da UE, a Comissão precisa de ter em conta toda a informação relevante sobre estas questões. A maioria da Comissão recusou analisar a informação e votou depois a favor de uma nossa proposta ao Parlamento de que a quitação devia ser dada de imediato, isto apesar de eu, enquanto relator, defender que devíamos aguardar pelo resultado das investigações em curso, realizadas pelo OLAF e pelo Tribunal de Contas.
A meu ver, os membros da Comissão do Controlo Orçamental tiveram agora a oportunidade de analisar documentos que indiciavam várias irregularidades. Se, ainda assim, o Parlamento conceder a quitação, não poderá invocar posteriormente o argumento da ignorância. Podemos até estabelecer uma comparação com aquilo que está a acontecer relativamente à quitação ao Presidente, à luz das rendas pagas em Estrasburgo.
Quanto a isso, o Parlamento está a chegar à conclusão de que surgiu nova informação que necessita de ser analisada antes de ser tomada uma decisão sobre a quitação. Passa-se exactamente o mesmo no caso do Comité das Regiões, com a única diferença de a questão de Estrasburgo ter chegado ao conhecimento dos meios de comunicação social. Será que têm de surgir artigos publicados na imprensa para que haja uma resposta por parte dos eurodeputados? Não será evidente que os deputados deste Parlamento deveriam votar contra a quitação do Comité das Regiões até todas as incertezas estarem esclarecidas?
A maioria deste Parlamento parece querer esconder das pessoas as verdades incómodas sobre a União Europeia, para que a UE não se torne ainda mais impopular. Esta atitude é profundamente antidemocrática. A nossa tarefa é descobrir a verdade e pedir responsabilidades em nome dos nossos cidadãos, e não escondê-la.
Deste modo, peço a todos os eurodeputados que pensem bem naquilo que vão votar amanhã. Dado haver ainda incertezas por esclarecer, apelo aos senhores deputados para que votem contra a concessão da quitação ao Comité das Regiões pela execução do orçamento geral da União Europeia para o exercício financeiro de 2004. Caso o relatório seja aprovado, apelo aos senhores deputados para que votem a favor das emendas propostas pelo senhor deputado Staes e por mim próprio, tendo em vista o acesso aos factos do processo. É isso que temos de fazer se levarmos realmente a sério o princípio da responsabilização, que está no centro do processo democrático.
Na qualidade de relator da Comissão do Controlo Orçamental, coube-me trabalhar na questão da concessão de quitação às ‘Outras instituições’, que são sete no total. Não encontrei razões para trazer o Provedor de Justiça e a Autoridade Europeia de Protecção dos Dados à colação. Quatro das restantes cinco instituições são passíveis de crítica, mas não ao ponto de questionar a sua quitação. Estão nesta situação o Conselho, o Tribunal de Justiça das Comunidades Europeias, o Tribunal de Contas e o Comité Económico e Social Europeu. No entanto, relativamente ao Comité das Regiões, penso que será necessário prosseguir as investigações, antes de nos pronunciarmos sobre a decisão relativa à quitação.
Em 2004, o Comité Económico e Social Europeu teve problemas envolvendo irregularidades relacionadas com o reembolso das despesas de viagem dos seus membros. Esperamos que este problema pertença já ao passado. Houve ainda problemas com os edifícios Belliard I e II, sobre os quais estou a aguardar as conclusões do próximo relatório do Tribunal de Contas.
No que se refere ao Conselho, muitos dos riscos observam-se, como é costume, nas actividades administrativas relativas aos projectos de construção em que o Conselho está envolvido. Não quero deixar de aproveitar esta oportunidade para sublinhar as vantagens do arrendamento de edifícios, preferível ao envolvimento nestes grandes projectos de construção. Seria igualmente útil se o Conselho definisse de uma forma mais clara as despesas administrativas e operacionais, respectivamente.
Durante 2004, as auditorias internas do Tribunal de Justiça das Comunidades Europeias estiveram longe de ser satisfatórias. O seu auditor interno actuou também na qualidade de chefe da unidade de verificação
o que é pura e simplesmente inaceitável. Além disso, desde a sua nomeação, em 2003, o auditor interno não concluiu nenhuma das suas investigações. O Parlamento aguarda a tomada de medidas enérgicas e a realização de grandes melhorias neste domínio.
Os grandes projectos de construção do Tribunal de Justiça das Comunidades Europeias actualmente em curso não podem ser senão motivo de inquietação. Assim, é fundamental a apresentação de um relatório completo e pormenorizado sobre o andamento deste projecto junto da Comissão do Controlo Orçamental.
É inaceitável o facto de o Tribunal não obrigar presentemente os juízes a declararem os seus interesses financeiros. Independentemente da actual existência ou inexistência de requisitos legais que os obriguem a fazê-lo, o Tribunal tem de estabelecer as suas próprias regras vinculativas nesta matéria. Relativamente à utilização de viaturas oficiais, o Parlamento apela mais uma vez ao Tribunal para que não permita a utilização das mesmas para fins particulares.
Quanto ao Tribunal de Contas, é preocupante o facto de o controlo das contas do Tribunal estar predominantemente nas mãos de um punhado de empresas contabilísticas sedeadas no Luxemburgo, embora o Parlamento reconheça que é difícil ao Tribunal evitar esta situação. Deste modo, quanto a esta questão, será extremamente importante realizar um concurso público aberto, justo e alargado."@pt17
"Herr talman! Europeiska unionens politiska legitimitet är låg och sjunkande. Detta bristande förtroende är dessvärre välförtjänt. EU demonstrerar inte en övertygande beslutsamhet att slå ner på maktmissbruk, oegentligheter och bedrägerier i sina institutioner. Beredskapen att faktiskt utkräva ansvar är svag. Instinkten är att lägga locket på. ”Whistle-blowers” förlorar jobbet i stället för att få beröm. Skandaler och fusk blir inte utredda. Skandaler och fusk som
utredda går inte till åtal. Ansvarsfrihet beviljas, trots att vi inte vet om allt har gått rätt till.
Revisionsrätten har problem med sin organisationsstruktur som är i behov av förändring. Man måste ta itu med detta i den utvärdering som pågår för översyn av organisationen, gärna i enlighet med det förslag till reform som utarbetats av det brittiska överhuset.
Återigen bör parlamentet uppmana revisionsrätten att inte tillåta användningen av officiella bilar för privat bruk.
Så kommer jag då till vårt svarta får, nämligen Regionkommittén. Regionkommittén har flest anmärkningar från revisionsrätten av de granskade ”Övriga institutioner”. Internrevisionen sköttes under 2004 i praktiken av enbart en, dessutom tillfälligt anställd, internrevisor. En internrevisor som är beroende av ständigt förnyat anställningskontrakt måste ha mycket svårt att upprätthålla sitt oberoende från ledningen. Det är oförsvarligt att Regionkommittén alltså inte hade en fungerande internrevision under 2004, trots den skarpa kritik som parlamentet tidigare framfört beträffande 2003. Vi har fortfarande inte fått någon förklaring till att den internrevisor som verkade fram till i maj 2004 inte var i stånd att lägga fram några revisionsrapporter.
Det pågår vidare en OLAF-utredning av Regionkommittén avseende överföring av personalersättningar med tillämpning av en korrigeringskoefficient. Överföringar har beviljats utan att de grundats på belägg för att det förelåg rätt till sådana överföringar. Det framstår som uppenbart att detta borde ha upptäckts av Regionkommittén redan under 2004 och att dessa utbetalningar då borde ha stoppats. Trots detta uppger ledningen att det inte har varit fråga om några fall av bedrägerier. Inte heller i fråga om detta har det getts några tydliga besked om att åtgärder har vidtagits för att återkräva oriktiga överföringar. Läget förvärras av att dessa utbetalningar avsett personer som innehar nyckelpositioner inom administrationen. Olika slag av oegentligheter har varit något av Regionkommitténs signum under de senaste åren, vilket pekar på att den utlovade kulturförändringen inom organisationen inte har ägt rum. Som det ser ut nu kommer OLAF med sin slutrapport i mitten av maj. Det vore oansvarigt att bevilja ansvarsfrihet innan vi vet resultatet av denna utredning.
Regionkommitténs omorganisation har i flera fall inneburit att personer inblandade i misstänkta oegentligheter befordras, vilket också är regelvidrigt.
Revisionsrättens granskning av Belliard I och II-byggnaderna pågår fortfarande. Även Montoyerprojektet borde granskas. Hittills har ingen förklaring getts till varför den f.d. chefen för infrastrukturen verkar ha dragit tillbaka sin förklaring som vidaredelegerad utanordnare för budgetåret 2004. Vi måste också få klarhet i varför jag som föredragande inte har informerats om detta liksom om hur tidpunkten för det teoretiska mottagandet fastställdes. Kanske skulle det skadestånd som ålagts byggfirman ha varit högre? Dessutom förvägrades Regionkommitténs internrevisor tillgång till de handlingar som han hade begärt avseende detta. Det finns starka skäl att invänta även revisionsrättens pågående undersökning om detta innan vi beviljar ansvarsfrihet.
Jag vill också ta detta tillfälle i akt och informera kammaren om hur egendomlig hanteringen av Regionkommittén har varit i budgetkontrollutskottet. Jag hade på olika vägar fått information som pekade på att det fanns mycket mera att kritisera i Regionkommitténs ekonomiska fögderi än kommittén själv hade informerat om. Jag fick därför budgetkontrollutskottet med på att vi bakom lyckta dörrar skulle hålla en utfrågning med OLAF:s utredare och Regionkommitténs internrevisorer för 2004. Den utsattes till tisdag morgon den 21 mars 2006. När utskottet började sitt sammanträde kl 15 dagen före och som första punkt skulle godkänna dagordningen, fanns det plötsligt en majoritet som krävde att utfrågningen följande morgon skulle inställas.
En majoritet av budgetkontrollutskottets ledamöter vägrade alltså att ta del av information som jag som föredragande ansåg vara av vital betydelse för att ta ställning till frågan om ansvarsfrihet. Jag har inte fått veta varför. Jag hävdar att skyddet av EU:s ekonomiska intressen kräver att utskottet tar till sig all relevant information i sådana frågor. Utskottets majoritet vägrade att ta del av informationen och röstade sedan för att vi skulle föreslå parlamentet att bevilja ansvarsfrihet redan nu, trots att jag som föredragande hävdar att vi bör avvakta resultatet av pågående utredningar i OLAF och revisionsrätten.
Jag har förstått att ledamöterna i budgetkontrollutskottet nu har haft möjlighet att ta del av dokument som påvisar olika oegentligheter. Om parlamentet ändå beviljar ansvarsfrihet, kan man således inte efteråt säga att man inget visste. Jämför med vad som nu händer med ansvarsfrihet för talmannen när det gäller hyrorna i Strasbourg.
När det gäller det kommer parlamentet till slutsatsen att ny information har tillkommit som måste gås igenom innan beslut om ansvarsfrihet tas. Parallellen med Regionkommittén är perfekt. Enda skillnaden är att Strasbourgfrågan har kommit ut i medierna. Måste det krävas skriverier i tidningarna för att EU-parlamentariker skall reagera? Borde det inte vara självklart att ledamöterna beslutar att rösta nej till ett beviljande av ansvarsfrihet för Regionkommittén tills alla oklarheter har retts ut?
En majoritet i denna kammare tycks vilja dölja obehagliga sanningar om EU för medborgarna för att inte organisationen skall bli ännu mer impopulär. Detta är en djupt odemokratisk inställning. Vår uppgift är att ta fram sanningen och utkräva ansvar å medborgarnas vägnar, inte att dölja sanningen för dem.
Jag vädjar alltså till samtliga ledamöter att noga tänka över vad det är de röstar om i morgon. Eftersom vi inte har fått alla oklarheter utredda, uppmanar jag er att rösta nej till beviljandet av ansvarsfrihet för Regionkommitténs genomförande av EU:s allmänna budget för budgetåret 2004. Om det blir omröstning om betänkandet, uppmanar jag er att rösta ja till de ändringsförslag som jag har lagt fram tillsammans med Bart Staes för att få fram fakta i målet. Så måste vi göra om vi tar ansvarsutkrävandet på allvar. Att utkräva ansvar är kärnan i den demokratiska processen.
Jag har som föredragande i budgetkontrollutskottet haft att förbereda frågan om ansvarsfrihet för ”Övriga institutioner”, sammanlagt sju till antalet. Bland dessa har jag inte funnit anledning att sätta några frågetecken för ombudsmannen eller datatillsynsmannen. Mot fyra av de övriga fem kan det riktas kritik, men inte av så allvarlig karaktär att det finns skäl att ifrågasätta beviljandet av ansvarsfrihet. Det gäller rådet, domstolen, revisionsrätten och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Beträffande Regionkommittén finner jag däremot att det krävs ytterligare undersökningar innan vi kan ta beslut i frågan om att bevilja ansvarsfrihet.
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén hade under 2004 problem med oegentligheter avseende utbetalning av ledamöters resekostnadsersättningar. Vi hoppas nu att det är ett problem som tillhör det förgångna. Det har funnits problem med byggnaderna Belliard I och II. Jag förväntar mig en fullständig redogörelse i revisionsrättens kommande rapport.
Beträffande rådet ligger som vanligt mycket av riskerna i administrativa verksamheter i de byggnadsprojekt som rådet är inblandat i. Jag vill här framhålla fördelen med att hyra byggnader i stället för att själv driva sådana gigantiska byggnadsprojekt. För rådet vore det dessutom välkommet med en tydligare definition av vad som är administrativa utgifter och vad som är operativa utgifter.
Domstolens interna kontroll var under 2004 långt ifrån tillfredsställande. Dess internrevisor fungerade även som chef för verifieringsenheten som utför förhandskontroller, vilket helt enkelt är oacceptabelt. Internrevisorn har dessutom sedan han utnämndes 2003 inte slutfört någon av sina granskningar. På detta område förväntar sig parlamentet kraftfulla åtgärder och förbättringar.
Domstolens pågående våldsamt stora byggnadsprojekt kan inte annat än oroa. En noggrann och fullständig redogörelse till budgetkontrollutskottet för detta projekts fortskridande är därför en nödvändighet.
Att domstolen för närvarande inte kräver att domare skall redovisa sina ekonomiska intressen är inte acceptabelt. Domstolen måste, oavsett om det för närvarande finns något rättsligt krav eller ej, utarbeta sina egna bindande regler på området. Avseende användningen av officiella bilar uppmanar parlamentet återigen domstolen att inte tillåta användningen av dessa för privat bruk.
Revisionsrätten: Den dominerande ställning som innehas av några få stora revisionsbyråer i Luxemburg för granskning av revisionsrättens räkenskaper är oroande, samtidigt som parlamentet förstår att revisionsrätten har svårt att undvika detta. Ett öppet, rättvist och begripligt anbudsförfarande är därför av yttersta vikt."@sk18
"Herr talman! Europeiska unionens politiska legitimitet är låg och sjunkande. Detta bristande förtroende är dessvärre välförtjänt. EU demonstrerar inte en övertygande beslutsamhet att slå ner på maktmissbruk, oegentligheter och bedrägerier i sina institutioner. Beredskapen att faktiskt utkräva ansvar är svag. Instinkten är att lägga locket på. ”Whistle-blowers” förlorar jobbet i stället för att få beröm. Skandaler och fusk blir inte utredda. Skandaler och fusk som
utredda går inte till åtal. Ansvarsfrihet beviljas, trots att vi inte vet om allt har gått rätt till.
Revisionsrätten har problem med sin organisationsstruktur som är i behov av förändring. Man måste ta itu med detta i den utvärdering som pågår för översyn av organisationen, gärna i enlighet med det förslag till reform som utarbetats av det brittiska överhuset.
Återigen bör parlamentet uppmana revisionsrätten att inte tillåta användningen av officiella bilar för privat bruk.
Så kommer jag då till vårt svarta får, nämligen Regionkommittén. Regionkommittén har flest anmärkningar från revisionsrätten av de granskade ”Övriga institutioner”. Internrevisionen sköttes under 2004 i praktiken av enbart en, dessutom tillfälligt anställd, internrevisor. En internrevisor som är beroende av ständigt förnyat anställningskontrakt måste ha mycket svårt att upprätthålla sitt oberoende från ledningen. Det är oförsvarligt att Regionkommittén alltså inte hade en fungerande internrevision under 2004, trots den skarpa kritik som parlamentet tidigare framfört beträffande 2003. Vi har fortfarande inte fått någon förklaring till att den internrevisor som verkade fram till i maj 2004 inte var i stånd att lägga fram några revisionsrapporter.
Det pågår vidare en OLAF-utredning av Regionkommittén avseende överföring av personalersättningar med tillämpning av en korrigeringskoefficient. Överföringar har beviljats utan att de grundats på belägg för att det förelåg rätt till sådana överföringar. Det framstår som uppenbart att detta borde ha upptäckts av Regionkommittén redan under 2004 och att dessa utbetalningar då borde ha stoppats. Trots detta uppger ledningen att det inte har varit fråga om några fall av bedrägerier. Inte heller i fråga om detta har det getts några tydliga besked om att åtgärder har vidtagits för att återkräva oriktiga överföringar. Läget förvärras av att dessa utbetalningar avsett personer som innehar nyckelpositioner inom administrationen. Olika slag av oegentligheter har varit något av Regionkommitténs signum under de senaste åren, vilket pekar på att den utlovade kulturförändringen inom organisationen inte har ägt rum. Som det ser ut nu kommer OLAF med sin slutrapport i mitten av maj. Det vore oansvarigt att bevilja ansvarsfrihet innan vi vet resultatet av denna utredning.
Regionkommitténs omorganisation har i flera fall inneburit att personer inblandade i misstänkta oegentligheter befordras, vilket också är regelvidrigt.
Revisionsrättens granskning av Belliard I och II-byggnaderna pågår fortfarande. Även Montoyerprojektet borde granskas. Hittills har ingen förklaring getts till varför den f.d. chefen för infrastrukturen verkar ha dragit tillbaka sin förklaring som vidaredelegerad utanordnare för budgetåret 2004. Vi måste också få klarhet i varför jag som föredragande inte har informerats om detta liksom om hur tidpunkten för det teoretiska mottagandet fastställdes. Kanske skulle det skadestånd som ålagts byggfirman ha varit högre? Dessutom förvägrades Regionkommitténs internrevisor tillgång till de handlingar som han hade begärt avseende detta. Det finns starka skäl att invänta även revisionsrättens pågående undersökning om detta innan vi beviljar ansvarsfrihet.
Jag vill också ta detta tillfälle i akt och informera kammaren om hur egendomlig hanteringen av Regionkommittén har varit i budgetkontrollutskottet. Jag hade på olika vägar fått information som pekade på att det fanns mycket mera att kritisera i Regionkommitténs ekonomiska fögderi än kommittén själv hade informerat om. Jag fick därför budgetkontrollutskottet med på att vi bakom lyckta dörrar skulle hålla en utfrågning med OLAF:s utredare och Regionkommitténs internrevisorer för 2004. Den utsattes till tisdag morgon den 21 mars 2006. När utskottet började sitt sammanträde kl 15 dagen före och som första punkt skulle godkänna dagordningen, fanns det plötsligt en majoritet som krävde att utfrågningen följande morgon skulle inställas.
En majoritet av budgetkontrollutskottets ledamöter vägrade alltså att ta del av information som jag som föredragande ansåg vara av vital betydelse för att ta ställning till frågan om ansvarsfrihet. Jag har inte fått veta varför. Jag hävdar att skyddet av EU:s ekonomiska intressen kräver att utskottet tar till sig all relevant information i sådana frågor. Utskottets majoritet vägrade att ta del av informationen och röstade sedan för att vi skulle föreslå parlamentet att bevilja ansvarsfrihet redan nu, trots att jag som föredragande hävdar att vi bör avvakta resultatet av pågående utredningar i OLAF och revisionsrätten.
Jag har förstått att ledamöterna i budgetkontrollutskottet nu har haft möjlighet att ta del av dokument som påvisar olika oegentligheter. Om parlamentet ändå beviljar ansvarsfrihet, kan man således inte efteråt säga att man inget visste. Jämför med vad som nu händer med ansvarsfrihet för talmannen när det gäller hyrorna i Strasbourg.
När det gäller det kommer parlamentet till slutsatsen att ny information har tillkommit som måste gås igenom innan beslut om ansvarsfrihet tas. Parallellen med Regionkommittén är perfekt. Enda skillnaden är att Strasbourgfrågan har kommit ut i medierna. Måste det krävas skriverier i tidningarna för att EU-parlamentariker skall reagera? Borde det inte vara självklart att ledamöterna beslutar att rösta nej till ett beviljande av ansvarsfrihet för Regionkommittén tills alla oklarheter har retts ut?
En majoritet i denna kammare tycks vilja dölja obehagliga sanningar om EU för medborgarna för att inte organisationen skall bli ännu mer impopulär. Detta är en djupt odemokratisk inställning. Vår uppgift är att ta fram sanningen och utkräva ansvar å medborgarnas vägnar, inte att dölja sanningen för dem.
Jag vädjar alltså till samtliga ledamöter att noga tänka över vad det är de röstar om i morgon. Eftersom vi inte har fått alla oklarheter utredda, uppmanar jag er att rösta nej till beviljandet av ansvarsfrihet för Regionkommitténs genomförande av EU:s allmänna budget för budgetåret 2004. Om det blir omröstning om betänkandet, uppmanar jag er att rösta ja till de ändringsförslag som jag har lagt fram tillsammans med Bart Staes för att få fram fakta i målet. Så måste vi göra om vi tar ansvarsutkrävandet på allvar. Att utkräva ansvar är kärnan i den demokratiska processen.
Jag har som föredragande i budgetkontrollutskottet haft att förbereda frågan om ansvarsfrihet för ”Övriga institutioner”, sammanlagt sju till antalet. Bland dessa har jag inte funnit anledning att sätta några frågetecken för ombudsmannen eller datatillsynsmannen. Mot fyra av de övriga fem kan det riktas kritik, men inte av så allvarlig karaktär att det finns skäl att ifrågasätta beviljandet av ansvarsfrihet. Det gäller rådet, domstolen, revisionsrätten och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Beträffande Regionkommittén finner jag däremot att det krävs ytterligare undersökningar innan vi kan ta beslut i frågan om att bevilja ansvarsfrihet.
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén hade under 2004 problem med oegentligheter avseende utbetalning av ledamöters resekostnadsersättningar. Vi hoppas nu att det är ett problem som tillhör det förgångna. Det har funnits problem med byggnaderna Belliard I och II. Jag förväntar mig en fullständig redogörelse i revisionsrättens kommande rapport.
Beträffande rådet ligger som vanligt mycket av riskerna i administrativa verksamheter i de byggnadsprojekt som rådet är inblandat i. Jag vill här framhålla fördelen med att hyra byggnader i stället för att själv driva sådana gigantiska byggnadsprojekt. För rådet vore det dessutom välkommet med en tydligare definition av vad som är administrativa utgifter och vad som är operativa utgifter.
Domstolens interna kontroll var under 2004 långt ifrån tillfredsställande. Dess internrevisor fungerade även som chef för verifieringsenheten som utför förhandskontroller, vilket helt enkelt är oacceptabelt. Internrevisorn har dessutom sedan han utnämndes 2003 inte slutfört någon av sina granskningar. På detta område förväntar sig parlamentet kraftfulla åtgärder och förbättringar.
Domstolens pågående våldsamt stora byggnadsprojekt kan inte annat än oroa. En noggrann och fullständig redogörelse till budgetkontrollutskottet för detta projekts fortskridande är därför en nödvändighet.
Att domstolen för närvarande inte kräver att domare skall redovisa sina ekonomiska intressen är inte acceptabelt. Domstolen måste, oavsett om det för närvarande finns något rättsligt krav eller ej, utarbeta sina egna bindande regler på området. Avseende användningen av officiella bilar uppmanar parlamentet återigen domstolen att inte tillåta användningen av dessa för privat bruk.
Revisionsrätten: Den dominerande ställning som innehas av några få stora revisionsbyråer i Luxemburg för granskning av revisionsrättens räkenskaper är oroande, samtidigt som parlamentet förstår att revisionsrätten har svårt att undvika detta. Ett öppet, rättvist och begripligt anbudsförfarande är därför av yttersta vikt."@sl19
|
| lpv:unclassifiedMetadata |
"Belliard I"12
"II"12
"Lord"12
"Nils Lundgren (IND/DEM ),"5,19,15,1,18,14,16,11,21,13
"audit"12,12
"blir"5,19,15,1,18,14,11,16,21,13
"ex-ante"17,12
"föredragande"5,5,19,15,1,18,14,11,16,21,13
"media"12
|
Named graphs describing this resource:
The resource appears as object in 2 triples